Recension: Olga Ravn "Celestine"

Jag föreställer mig raden ”en roman är lättare att sälja än en diktsamling” broderad på en bonad i mötesrummet på alla stora förlag. För bästa resultat ska romanen bestå av ett tillräckligt antal sidor för att de ska ge rätt känsla i handen och passa jämte andra bokryggar i handeln. Allra helst ska den också ha ett tydligt narrativ, åtminstone nog för att kunna konstruera en baksidestext med lagom brett anslag, en röd tråd.

Jag tänker på det när jag läser Celestine, den danska poeten Olga Ravns första roman, som nu ges ut på svenska. Det känns nämligen som att det danska förlaget Gyldendal, dels velat ge ut Ravn i romanform – sett med marknadens glasögon är en poet som skriver en roman lite som en artist som ställer upp i Melodifestivalen – dels velat kröna med ett lockande narrativ som gör romanen lättsåld. Det sistnämnda blir tydligt i baksidestexten på den svenska utgåvan där en spökhistoria lyfts fram som just en röd tråd, en spökhistoria som jag ser som det stora problemet med Celestine. Stämmer min tes om ett framkrystat narrativ för att passa romanformen känns en spökhistoria på ett slott närmast parodiskt, vilket får mig att undra om det kanske är ett ironiskt val av författaren. Hursomhelst är de marknadsmässiga omständigheterna inte Ravns fel, det vore som att kritisera en författare för brister i språket hen skriver på. Här är det snarare danskan som ska tacka Ravn för en synnerligen varsam hantering.

Men det framstår snart att spöket Celestine är genomskinlig – som i inte ordentligt gestaltad. Så fort spöket försvinner blir det dock bättre, ja, rentav väldigt bra, när väl språket befrias från denna ramberättelses bojor. Huvudpersonen har kommit till det hemsökta slottet på landsbygden för att arbeta som lärare på en internatskola. Vi har hört den förut, men utan det snaskiga täcket av autofiktion hos exempelvis Karl Ove Knausgård framstår det för vad det är: en stark romanpremiss som fångar det lilla som skiljer unga vikarier från elever, den drömfyllda ungdomen från den krassa vuxenheten. Ravn skriver:

"Jag var bara ett steg framför dem, men jag verkade redan ha förlorat något viktigt. Det behövs bara ett par år för att man ska hamna på fel sida om ungdomen, uppenbarligen."

I denna limbo trampar huvudpersonen runt medan pojkvännen Kim glider allt djupare in i en depression.

Från detta avstamp låter Ravn perfekt avvägda meningar stråla ut. Såväl koncisa som graciösa, vilket översättaren Johanne Lykke Holm träffsäkert lyckats överföra till svenskan, här i en beskrivning av Kim: ”Det bleka hans ansikte hade burit på så länge lyckades till slut kämpa till sig plats i ögonen”. Det är ett skickligt återhållet språk, vackert i det lilla, till skillnad från den övermättade känslan man kan uppleva hos exempelvis Ravns generationskamrat Josefine Klougart, där det ofta exploderar i fyrverkerier av suggestiva bilder. I detta ljus framstår spökhistorien som helt onödig, blott en eftergift åt paketeringen, något att fylla sidor med och ge språket en riktning det inte behöver.

Sammantaget visar poeten Ravn fina tendenser också som romanförfattare, menCelestine skulle behövt genomgå en andeutdrivning innan tryck. Inte bara för att rensa bort spöket som delar namn med titeln, utan också för att bli kvitt den paratextuella gengångaren som hemsökt romanformen länge nog. Kanske är det dags att släppa övertron på tydliga narrativ, röda trådar och andra normgivande föreställningar om vad en bok ska innehålla?

(Publicerad i Floret 8/4-2016)

Passion, tack!

Jag läser i Dagens Nyheter att tidigare Marinmuseum-bossen Robert Olsson blir ny kulturdirektör i Stockholm och får ont i själen. I intervjun med DN säger Olsson att han inte är någon kulturnörd och att det var längesen han senast lånade en bok på bibblan.

Missförstå mig inte nu, Olsson är säkerligen jättekompetent för tjänsten (förutom tjänsten som överintendent på Statens Maritima museer i Karlskrona har han tidigare också arbetat på bland annat Riksantikvarieämbetet och som länsantikvarie) och det här är inget elitistiskt upprop. Jag kräver inte att alla som ens är påtänkta för ett kulturämbete ska genomgå något slags bildningstest och först ska få sin bokhylla inventerad och bedömd av Svenska Akademien.

Nej, det handlar om passion. Vore jag en kulturintresserad stockholmare hade jag önskat mig ett större engagemang än det Olsson bara visar en glimt av i DN-intervjun: "men det är viktigt med kreativt skapande. Det ger oss kunskap och samtidigt en chans att mötas i det som förenar oss. Oj, det låter nästan religiöst".

Att personer som inte tycks brinna för kulturen får styra den sätter fingret på en utveckling som pågått länge nog nu. I det bredare samhällsperspektivet vågar jag slå fast att det alltjämt är de som tänker rationellt och bär miniräknaren närmast hjärtat som bestämmer, som de senaste decennierna har rest ett opersonligt samhällsbygge i rostfritt stål. Nödvändigt, kanske vissa säger, att en ledare har det tänket, men jag väljer passion alla dagar.

Inom tidningsvärlden har det närmast blivit en sanning att högsta chefen är ekonom, inte själv journalist. Vilket kanske medfört att det ligger närmre till hands att skära i "utgiftsposter" som journalisttjänster i stället för annat.

I det rostfria samhällsbygget är du en kund för din läkare och din lärare och det tycks inte spela någon roll vad man tycker om det man sysslar med, må det vara kultur eller journalistik, så länge du kan räkna och fatta tuffa beslut – välkommen! Allra tydligast har det kanske blivit inom sporter som fotboll där eldsjälar ersatts med oljeshejker och amerikanska investerare med blott cash för ögonen.

I min – må hända naiva – utopi är det i stället passionen och de passionerade som styr. Första steget dit är kanske att förbjuda landets syokonsulenter från att läsa arbetsmarknadsprognoser så att de inte försöker styra om nästa gymnasist som berättar om sina drömmar till att bli, ja typ, syokonsulent.

Jag blev glad när SVT-programmet "Gift vid första ögonkastet", där en expertpanel ska para ihop personer, (spoilervarning!) gick åt skogen för samtliga.

Vissa saker har helt enkelt ett värde som står över Excel-ark och pragmatiska analyser.

Som kärlek – och kultur.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6 april 2016)

Lundells "Jack" är fantasy

Jag var inte ens påtänkt när Ulf Lundell i mitten av 1970-talet ställde sig bredbent med en fot i kultursfären och en i nöjeslivet med både album- och romandebut. Att som 90-talist läsa den fyrtioårsjubilerande "Jack" är märkligt. Inte bara för att klickarna av beatprosa har flagnat på fasaden och kvinnoskildringarna hade kunnat komma från den svinigaste av ”Paradise Hotel”-snubbar. Det känns som att läsa fantasy. Samma känsla fick jag när såg om filmen ”Kids” (1995) där ungdomarna som skejtar, misshandlar och sniffar lim bor mitt på Manhattan. En urban värld som inte längre är möjlig, där smutsen får finnas mitt i city.

I ”Jack” när huvudpersonen med samma namn sin konstnärsdröm i Stockholms innerstad. Negativet är föräldragenerationens trygghet: ”tillbakadraget liv med teve, flitiga Lisor, Pekka Langer, puts och fej”. En trygghet som nu är utrotningshotad och kanske finns en ledtråd till vad dagens unga och vilsna män i stället använder som boxningssäck i stycken som: ”Jag gick därifrån fattigare än någonsin och muttrade fördomsfullt om alla jävla utlänningar som minsann får ut både ett och två tusen titt som tätt, men mej kan dom inte hjälpa.”

Det sägs att det är det liv Jack vänder ryggen vi 90-talister drömmer om (i Aftonbladets artikelserie om generationer blev vi ”Generation Ordning”). Inte så konstigt, när vi tvingas leva Jack-liv vare sig vi vill eller inte. Finns det något mänskligare än att drömma om det man inte kan få? Lundell har säkert fångat en era, men den är nästan omöjlig att föreställa sig för en som är i Jacks ålder nu. Hans revolt framstår som vad den var: ett privilegium.

Jack har alltid tryggheten att falla tillbaka på, flera gånger tackar han nej till lägenheter och jobb. Och även om han har det kämpigt i början kan han snart leva på att skriva när förskott och arvoden börjar trilla in. Fantasy, som sagt.

(Publicerad i Sydsvenskan 5 april 2016)

Frank O'Hara en tweet? Poesi i brytningstid mellan Gutenberg och Zuckerberg.

Efter att ha läst upp en av de mest kända av Frank O’Haras lunchdikter, ”The day Lady died” om sångerskan Billie Holidays död, möttes den amerikanske litteraturprofessorn Todd F Tietchen av en oväntad reaktion. ”Det är ingen dikt, det är bara en tweet!” utbrast en av hans studenter varpå Tietchen fann sig försvarande diktens högre värde, vilket inte visade sig vara så enkelt.

För vad är skillnaden, egentligen, bortsett från mediet? I sitt manifest ”Personism” från 1959 beskriver O’Hara att han lika gärna hade kunnat plocka upp telefonen som att skriva en kärleksdikt till en älskare. Skillnaden är att dikten då bara fått en läsare. När telefonen i dag kompletterats med sociala medier har alla fått möjligheten att nå betydligt fler om de vill.

I den artikel i litteratur- och konsttidskriften Criticism som ovan nämnda anekdot är hämtad från drar Todd F Tietchen paralleller mellan O’Haras estetik och den uppsjö av personliga uttryck som Facebook och Twitter fört med sig.

Återigen: vad skiljer O’Hara (som skulle ha fyllt 90 år idag, 27/3, om han levat) och hans ”I do this, I do that”-dikter, som han själv kallade dem, från inlägg på sociala medier? Är det bara kontexten, att de är tryckta i en bok och inte syns på en skärm? På samma sätt som Marcel Duchamps urinoar egentligen inte skilde sig från någon annan men blev konst då den placerades på ett galleri.

Tietchen skulle hävda att skillnaden är litterär kvalitet och bjuder på en fin läsning av ”The day Lady died” för att visa på att studenten hade fel, där han landar i att diktens kontemplation över Billie Holidays död aktualiserar en tanke på O’Haras egen dödlighet.

Men denna litterära kvalitet är inte avhängig på publiceringsformen – den hade funnits där också i telefon – och jag tror att vi går mot en tid där mediet inte längre är budskapet för att parafrasera Marshall McLuhan.

Jag finner träffsäkert djup om att vara människa i dag under ytan av blaserad ironi hos den samtida amerikanska poeten Mira Gonzalez, både när jag ser hennes dikter och tweetar på nätet och när jag läser hennes böcker (hon gav nyligen ut ”Selected tweets” ihop med Tao Lin). Likaså hos den danska poeten Asta Oliva Nordenhof vars hyllade ”det enkla och det ensamma” till stor del består av texter som tidigare publicerats på hennes blogg ”Jeg hedder mit navn med versaler”.

Texter av poeter som Gonzalez och Nordenhof fanns alltså redan online, liksom deras texters litterära kvaliteter, men de behöver ännu förlagen och boken för att tas på allvar, recenseras och läsas. Detta illustrerar brytpunkten vi befinner oss i, mittemellan Gutenberg och Zuckerberg. I USA och Danmark har man bättre än i Sverige förstått att litteraturen börjat ta andra vägar. Men det ställer högre krav på förlag och kulturredaktioner, som inte längre kan ta för givet att det finns ett värde i ett verk bara för att det kommer i bokform eller i en portofri postpåse.

Annars riskerar de inte bara att spela ut sin historiska roll som kvalitetsbestämmande institutioner utan också att gå miste om en ny uppkopplad författargeneration.

Om han inte uppmuntrats att skriva ner och ge ut sina dikter hade kanske Frank O’Hara bara blivit en trånande älskare, viskande kärleksdikter in i telefonluren.

(Publicerad i HD/Sydsvenskan 24 mars 2016)

(Scenrecension) Cluedo i krogmiljö för hungriga hobbydeckare

Mord och mat låter som en av Leif GW Perssons våta drömmar.

Men med ”Det Swedenborgska mordet” bjuder Sandelius Kultur & Nöje och restaurang & Vin i Karlshamn på kalla kårar till kalvytterfilén.

Varför alltid mord? På förhand tänker jag att kulturen måste skaffa sig en ny hang-up. Men, hej, att äta middag till krimgåtan tycks faktiskt träffa den svenska folksjälens kärna. Här får publiken till och med vara med och gissa vem som gjort det i slutet av föreställningen. En slags krogversion av sällskapsspelet Cluedo.

Allt börjar med att Gustav Malm, professor i kriminologi, håller en kort föreläsning. Det är svårt att inte tänka Leif GW men Mikael Svensson lägger skickligt sin figur precis ovanför imitationsnivå. Det är ingen ”Partaj”-sketch utan karaktären ett verktyg för att förklara att det handlar om försvunna personer och deras koppling till ett hemligt sällskap.

Vissa av de andra karaktärerna är mer grovt huggna ur schablonblocket (som Kulan, sexistisk gubbjournalist i keps och foppatofflor) men skådespelarna gör flera roller och visar på ett brett register från skrik till skratt. De är så mångsidiga att de till och med ingår i serveringspersonalen (!) mellan akterna och står för snabba klädbyten värdiga en galavärd.

Användningen av ljud och ljus är perfekt liksom hur restauranglokalen utnyttjas – men det blir lite jobbigt när det går för snabbt i svängarna mellan scenerna.

Även om det är skönt att få äta i lugn och ro och klura på mordgåtan med sina bordsgrannar bryter pauserna flytet i berättandet. Det rör sig visserligen om en ganska typisk story (mord och hemliga sällskap, vi har hört den förut) men det stör inte, är snarare nödvändigt för formatet.

Maten då? Undertecknad är ingen restaurangkritiker men hittar inget att klaga på.

Mystikern Emanuel Swedenborg som fått låna sitt namn åt föreställningen sägs en gång ha fått andligt besök i ett rum i London. En man uppenbarade sig och sa ”ät inte för mycket”.

En uppmaning till alla som inte vill låta matkoma komma i vägen för detektivarbetet.

(publicerad i Blekinge Läns Tidning 29/2-2016)

Hip hip Horace!

En Akademiledamot i ett reseprogram på tv?

Det låter som världar som krockar men kanske är det helt rätt med lite fiskleverolja i fredagstacon, menar Jakob Nilsson som har sett premiären av SVT:s ”Liv och Horace i Europa” med Karlskronasonen Horace Engdahl och serieskaparen Liv Strömquist.

Horace Engdahl, innehavare av stol nummer 17 i Svenska Akademin och "för många själva sinnebilden av bildning och kunskap" enligt speakerrösten i nya SVT-satsningen ”Liv och Horace i Europa”, tar steget in i ”dumburken”. Visst, det handlar om bildning i Public service, och Horace har ju faktiskt till och med varit med i ”Bingolotto” (!) tidigare men det låter som att blanda champagne och Champis. Svenskarna är ointresserade av kultur, menar Horace i premiäravsnittet. Kanske kan ett program som detta vara botemedlet? Det är hur som helst uppfriskande att få lite Søren Kierkegaard och Victoria Benedictsson som tisdagsunderhållning.

Genom historien har det varit en ständig utmaning för intellektuella att nå ut med sin kunskap när tiderna förändras och något annat än djupa tankar om sakernas tillstånd är hett bland den breda massan (det är det i ärlighetens namn, allra oftast). Platon sågade exempelvis skrivkonsten, som han menade var fördummande, samma argument som fortfarande hörs om datorer och internet. En annan väg än att muttra uppgivet är att acceptera hur det fungerar och försöka utnyttja det till sin fördel. Av tänkare från vänster har Hollywood-filmer länge betraktats som ett sätt för USA att hjärntvätta alla som inte ont anande trycker i sig popcorn i biostolen i sin ideologi. I sina böcker om Martin Beck ville deckarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö underhålla och vara politiska på samma gång.

Kanske går Horace Engdahl på samma sätt nu i bräschen för att göra bildningen bred? Det är dags att droppa fiskleverolja i fredagstacon! Jag vill se program som ”Epikrundan”, ”Lyrikfällan”, ”Lotta Lotass på Liseberg” och ”Sommar med Ernst Brunner”. Låt Bruno K. Öijer leda Melodifestivalen och Sara Stridsberg ”flytta in”!

Jag raljerar, men berör förhoppningsvis också något viktigt här. För att välja en bredare plattform för att nå ut är ingen dum idé. Ett perfekt exempel är när poeten Athena Farrohkzhad tog det ganska trista sommarpratsformatet och förde ut såväl poesi som politik till landets sommarstugeverandor 2014.

Det börjar dock inget vidare för Horace. Han vill plågsamt ofta betona att han minsann är påläst, verkar ha svart bälte i Kulturmansplaining och säger saker som "det är pizzicato i stråkarna va" om musik av Bach och lägger ut texten om Kierkegaard utan att låta Liv Strömquist komma till tals. Jag tänker att serien här ringar in det värsta med bildning, när den inte blir inbjudande, utan något för de redan invigda. Förhoppningsvis lär sig Horace något av resekollegan Liv Strömqvist som bland annat tecknat en serie om Victoria Benedictsson.

"Är bildningen på utdöende?" frågar sig programserien. Det tror jag – hoppas jag – inte. Den behöver nog bara kläs i ett mer tilldragande omslagspapper.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 26/2-2016)

När börjar Super bowl?

"När börjar Super Bowl?" 2011 såg en webbredaktör på Huffington Post hur frågan var en av de vanligaste sökningarna på Google. Han skrev således en artikel som inte innehöll mer än den efterfrågade informationen om amerikanernas största idrottsevenemang, skriver The Atlantic. Den korta texten blev flitigt läst och fick snart efterföljare, också bland mer traditionella tidningar som LA Times.

Det kan först verka som cyniskt klickfiske – kan inte folk ta reda på något så enkelt själva? Säkert. Men har inte samma tanke om att informera allmänheten i decennier präglat lokaltidningarnas evenemangskalendrar? Jag minns ett helgpass på en lokaltidningsredaktion då en äldre man ringde och frågade hur dags Sverige spelade handboll samma kväll, en annan gång ringde någon och frågade varifrån en buss avgick.

Huffington Posts numera årligen återkommande artikel är kanske klickfiske, men betet är den trovärdighet som kommer med att vara en tidning som – åtminstone stundtals – sysslar med seriös journalistik.

Och i dessa desinformationens trolltider är pålitliga ljuskällor viktigare än någonsin.

Så, när börjar Super bowl? Sändningen startar 23.30 svensk tid på söndag (7/2) på TV3 och Viaplay, men först klockan 00.35 är matchen mellan Carolina Panthers och Denver Broncos igång.

(publicerad i Sydsvenskan 7/2-2016)