Krönika: "90-talisterna är den förlorade generationen"

Kulturdebatten tar inte semester.

Nu handlar det till synes främst om poesi, men i grunden om något ännu viktigare: framtiden.

För det är inte bara poeter som ignoreras utan så gott som alla unga som skriver. Victor Malm har säkert rätt när han i Expressen (11/7) skriver att debutantåldern traditionellt sett är ganska hög i Sverige. Men det finns något djupt besvärande med att det hos de tre största förlagen bara finns två skönlitterära författare födda på 90-talet, som Anna Axfors skriver i det inlägg (Aftonbladet 3/7) som initierade debatten.

Det får mig att tänka på det svenska herrfotbollslandslaget där det varit vanligt ända sedan Lasse Lagerbäcks dagar som förbundskapten att en 27-åring kan tas ut för att "se och lära" (förhoppningsvis ändras det nu när Europamästarna från U21-landslaget bevisligen är redo för större uppgifter).

"Kanske är vi inte tillräckligt bra" skriver Jack Hildén i sitt svar till Axfors (Aftonbladet 8/7), men problemet är vilka måttstockar som används för att mäta vad som är "bra". Kanske har förlagens mätinstrument rostat sönder. Jag tror inte att man kan läsa något som kan sorteras in under nya litterära strömningar som "alt lit" (alternative literature, en rörelse från USA, där terminologi och tematik hämtas från den nya digitala tiden och publicering ofta sker på nätet eller mindre förlag) med samma glasögon och rödpenna som exempelvis Tomas Tranströmer.

Att nittiotalisterna skulle vara den sämsta författargenerationen på länge har jag svårt att tänka mig. Snarare handlar det om den riktiga "förlorade generationen", som till skillnad från Hemingway, Stein och de andra i 1920-talets Paris inte ens får chansen att skriva om sin tid.

Sällan ser man numera någon få chansen att debutera ung för att så småningom ta nästa steg. Hade en 20-årig Klas Östergren fått debutera i dag? Jag är tveksam, han hade kanske på sin höjd fått ett personligt refuseringsbrev. Men att Bonniers gav honom chansen ledde till att "Gentlemen" (1980) är en betydligt bättre bok än exempelvis "Fantomerna" (1978).

Det ansvaret tar inte längre de svenska förlagen för den unga litteraturen, och det är sorgligt.

"Sant är att de allra yngsta ännu inte är representerade i förlagets lyrikutgivning, men de är välkomna, och vi söker dem." skriver Gunnar Nirstedt, förläggare på Bonniers, i ett svar till Axfors (Aftonbladet, 15/7). Jag hoppas att de håller vad de lovar, även för resten av utgivningen, annars riskerar litteraturen att bli ett åldrat sällskap för inbördes beundran.

Men att ge ut en ung, okänd och oerfaren person är en ekonomisk risk, vilket visar på en syn på unga djupt rotad i samhällskroppen.

Liksom på arbetsmarknaden släpps vi inte in, vi anses helt enkelt inte lönsamma nog.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 16/7-2015)

Krönika: "Sommar i P1" borde byta namn

"Sommar i P1"? Snarare "Jag i P1".

Men det finns en fara med att ta de personliga livsberättelser sommarpratarna levererar för absolut sanning.

Nuförtiden piskar "Sommar"-generalen Bibi Rödöös producenttrupp de som valts ut att prata till att bli personliga – och gärna bjuda på en hemsk historia från det egna livet. Så hittills även i år, med förra Karlskronabon Johan Rockström, professor i miljövetenskap (som i en intervju med BLT sagt att han inte kommer prata så mycket om sig själv) som ett undantag som bekräftar regeln. Detta är inget nytt, det har varit en trend i flera år. Och jag tror inte att det är sommarpratarnas fel, utan formen. En form som eroderat i utbudet och efterfrågans starka vind. Det är så här vi vill ha det, därför blir det också så.

Exemplen går att plocka från flera håll: som i "Så mycket bättre" där man förväntas berätta något hjärtskärande på sin dag eller i "Stjärnorna på slottet" där salta tårar är ett lika givet inslag som dessert vid middagsbordet. Anledningen tror jag är den utbredda verklighetshungern, vi vill ha våra kändisar som "de verkligen är".

2011 lanserade den amerikanske författaren Bret Easton Ellis en teori om vad han kallar "post-empire" i en artikel i The Daily Beast. Han såg att kändisar gick mot en mindre korrekt offentlig framtoning. Hans kärnexempel var skådespelaren Charlie Sheen som fått sparken från tv-serien "Two and a Half Men" och genomgick en kris inför allmän beskådan. Om "empire" var en smokingklädd Charlie Sheen på röda mattan som artigt svarade på reportrarnas frågor är "post-empire" ett klipp på internet där han hög på kokain pratar om sina "gudinnor". Transparens är det nya menade Ellis, och de senaste årens utveckling tycks ha gett honom rätt.

Men Ellis missade en väsentlig aspekt: den här transparensen är lika konstruerad som en intervju på röda mattan (klippet på Sheen kom från hans egna internetsända program). Stjärnorna har fallit till verklighetens smutsiga golv, men det är ett fallskärmsfall – de har inte släppt kontrollen över hur de framställs. Och även om de har det är det omöjligt att likställa en utsaga i ett tv-program eller ett radioprogram med sanning. Föreställ er exempelvis när en videokamera slås på för att föreviga ett släktkalas; folk skruvar på sig, ler ansträngt, agerar allt annat än "naturligt".

Jag tror detta gäller för all självframställning, vilket de flesta i dag har möjlighet till på sociala medier. Liksom de som fått samtalet från P1 månaderna innan sommarens sändning gör vi urval och tillrättalägger innan vi lägger upp en bild på Instagram eller skriver en statusuppdatering på Facebook. Framställer oss lite bättre, lite snyggare och våra liv lite mer perfekta än de är. Här finns en fara: när man möts av lyckomasker vävda av ettor och nollor när man loggar in är det lätt att tro att man är ensam i världen om att må skit.

Vi borde därför inse att det vi möter i flödet på nätet eller i kulturen aldrig kan vara helt och hållet äkta. Varje jag eller personlig historia vi serveras har omsorgsfullt valts ut och tillskurits för att passa formen.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/7-2015)

Krönika: "Ge plats för ett annat berättande i hängmattan"

Ingen sommar utan mord.

Deckarna och spänningslitteraturens årstid står inför oss.

Men om det satsades på ett berättande som vågade närma sig de svåra frågorna utan att bli "svårt" tror jag att den skulle fungera lika bra som sommarläsning.

"På sommaren ska man läsa det man har lust till, man ska inte tvinga sig att läsa klassiker eller det man missat under året, man ska väl få läsa av lust någon gång i alla fall." säger Dagens Nyheters litteraturkritiker Lotta Olsson i TT:s artikel om sommarens deckare.

Men lustläsning behöver väl inte vara synonymt med deckarläsning?

Jag tror att grunden till denna (miss-) uppfattning ligger hos förlagen, inte hos läsarna.

Att bläddra i Svensk Bokhandels utgivningskatalog för sommaren 2015 förstärker en bild jag länge haft av det samtida svenska litteraturlandskapet. Ett landskap som kan liknas vid ett berg, vars synliga topp utgörs av deckare, semi-erotik och spökskrivna självbiografier. Andra litterära skatter har gömts långt ner i djupet dit bara de med rätt utrustning hittar.

Förlagen tycks arbeta med två parallella strategier. Å ena sidan en strikt marknadsmässig där de ger ut böcker som säljer (d.v.s. bland annat deckare), å andra sidan en där de ger ut smalare litteratur, förhoppningsvis för att värna den, men kanske för att förläna sitt eget varumärke med kulturellt kapital.

Det lättlästa men ändå djuplodande saknas, det finns ingen svensk Donna Tartt eller Jonathan Franzen. Och vad hände med arvet efter folkliga berättare som inte skrev om mord och polisutredningar men ändå nådde många läsare, som Selma Lagerlöf eller Vilhelm Moberg?

Om denna utveckling fortsätter tror jag att vi riskerar en än kraftigare polarisering där läsarna delas in i två grupper: ett litet sällskap av finsmakare och en större grupp som avskräcks av elitismen och får hålla till godo med det topplistorna erbjuder (om de inte överger litteraturen för tv, film eller dataspel). Ett skrämmande framtidsscenario med folkbildningsglasögonen på.

Missförstå mig inte - jag hoppas inte denna krönika tas emot som en kulturredaktörs förakt mot de som bara läser deckare. Men likriktning är aldrig av godo. I dag är deckargenren ett välgött favoritbarn medan föräldrarna (förläggarna) bortser från de magrare småsyskonen i litteraturfamiljen. Jag känner flera obegripligt begåvade unga poeter och författare som helt säkert blivit utgivna om det var 1985, inte 2015. Nu satsas det på ytterligare en bok av Leif GW Persson eller Liza Marklund i stället, det ser bättre ut i marknadsavdelningens powerpoint. Och mittfåran mellan "smalt" och "brett", eller mellanbarnen om jag spinner vidare på familjemetaforen, glöms helt bort.

Hur framtidens litteratur än konsumeras hoppas jag att det bereds plats för ett berättande som kan närma sig de stora frågorna och ändå vara tillgängligt för alla.

Det gör sig helt säkert också utmärkt i hängmattan.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 22/6-2015)

Krönika: "Sluta hyscha – börja prata"

Nyligen gick bibliotekarien och Dagens Nyheter-skribenten Jenny Lindh till den tysta biblioteksmiljöns försvar. Numera hyschas den som hyschar, skriver hon.

Men i stället för att hyscha borde bibliotekspersonalen och de som stökar prata med varandra.

Lindhs artikel är ett svar på den text om stök på ett bibliotek i Hässelby villastad av ledarskribenten Paulina Neuding i SvD (16/5) som blivit den tändande gnistan till en debattbrasa som den senaste tiden brunnit på kultursidorna.

En debatt i vilken jag ser samma tendens som i så gott som alla debatter nuförtiden: de präglas av en oförmåga att hålla två tankar i huvudet – och tycks nu på sina håll ha mynnat ut i politiska rallarsvingar och snack om "integration".

Som bibliotekarien Gustav Almestad skriver i sitt svar i DN (11/6) stavas lösningen på biblioteksstöket troligen ökade resurser till biblioteken. Exempelvis i form av väktarhjälp, ingen ska så klart behöva känna sig hotad på ett bibliotek, eller som Almestad skriver "till lokaler som kan husera både barngrupper och tystare vuxna, fler studierum, och förstås till insatser utanför biblioteket för att stävja 'social oro'. Viktigast för tryggheten på själva biblioteket är den vanliga bemanningen". Något jag hellre sett att vi pratade om.

Men så fungerar den inte, kulturdebatten, ger man den ett fingerpekande lillfinger sväljer den hela handen och sväller till ett vidunder som verkar framavlat i katakomberna under SVT Debatt-studion.

Lindh och Neuding har så klart poänger, en bra miljö på bibliotek är till gagn för såväl personal som besökare. Men jag tänker på mitt senaste besök på Ronneby stadsbibliotek där två män förde ett samtal över varsin starköl vid lyrikhyllan. Vilket fack kan de placeras i? Inte särskilt störande för övriga besökare, men uppenbarligen inte heller där för att läsa eller låna böcker.

Lindh skriver: "avståndet mellan bröliga mobilpratare och våld är såklart enormt och kanske är det två skilda diskussioner. Men som bibliotekarie, placerad på biblioteksgolvet ett antal timmar varje vecka, ser jag ändå ett samband."

Det är jag inte säker på att jag gör. Biblioteken är en del av det gemensamma och blir därmed också en fysisk plats som speglar det samhälle vi lever i. Det finns en fara i att köra bort "buset" därifrån, att låsa dörrarna och förvandla bibblan till en tyst och lugn oas för den städade medelklassen. Där man med en god bok kan låtsas som om samhället är helt problemfritt och fly den hårda verkligheten utanför.

Jenny Lindh skriver att hon finner utvecklingen på landets bibliotek märklig, "för vem behöver mest en tyst miljö, utan stök? Den som är läsovan eller lässvag naturligtvis". Jag håller med, men kanske är det just den läsovane som stökar?

Det optimala vore om det där hyschandet inte stannade vid det utan övergick i ett samtal.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 17/6-2015)

Krönika om Nobelpriset i litteratur 2014

Jag hade hoppats på en afrikan – det blev en 69-årig fransman.

Att årets Nobelpris i litteratur gick till Patrick Modiano innebär att det är elva år sedan en afrikansk författare senast fick priset (sydafrikanen J.M. Coetzee 2003). Genom historien har bara fyra afrikanska författare fått priset att jämföra med nu 80 europeiska (14 bara från Frankrike med Modiano inräknad). En häpnadsväckande siffra med tanke på att priset delats ut 110 gånger. Hela 73 procent av dessa har alltså priset stannat i Europa. Första gången en afrikansk författare tilldelades Nobelpriset i litteratur var 1986 (nigerianen Wole Soyinka), 85 år efter att priset börjat delas ut.

Att jag hoppades på en afrikan i år har inte att göra med att någon av de som nämndes i förhandssnacket – exempelvis algeriern Assia Djebar eller kenyanen Ngugi wa Thiong'o – hör till mina favoriter. Jag har faktiskt inte läst någon av dem. Men det är just det som är grejen.

För det är ett faktum som rymmer ett ännu skamligare: jag har aldrig läst en afrikansk författare. Och jag tror inte att jag är ensam. Det var därför jag ville se Peter Englund utbrista wa Thiong'o eller Djebar som ackompanjemang till kamerablixtarna i Börshuset i stället för Modiano.

Det Afrika vi möter i vår västerländska litteraturkanon är inte sällan framställt av en europeisk författare som skriver om kolonialismen (till exempel Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”) och det vi ser på topplistorna oftast en dokumentär skildring av något fruktansvärt (som Waris Diries ”En blomma i Afrikas öken”, om könsstympning och våldtäkt från 1998).

Men vi borde kasta den där gamla eurocentriska läsmonokeln i återvinningen en gång för alla. Afrika är en hel världsdel som rymmer så många fler historier än de som historiskt sett nått oss. Hand upp de som har läst en samtidsroman om det myllrande livet i en metropol som, säg, Addis Abeba? Eller en uppväxtskildring från landsbygden i västra Afrika? Algerisk epik? Tänkte väl det. Inte en gång under min skolgång har jag fått stifta bekantskap med böcker av ovan nämnda slag. Faktiskt inte heller när jag studerat litteraturvetenskap vid universitetet. Men dessa historier finns också. Och de behövs.

Men ska då inte Svenska Akademien i första hand ge priset till den litteratur de anser vara värd att premiera? I stället för att ägna sig åt någon slags kvotering och ta hänsyn till saker som kön och etnicitet (eller för den delen genre)?

Jag kan förstå det resonemanget, men den vars namn lämnar den ständige sekreterarens läppar där i Börshuset en torsdag i oktober slungas också ut från en medial katapult som gör att hen når läsare över hela världen som aldrig hittat hen annars. Nobelpriset i litteratur är därmed en alltjämt växande gren från den förhårdnade stam som är den historiskt sett kanoniserade litteraturen. Och här spelar Svenska Akademien en viktig roll då de besitter förmågan att rikta våra blickar mot författare som annars förblir i det fördolda.

Patrick Modiano i all ära. Nu är det jag som går till biblioteket och lånar en kasse afrikansk litteratur.

Fotnot:

Siffrorna på vilka världsdelar vinnarna kommer ifrån bygger på en egen undersökning på Wikipedia där en svårplacerad författare som Isaac Bashevis Singer (polsk-amerikan som skrev på jiddisch) utelämnats medan andra författare med dubbla nationaliteter räknats till det land de är mest förknippade med (till exempel har Mario Vargas Llosa som är både peruansk och spansk medborgare räknats som peruan).

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 10/10-2014)

Bokrecension: Patrik Lundberg "Onanisterna"

Frågan är om Blekinge ens nämnts i litteraturen sedan Harry Martinsson gick ur tiden. Vi översvämmas inte direkt heller av samtidsberättelser från delar av Sverige utanför storstäderna. Bara av dessa två anledningar är Sölvesborgsbördige Patrik Lundbergs andra bok "Onanisterna" – som utspelar sig i just Sölvesborg – viktig.

”Onanisterna” handlar om 19-årige Kim som efter studenten läser upp ämnen han missade på Komvux. Verkligheten han möter när han försöker hitta ett extrajobb känns igen av alla som sökt jobb i ett län med en av landets högsta ungdomsarbetslöshet:

”För tillfället har Arbetsförmedlingen i Sölvesborg 16 jobb ute. Hälften är för grundskollärare med högskoleexamen, två för verksamhetschefer och resten är för personer med utbildning inom vården. Vad kan jag? Jag kan skjutsa min lillasyster till stallet, dricka en white russian på fyra sekunder och skriva texter i smyg. Det är vad jag kan.”

I denna hopplösa tillvaro tar alltså Patrik Lundberg avstamp och skriver fram en utmärkt berättelse från dagens Sölvesborg, Blekinge, Sverige. Lundberg skildrar miljön och karaktärerna med absolut gehör, bortsett från några brott mot realismen – att chefen på tidningsbärarna där Kim så småningom får det där extrajobbet heter Bernst-Gunnar eller att en spelare som kallas Johnny Hjärndöd klunkar en inkastad öl på ett fotbollsderby på Svarta Led – som snarare hör hemma i en Bert-bok. Detta förblir dock irriterande petitesser, vilket är tur då temat och berättelsen inte förtjänar att tramsas bort.

Samtidigt som han pluggar på Komvux och bär ut tidningar drömmer Kim i hemlighet om att bli journalist och återföreningen med en gammal vän leder honom snart in i en ny värld genom umgänget med ett kollektiv i Malmö dit han åker på helgerna. Så småningom slits han mellan dessa två poler; kollektivet som äter veganskt och dumpstrar och det alltjämt pubertala umgänget i hemstadens klubbstuga. Sölvesborg och Malmö. Det gamla och det nya.

Här växer boken ytterligare och jag känner mer än väl igen mig i viljan att vilja bryta sig loss från de olika sociala roller man konstruerat åt sig själv i staden man vuxit upp i, roller som med åren förhårdnats, blivit skal, och bli den man egentligen vill vara, den som bankar någonstans där inne och ber om att bli utsläppt.

Det märks att Patrik Lundberg är van att skriva för tidningar, rappt och på ett sätt som alla förstår. Men även om resan från pärm till pärm går fort så hinner jag ömsom skratta ömsom rysa till av påminnelser om mina egna våndor i det livets väntrum som är tiden efter studenten.

Det är ett mycket gott betyg – och får mig att vilja sätta ”Onanisterna” i händerna på alla som är unga i Blekinge i dag.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 20/9-2014)

Bokrecension: Therese Bohman "Den andra kvinnan"

Ibland oroar jag mig för den svenska litteraturen. Detta då jag tycker mig se hur avståndet mellan ytterligheterna växer. I ena änden blir allt blott underhållning och i den andra återfinns en litteratur som blir som opera eller balett, en konstform för en liten krets av redan invigda. 

Med ”Den andra kvinnan” ger Therese Bohman mig hopp. För det är befriande att en svensk samtida författare vågar välja mittfåran; ingenmanslandet mellan abstrakt poesi och topplistornas deckare och självbiografier. 

Den namnlösa huvudpersonen i ”Den andra kvinnan” arbetar som timvikarie i sjukhusets storkök och vill uppåt, inte nödvändigtvis klassmässigt men intellektuellt, och söker sig till konsten.

En litterär arketyp (hon är även flanör), men det känns faktiskt också befriande – inte bara för att huvudpersonen i det här fallet är kvinna – utan för att det konventionella blir allt mer okonventionellt.

Snart dras huvudpersonen in en romans med en gift läkare, samtidigt som hon glider allt längre ifrån sin bästa vän. Mitt i allt funderar hon över litteraturens tillstånd och får stundtals ”Den andra kvinnan” att likna ett inlägg i kulturdebatten. Här finns stycken där huvudpersonen drar lans mot litteratur som blir alltför uppenbart politisk, manifesterat i hennes förakt mot kurskamrater på en skrivarskola som hon tycker tror sig skriva på uppdrag av någon annan. Hon har också svårt att engagera sig i texter av de med högutbildade föräldrar med statusyrken (”hur svårt kan livet vara egentligen, när det alltid finns ett skyddsnät”), men vill inte heller läsa socialrealism (”det irriterar mig när bästsäljande arbetarklasskildringar beskriver social misär, så behöver det inte vara”).

Det är inget nyskapande som Therese Bohman har skrivit. ”Den andra kvinnan” skulle (bortsett från referenser till typ sms) lika gärna kunna ha skrivits på 1800-talet. Och det är just det som gläder mig.

För vi behöver ett vitalt litteraturklimat där alla typer av berättelser får rum. Även till synes otidsenliga som berättar det redan berättade. Det ligger en fara i om ovan nämnda polarisering mellan fin- och ”fullitteratur” fördjupas. Om litteraturens gränser blir snävare och får unga med skrivambitioner att förlamas av känslan av att allt redan skrivits eller tro att de måste komma från en viss bakgrund eller ha varit med om något unikt för att bli utgivna.

”Bara skriv vad ni vill skriva, annars är det ingen poäng med att skriva” som huvudpersonen i ”Den andra kvinnan” tänker men aldrig säger till de där kurskamraterna på skrivarskolan.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 27/8-2014)