Varumärken som ringar in vår tid

Att allt - även sådant som traditionellt sett betraktats som ­autentiskt, som religion, politik och jaget - numera präglas av ett varumärkestänk är ingen ­nyhet. Men att varumärken har letat sig in i poesin har inte diskuterats ­lika flitigt.

I USA har det de senaste åren blivit vanligt att referera till varumärken inom vad som kallas alt lit (alternative literature, en litterär rörelse där texterna handlar om vår digitala tid och inte sällan publiceras ­online). Så här låter det till exempel i rörelsens front­figur Tao Lins dikt du publicerade en seriestripp som handlade om att någon fick nog under frukosten från hans debutsamling Noll vänner, som tidigare i år gavs ut på svenska (Carl Lindstens förlag): ”du presenterade mig för din pojkvän inne på st marks book­shop du hade på dig sådana kläder som gjorde att det såg ut som att du hatade kapitalism och skulle kunna kasta en granat mot mcdonalds och skriva kommunistdikter i din fängelsehåla.”

Här droppas varumärkena lika självklart som vore det stjärnorna och månen i en dikt från romantiken. Men jag skönjer också en undertryckt ilska mot den kultur diktjaget är fången i, ett slags desperat slag mot fängelseväggen.

Man kan diskutera hur nya den här typen av varumärkesreferenser är i brandingens hemland USA, där redan Frank O’Hara skrev dikten Having a Coke with you. Men tendensen är också synlig in i den omtalade poesiboom vi ser i Danmark. Där Asta Oliva Nordenhofs det enkla och det ensamma innehåller rader som ”då hade jag stått där fullständigt genomknullad nere på seveneleven” och Caspar Eric döpte sin debutsamling till just 7/11. Den 13 augusti kommer hans nya diktsamlingNike ut i Danmark, där skomärket (och/eller den grekiska segergudinnan) blir en ingång till diktjagets CP-skada och sneda höft.

Missförstå mig inte: jag tror knappast att det rör sig om produktplacering - poeter som diktar om Coca Cola för att få ett års läskförbrukning, så big business är inte ens den hypade danska poesin. Även om det finns exempel som skulle kunna indikera att utvecklingen är på väg ditåt. Som när klädkedjan Urban Outfitters började sälja Tao Lins Shoplifting from American Apparel (Sno kläder från American Apparel, Bakhåll, 2014).

I en Youtube-intervju med Book­alicious säger Tao Lin att använda varumärken i sin samtidspoesi är som att skriva om svärd om man skriver en dikt om år 1080.

Tendensen ringar in vår tid. I sin bok Authentic menar kommunikationsprofessorn Sarah Banet-Weiser att branding har vuxit från en affärsmodell till något större, djupt rotat i vår kultur.

Att i dag skriva dikter om svärd i stället för sneakers vore att vända bort blicken från världen.

(Publicerad i Aftonbladet 7/8-2015)

Konsertrecension: Thåström, Hasslöfestivalen 2015

Mäktig Thåström avslutade Hasslöfestivalen

Hasslöfestivalens förmodat sista konsert är också kanske dess bästa.

Joakim Thåström tar med oss på en hypnotisk åktur i sitt universum.

Jämfört med fredagen har Hasslöfestivalens stora scen bytt till en mörkare skrud. Det är som om fredagens avslutningsakt Tomas Ledin och antikrist avlat ett oäkta barn i Hasslönatten.

En avkomma som kommer in en stund efter bandet iklädd röd kostym och svart hatt och laddar med Carolina Klüftska handtics innan han fattar mikrofonen.

Och som han gör det. Ljud, ljus och ett otroligt samspelt band är en perfekt inramning till Joakim Thåströms unikt skrovliga röst som låter mäktigare än på skiva. Han liksom värker fram orden, lutad mot mikrofonstativet. Här finns inget mellansnack att tala om, musiken står i fokus, på sin höjd ett "tack" eller "varsågoda".

Han sparar på rösten, som skär som en kniv för att citera "Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce", vilket är ett utmärkt exempel som illustrerar skillnaden mellan Thåström live och på skiva. Här plockar han oväntat fram alla talanglösa skolmusikers lott, triangeln, och bankar tillsammans med bandet fram en suggestiv ljudmatta som inte bör beträdas utan skyddsskor. Det blir nästan otäckt, en slags Dr. Thåströms skräckkabinett, men man tittar inte bort, ögonen dras mot scenen som tungan till ett sår i munnen. Eller som i "Kort biografi med litet testamente" där det verkligen låter som att Thåström – som själv hängt på sig en gitarr – menar varje ord han sjunger.

Beträffande vilka låtar han spelar så är majoriteten från de senare soloalbumen, vilket är befriande en anti-nostalgi, trots att jag hör några besökare besviket muttra om Ebba Grön.

De få äldre låtar han kör, som Imperiets "Jag är en idiot", gör han bra men de nya är på en annan nivå. Till "Samarkanda" står undertecknad som hypnotiserad och kan inte ens förmå sig att ta upp anteckningsblocket.

Alla som ställt sig frågande till Thåströms dragningskraft får svar den här kvällen på Hasslö. Konserten är en upplevelse som framkallar ett sug i magen som borde försätta Axels tivoli som blinkar i bakgrunden i konkurs.

Om det nu är den sista Hasslöfestivalen vi precis varit med om kan jag inte tänka mig en bättre kistbärare än Joakim Thåström.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 12/7-2015)

Bokrecension: Albertine Sarrazin "Astragal"

Språk som sjuder av liv

Albertine Sarrazins "Astragal" väcker äventyrslusten hos BLT:s recensent.

"Astragal" är en roman om en ung kvinna som skadar sig när hon rymmer från fängelset och räddas av en man som heter Julien. Dess författare Albertine Sarrazin (1937-1967) var en ung kvinna som skadade sin när hon rymde från fängelset och räddades av en man som hette Julien.

Det är därför ingen vågad gissning att många kritiker faller för frestelsen att ta fram Sherlock Holmes-förstoringsglaset och försöka spåra noderna där dikt och verklighet möts när boken nu på nytt kommer ut på svenska. Så inte undertecknad, för "Astragal" (döpt efter astragalen, språngbenet i foten, som huvudpersonen bryter vid rymningen) är så mycket mer.

Allt börjar alltså med en fängelserymning, en inledning som skulle få vilken Hollywood-producent som helst att dregla. Sedan sprakar det loss med en resa genom 1960-talets Paris, berättad på en snabb och yvig prosa som det bitvis slår gnistor om. Fantastiska formuleringar som "och paviljongen med sin belysning beslagtog drömmarna fram till dagen därpå" varvas med sämre gymnasiala diton, som vanligt när man söker den rakast möjliga formuleringen slirar Sarrazin ibland ner i klyschdiket (romanjaget är till exempel "hungrig som en varg"). Det är ett språk man inte får grepp om, som spretar åt alla håll, ojämnt och komplext – som livet. Och "Astragal" är en roman som liksom huvudpersonens inre monolog – hennes problematiska livssituation till trots – sjunger av livskraft. En lust att leva som frodas också hos en som befinner sig på botten lyser genom sidorna. Det handlar till viss del om frihet, den särskilda sorts frihet som föds när man inte har något att förlora.

Det frejdiga språket gör att Sarrazin till och med lyckas få stycken om en sängliggande tillvaro på ett sjukhus i väntan på operation att bli bladvändare. Språket ligger tätt på jaget, det är huvudpersonen Annes resa vi följer med på, hennes historia som berättas. Liksom dialogerna är prosan fint fångad i Maria Björkmans översättning. När den blir intensivare i takt med att jaget blir allt mer förälskad i sin räddare Julien blir det tydligt att "Astragal" först och främst är en kärleksroman: "det där som hoppar och sprakar från hans kropp till min, vad är det för någonting, hur uppstod det?". Jag kommer att tänka på Patti Smith när jag läser, kanske ingen slump då hon skrivit förordet, men språket inbjuder till samma hungriga läsning som hennes "Just kids".

Jag förstår att det är frestande att på nytt ge ut Albertine Sarrazin på svenska. Hon är en potentiell kultfigur – död vid 29 års ålder och före detta kåkfarare (och ja, omslaget pryds av ett svartvitt fotografi av författaren med en cigarett i handen) – men romanen är stark nog att stå ensam utanför denna mytiska och kommersiellt gångbara kontext.

Patti Smith beskriver i sitt fina förord hur hon lockades att resa ut i världen med "Astragal" i bagaget. Jag förstår henne: efter att ha slagit ihop boken blir jag sugen på att kolla upp nästa flyg till Paris. För även om man likt Anne kan skada sig i fallet gäller det att kasta sig ut ibland.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 13/8-2015 och Borås Tidning 17/8-2015)

Bokrecension: Jonathan Lethem "En trädgård för dissidenter"

Välkonstruerad amerikansk samtidsepik

Rose Zimmer är en gammal kvinna som emigrerat till USA från Polen på 1930-talet. Hon är också ett rött skynke för sina grannar i Queens, New York.

Jonathan Lethems "En trädgård för dissidenter" börjar 1955, när Rose blir utesluten från det amerikanska kommunistpartiet för att ha haft en kärleksaffär med en svart polis.

Genom att börja här gör Lethem henne till den mittpunkt från vilken han sedan tecknar flera decenniers årsringar på det Zimmerska släktträdet. Lethem uppvisar samma talang som exempelvis hans generationskamrat Jonathan Franzen genom träffsäkra val av vilka av dessa årsringar som ska färgläggas.

Med andra handen skisserar han samtidigt den amerikanska vänsterns historia: från Rose importerade europeiska kommunism till den mer samtida Ockupera-rörelsen. Men han gör det inte med vänsterhanden: karaktärer återkommer, perspektiv skiftar, men Lethem får ändå ihop en sammansatt berättelse.

Ovan nämnda Franzen är inte den enda amerikanska kulturskapare man kommer att tänka på när man läser. "En trädgård för dissidenter" är en härlig soppa på referenser till en viss typ av amerikanskt halvironiskt berättande. Här finns delar om folkmusikern Tommy Gogan (gift med Miriam, Rose Zimmers dotter) som påminner om bröderna Coens "Inside Llewyn Davis", stycken om den föräldralösa pojken Sergius som för tankarna till Donna Tartts "Steglitsan", liksom en (visserligen kort) skildring av aidsepidemins New York som korresponderar med Tony Kushners pjäs "Angels in America".

Till en början känns det dock lite för smart. Det är tydligt att Lethem vill ge en inblick i vänsterintellektuella New York-hjärnor, men det behöver inte betyda att man måste skriva som om man skrev för dem. En känsla jag också stundtals kan få av film av Woody Allen eller Noah Baumbach. Detta leder till att man får en distans till karaktärerna, man känner inte riktigt för dem. En distans som dock snart bryts ner (om än inte helt) när Lethem vrider upp tempot. Det bjuds på snärtiga formuleringar som att en badare med dåliga pigment ser ut som "en rädisa i en aladåb". Lethems färgglada språkdräkt har översättaren Niklas Hellgren skickligt sytt om efter svenska mått. Språket gör att boken blir spännande, en bladvändare, även i de delar där det egentligen inte händer något. Vissa svåra ord som "kalamitet" och "peristaltiken" blir dock onödiga bromsklossar, som liksom några andra snedsteg hade kunnat undvikas: som användningen av n-ordet och den implicita förklaringsmodellen till Rose Zimmers styvsons homosexualitet (kvinnor som Rose och Miriam formade honom som barn).

Genomgående lyser en slags skrivglädje igenom; det märks att Lethem haft roligt när han skrev vilket leder till att det stundtals blir lite väl farsartat och fantasifullt. Men "En trädgård för dissidenter" är ett stycke välkonstruerad amerikansk samtidsepik.

Det var tal om att Noah Baumbach skulle göra HBO-serie av Franzens "Tillrättalägganden", men det gick i stöpet. "En trädgård för dissidenter" borde vara en värdig ersättare.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 29/7-2015 och Borås Tidning 9/8-2015)

Bokrecension: Romain Puértolas "Den lilla flickan som svalde ett moln lika stort som Eiffeltornet"

Ett allvar som tramsas bort

När jag läser den franske författaren Romain Puértolas andra roman med den Jonas Jonassonska titeln "Den lilla flickan som svalde ett moln lika stort som Eiffeltornet" kommer jag att tänka på min mellanstadielärare i svenska.

Jag tänker på hur hon måste ha känt när jag lämnade in ännu en uppsats som kanske var välskriven men egentligen bara var löjlig, med karaktärer med roliga namn och de mest otroliga händelser. Som en sådan mellanstadieuppsats är "Den lilla flickan…" i sina bästa stunder. I sina sämsta är den som en Flashback-tråd.

Att berättaren är sexistisk och ignorant står tidigt klart, eller vad sägs som rader som "som den där skäggiga sångerskan som vann melodifestivalen 2014" (syftande på Conchita Wurst) eller formuleringar om att något försvinner "lika snabbt som ett par trosor efter en kväll med Larry Flynt.". Enda anledningen jag kan se till att de inte strukits är att det ska vara roliga. Det blir de inte, mer som när ett oönskat fyllo satt sig vid ens bord på krogen och försöker vara skojig. Ett fyllo man innerligt önskar ska gå sin väg. Ofta hörsammas den önskan, men den här berättaren stannar i över 200 sidor till…

Jag läser att Romain Puértolas skrev klart boken på två och en halv vecka. Det märks. "Den lilla flickan…" är liknelsetätare än "Gäster med gester". Puértolas har försökt skriva en skröna i Haruki Murakamis anda utan att ha talang för det, kryddad med lättgooglad Wikipedia-kunskap och grund politisk satir om bland andra den franske presidenten Hollande som hittad i papperskorgen i en nyårsrevys replokal.

Jag tycker synd om översättaren som fått vada sig igenom den här sörjan. Att ingen redaktör satt ner foten förklaras troligen med att Puértolas debut "Den fantastiska berättelsen om fakiren som fastnade i ett IKEA-skåp" från 2013 blev en kommersiell succé.

Någonstans i "Den lilla flickan…" finns emellertid ett allvar, som delarna med den unga marockanska flickan Zahera – som lider av en allvarlig lungsjukdom – som huvudpersonen Providence lär sig flyga för att ta hem till Frankrike när vulkanutbrottet på Island stoppar alla ordinarie flighter. Men detta allvar får först stå ensamt framåt slutet. Då är det för sent, Puértolas har redan tappat mig som läsare.

När jag slår igen boken är det bestående intrycket att de här resurserna hade kunnat användas till något bättre. Att se någon tramsa bort en livlig fantasi och en berättarbegåvning är frustrerande, inte bara för en mellanstadielärare i svenska.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 16/7-2015)

Krönika: "Skriv vidare på dagboken, David"

Är David Lagercrantz fjärde Millennium-bok "Det som inte dödar oss" girig gravplundring eller lyckosam fan fiction? Den som läser får se.

"Nu har det brakat loss. Bokjäveln är ute. Vad kommer folk tycka? Vad hade Stieg tyckt? Hur försvinner man om det blir fiasko? Om tankarna brann innan är det nu fullskalig skogsbrand i skallen. Fortfarande spökar Lisbeth Salander och de andra där inne. Och mitt i allt detta ska jag runt på massa intervjuer och jippon… när går nästa båt till lugnet i den finska skärgården?"

Så hade det kunnat se ut om jag hade skrivit en fortsättning på David Lagercrantz dagbok om arbetet med den fjärde Millennium-boken (DN 2/8-2015) . Men Lagercrantz är inte död, han lever i allra högsta grad liksom "Det som inte dödar oss" som kommer ut den 27 augusti.

Det hetaste boksläppet i världen har det kallats, möjligen i konkurrens med Harper Lees "Ställ ut en väktare", uppföljaren till "Too kill a mockingbird".

Harper Lee lever och ska ha godkänt publiceringen, men är svårt drabbad efter en stroke. Manuset hittades kort efter att Harper Lees syster och förvaltare av hennes litterära arv avlidit.

Spökskrivarnas spökskrivare David Lagercrantz fick frågan om att skriva en fortsättning på Stieg Larssons Millennium-trilogi efter att ha bytt litterär agent till en som representerar familjen Larssons stiftelse.

Slumpen? Knappast.

Det må se mörkt ut på sina håll men viss litteratur är fortfarande business, big business. Och så klart utnyttjar förlagen första bästa chans att spinna vidare på en tidigare försäljningssuccé.

"Vårt uppdrag som förlag är att sälja väldigt mycket böcker." säger Norstedts förlagschef Eva Gedin till SR.

I det här fallet har det lett till att Norstedts har anställt David Lagercrantz som en slags professionell fan fiction-författare.

Som litteraturprofessorn Anders Ohlsson påpekar är författare som skriver vidare på befintligt stoff inget nytt. Förklaringen till att traditionen gör comeback efter att ha fördrivits av tanken på originalitet är enkel. "Follow the money" som den mystiske källan Deep Throat säger i "Alla presidentens män". Det är inte direkt en experimentell diktsvit som förlagen beställer fortsättningar på. Bland andra samtida exempel finns uppföljare till James Bond och Agatha Christies böcker om Hercule Poirot.

Norstedts har framhållit att "Det som inte dödar oss" är en fristående fortsättning, skriven av David Lagercrantz. Men hans dagbok i DN ger en bild av en författare som gör sitt bästa för att träda in i Stieg Larssons värld och huvud. Kanske har han till och med blivit en slags bokstavlig spökskrivare?

"På väg hem genom ett kylslaget Stockholm grips jag av en tvångstanke att jag ska drabbas av samma öde som Stieg Larsson. Jag försöker förtränga det. Det var bara lite panikångest, muttrar jag. Men tanken återvänder gång på gång under veckorna som kommer." skriver David Lagercrantz i dagboken efter att hjärtat börjat rusa efter ett gympass.

I stället för att nappa på nästa beställningsjobb borde han skriva vidare på dagboken. Det kan bli ett viktigt metafiktivt dokument över hur det är att vara författare i en litteraturvärld där allt snart tycks handla om pengar.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 25/8-2015)

Krönika: "Vi får inte ens vara inavlade och obildade"

Var finns Blekinge i litteraturen?

Och litteraturen i Blekinge?

Det kan man fråga sig, liksom beträffande annan kultur.

Debattvågorna om skildringar av stad och landsbygd har gått höga den senaste tiden. Ett talande exempel är Jack Hildéns text om en vistelse i författaren Sara Lidmans hus i Missenträsk i Västerbotten (Aftonbladet 30/4) som kritiserades för hur Stockholmsförfattaren skildrade Norrland.

Dessförinnan gjorde Dagens Nyheter en artikelserie om klyftan mellan stad och land och även SVT:s "Kobra" tog upp frågan tidigare i år.

Något som fick mig att fundera: om landsbygden är bortglömd eller stereotypt skildrad i kulturen, vad är då Blekinge?

Till synes icke-existerande.

"Bland de mest sedda svenska biofilmerna med premiär förra året utspelar sig nio stycken helt eller delvis på landsbygden eller i mindre orter utanför Stockholm – antingen fiktiva eller verkliga." skriver DN.

Värmland har visserligen drygt 100 000 fler invånare än Blekinge, men varför har vi ingen Ulf Malmros som spottar ur sig filmer där karaktärerna brer på med karlskronitiska eller listerländska?

Och om fler filmer från andra håll än storstäderna nått vita duken är det inte alltid av godo.

"Vi har en sorts skräck för landsbygden i dag. Det finns en hel genre med böcker och filmer som handlar om hur otäckt det är på landsbygden, att alla är inavlade och obildade tölpar, och att om man åker dit ut kommer galningar ur skogen. Det är ett popkulturellt perspektiv som kanske ursprungligen härstammar från en skev medierapportering" säger författaren Lars Wilderäng i DN:s artikelserie.

Men Blekingarna får inte ens vara "inavlade och obildade tölpar". Vi finns inte alls. Om landsbygden är styvmoderligt behandlad i kulturen är Blekinge det minst älskade av styvbarnen.

Inom litteraturen är det enda exemplet på en Blekingeskildring i närtid som jag kan komma på Patrik Lundbergs "Onanisterna". Och antalet författare som till skillnad från Lundberg stannat kvar i länet kan räknas på ena handens fingrar. Den visserligen till synes dåligt uppdaterade Wikipedia-sidan "Författare från Blekinge" består bara av fyra namn.

Klas Östergrens senaste roman "Twist" utspelar sig i Karlskrona men att delar av handlingen förlagts dit har nog snarare att göra med att handlingen passar närheten till Östeuropa än en vilja att skildra ett förbisett län.

Harry Martinson dog 1978. Man kan verkligen fråga sig hur hans Blekingeskildrararv förvaltats efter det.

Välkända Blekingeförfattare som Per Odensten har låtit vissa böcker, som exempelvis "Horntrollet" (2007) utspela sig i Blekinge, liksom Katarina Mazetti med till exempel "Blandat blod" (2008) men då i historisk tid.

Att så få skildrar det samtida Blekinge är märkligt, för här borde finnas historier att berätta, som säger något om vår tid. Var finns romanerna om att vara en av länets många unga och arbetslösa?

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 25/7-2015)