Enkel version av Knausgård

Den amerikanska litteraturtidskriften n+1 sparkar upp en ganska öppen satirdörr med en artikel bestående av så kallade hisspitchar (som i koncis och säljande) av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”:

”Författaren sitter vid sitt arbetsbord där han skriver. Han känner ingenting för det han ser utanför fönstret. Han tänker på det han skriver nu och det han ska skriva näst. Han andas in en enda gång. Han andas ut. Verkar detta intressant? Jag kan leverera 1429 sidor till ditt skrivbord lagom till middag.”

Tron på hisspitchen kan ses som emblematisk för det senkapitalistiska start up-USA. Det handlar om ett säljsnackets heliga Graal: att kunna förklara en produkt och dess värde på några sekunder. Rätt var det är står man där med en höjdare i hissen. Det sägs exempelvis att filmen ”Alien” såldes in till en Hollywood-producent med orden: ”Det är som ”Hajen”. I rymden.”

Vi (och Knausgård) ska nog vara glada att litteraturen än så länge ses som värd en längre resa än några våningar lodrätt.

(Publicerad i Aftonbladet 6/7-2016)

Teaterrecension: Gammal story i ny tappning

 Teatersmedjan fortsätter satsa på säkra kort för sina sommarteatrar. Gärna material som redan försetts med Disney-sigill. Förra året "Alice i underlandet" och i år "Robin Hood". Vill man famna brett och göra teater för alla åldrar är det ingen dum idé.

Förutsättningarna finns ju också att göra en ganska välkänd story till sin egen – men i år räcker det inte ända fram.

Trots att regissören Nina Olsson skriver fint i programbladet om Robin Hoods relevans i dagens samhälle där klyftorna ökar, är det nyskrivna materialet ganska mycket medeltid. Inget fel med det – det passar väldigt väl på Kastellet med sina murar. Och få stycken passar så bra för amatörteater i det fria som "Robin Hood", som redan på 1400-talet framfördes av unga amatörskådespelare som vandrade från stad till stad.

De få uppfräschningar som gjorts – som att prins John säger sig ha gömt sina besparingar i Panama – känns mest krystade. Desto piggare är att broder Tuck blivit syster Tuck och Robins syster Rosanna fått större plats för att späda ut testosteronet i rövarbandet i Sherwoodskogen.

Själv har jag ett traumatiskt förhållande till "Robin Hood" sedan jag i barndomen glatt satte Hollywood-versionen med Kevin Costner från 1991 i VHS-spelaren (ja det var så man gjorde på den tiden) i tron att det skulle vara som Disney. I stället: en avhuggen hand i första scenen. Här är det inte lika våldsamt men varför inte helt rensa bort påkfajterna och svärden när man har chansen? För inte tillför de något utan datoreffekter.

Om man bortser från att både första (för mycket dialog) och andra akten (karaktärerna kastar boll (?) lite för länge) börjar trögt är det annars bra flow i berättandet. Och även den som aldrig stiftat bekantskap med motståndsmannen i gröna trikåer kan hänga med. Som vanligt gör man det mesta av spelplatsen: det händer saker överallt. Scenografin sitter och de befintliga träden blir en gles men trovärdig Sherwoodskog. Även ljud och kostym levererar och precis som förra året imponeras jag av flera i ensemblen. Victor Johansson gör Prins John härligt fumlig och maktgalen och Maja Andersson leder skicklig sin sherrymarinerade syster Tuck precis på rätt sida buskisträsket.

Befintlig musik, övervägande rock, har fått ny svensk text (Judas Priest "Breaking the law" blir till exempel "Pengapungen" i Prins Johns mun till publikens förtjusning) vilket gör att after ski-känslan undviks. Sångnumren, totalt fyra stycken, framförs habilt och skänker lagom mycket musikalkänsla.

Även om det finns bitar man önskar hade slipats på kan historiens sensmoral om rättvisa tyvärr inte predikas nog gånger. Varför inte under en sommarhimmel på Kastellet?

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4/7-2016)

Recension: Stefan Lindberg "Nätterna på Mon Chéri"

Redan när jag läste ”Du vet väl om att du är värdefull” (2014) framstod Stefan Lindberg som en av samtidslitteraturens skickligaste meningskonstruktörer. Han hushåller med språket, låter formen tjäna innehållet, som stod vi inför en akut ordbrist. Hans senaste roman ”Nätterna på Mon Chéri” börjar i samma stil. ”När han varit försvunnen i en knapp månad hittas kroppen av en lantmätare”, lyder förstameningen: ett emblematiskt koncentrat av bokens spänning parad med litterära kvaliteter.

Återhållsamheten är dock inget som hindrar Lindbergs språk från att bli vackert i sin enkelhet: ”Och du ser att Kerstin gör allt för att slå ifrån sig tanken om att det här är någonting att bygga på. Hon vill inte tänka så långt. Du är fortfarande bara en man på en varuhusrestaurang.”

Mannen på varuhusrestaurangen är den så kallade 33-åringen, som var en av polisens första huvudmisstänkta för mordet på statsminister Olof Palme 1986. I december 1993 anmäls han försvunnen i USA dit han flyttat och en månad senare hittas hans döda kropp av lantmätaren.

I sitt förord börjar Stefan Lindberg med en brasklapp – nödvändigt i dessa tider av ihopblandning av fakta och fiktion – och för säkerhets skull har 33-åringen också fått det påhittade namnet ”Kenneth Svärd”.

Behövs en till bok om Palmemordet? Kanske inte, men i denna hybrid av deckare, essä och metalitterärt dokument visar Stefan Lindberg upp sina skicklighet.  Just det metalitterära finner jag mest intressant där Stefan Lindberg reflekterar över bokens tillkomst i avsnitt som döpts till ”arbetsboken”. Jag tänker på genren som i USA brukar kallas ”lyric essay” där en subtil väv av trådar binder samman ett författarjag med historiska personer eller händelser, Kate Zambrenos ”Hjältinnor” som just kom ut på svenska (Modernista) är ett bra exempel. I arbetsboken står Stefan Lindberg (eller ”Stefan Lindberg”) och vacklar mellan Palmespanare och författare, även om dessa avsnitt så klart också är litterärt konstruerade. De är emellertid de starkaste i boken jämte styckena där Lindberg låter berättelsen om Kenneth Svärd bli en synekdoke – delen som står för helheten. Detta i hur Svärd ringar in hur alla betydelselösa saker vi människor hela tiden gör plötsligt kan få betydelse. Vem kan förklara varför man tog höger i stället för vänster på en planlös promenad? Köpte just den jackan? Slumpen och livet, livets slumpmässighet. Den som kan göra en mustaschprydd lärarvikarie från Blekinge till rikskänt pixlat löpsidesfejs.

Det är berättelsen om denna 33-årings liv, men samtidigt om alla liv. Besluten vi inte kan förklara, livsvalen som bara blev. Vi vill förstå, veta varför, men dör som gåtor lika olösta som ännu Palmemordet.

(Publicerad i Fria Tidningen 10/6-2016)

Porträttserie #1: Patrik Lundberg, författare och journalist

Patrik Lundberg har många bollar i luften även om han säger att sommaren främst ska ägnas åt en viss boll.

– Jag ska se perverst mycket på fotbolls-EM och OS, säger han.

Apropå fotboll är han aktuell med en novell i antologin "En i laget" bestående av nyskrivna berättelser om fotboll för ungdomar. Men också med en ny pocketutgåva av hans debutroman "Gul utanpå", som innehåller ett nyskrivet reportage om adoptionsindustrin i Korea. Patrik Lundberg skriver också en bok om att skriva krönikor samt arbetar på ett filmmanus.

Vi träffas på ett kafé i Malmö på en tvärgata till Ronnebygatan. Karlshamnsgatan, Listergatan, Sölvesborgsgatan. Hela Blekinge finns på de slitna gatuskyltarna i de här kvarteren. Vid beställningsdisken träffar Patrik Lundberg genast en bekant hemifrån. Talande. För uppväxtlänet tycks ständigt vara närvarande för Patrik Lundberg, som en gång har sagt att allt han gör utgår från Sölvesborg. Han pratar också ofta varmt om sin blekingska bakgrund.

– Jag tror att kommunerna i Blekinge är bättre att växa upp i än andra ställen i Sverige. Det är ingen slump att så många talar gott om länet, säger Patrik Lundberg.

Vi pratar om den officiella EM-låten för det svenska fotbollslandslaget som har två blekingska upphovsmän, låtskrivaren Johan ”Shellback” Schuster (från Karlshamn) och artisten Frej Larsson (från Ronneby). Patrik Lundberg säger sig se en överrepresentation av framgångsrika människor som kommer från Blekinge.

Vad tror du att det beror på?

– Man lär sig reda sig själv. Om inte du gör det kommer ingen annan göra det åt dig. Folk åstadkommer bra saker med små medel.

– Jag kan se en mättnad hos folk man springer på som arbetar med kultur och är från Södermalm. Människor från Blekinge drivs snarare av revanschlust. Jag själv drivs mycket av det. Jag vill visa att det visst går att klara saker om man kommer från arbetarklassen, säger Patrik Lundberg.

Han tror dock inte att det finns en gemensamt blekingsk identitet.

– Man säger vilken stad man är ifrån, inte länet. Stoltheten ligger i kommunen.

Det är ju nationaldagen när det här publiceras och jag har tänkt på att man egentligen har mer gemensamt med en som växer upp på samma gata i typ Sölvesborg, än någon annan oavsett vad den personen har för bakgrund. Ändå dras många i länet till nationalistiska idéer. Varför?

– Det handlar om grupptänk, en krets där alla bekräftar varandras åsikter. Sådan mentalitet kan uppstå överallt. Det är samma sak med folk som bor på Södermalm och tycker att alla från Blekinge är bönder, säger Patrik Lundberg.

När vi träffas trendar Ronneby på sociala medier. Bombtekniker har kallats till stadshuset efter att en misstänkt låda med spärrband med nazistiska Nordfronts logga på hittats vid entrén. Dessutom har SD-politikern Tomas Lundberg varit drivande i frågan om att nyanlända barn ska ha en annan entré in till Soft Center än eleverna på friskolan Thoren Framtid, som nått riksmedia. I en granskning av Expo framgår att politikern på sin Facebook-sida spridit propaganda från rasideologiska sajter.

– I Ronneby vet de flesta att det är stollar som skriver sådant här, det har inte alls att göra med Ronneby. Ingen kopplar Stockholm till Lasermannen till exempel, säger Patrik Lundberg.

Han tycker att det är tråkigt att den här typen av händelser skapar bilder av länet som inte stämmer överens med verkligheten.

– I det Blekinge jag känner visar människor solidaritet.

– Folk har enkla bilder. Antingen att skärgården är vacker eller att det är rasisthålor, säger Patrik Lundberg.

Något han hoppas motverka.

– Jag säger inte att jag är en god kraft för Sölvesborg men jag vill försöka ge en positiv bild av kommunen. Utan att blunda för utmaningarna, som en politiker skulle ha sagt, säger Patrik Lundberg.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/6-2016)

Så skriver du den perfekta sommarboken

Mitt recept för att skriva en perfekt sommarbok är enkelt:
1) Lev och upplev

      2) Skriv ner och försköna

Knåda ihop till en deg som får jäsa ett tag innan den blandas upp med valfri historia.

Jag föreställer mig en alldeles särskild plats i himlen, typ en väldig uteservering, där det alltid är sommar och beresta och belevade författare (tänk Per Hagman) ständigt föser nyskrivna böcker till en över kafébordet. Men inte vilka böcker som helst.

För jag dras mot en viss typ av böcker när solen tycks ha epodopat sig och syrenerna blommar. Eller de kanske redan har blommat klart nu, det spelar ingen roll. Och det är just det som är grejen med de här böckerna. De behöver inte vara sanna eller exakta – det viktiga är att de förmedlar en alldeles speciell känsla. Av att vara på väg och att allt kan hända.

De utspelar sig inte sällan ”på kontinenten” och innehåller alkoholhalt som en likör ungefär. Jag har precis läst ut Birgitta Stenbergs självbiografiska ”Kärlek i Europa” om hur den unga Birgitta lämnar Sverige och åker till platser som Paris, Capri och Tunis för att försöka bli författare. Innan dess läste jag Per Hagmans ”Vänner för livet” där Sophie och Erik träffas i Nice efter ha flackat runt på varsitt håll i Paris och på franska Rivieran. Andra böcker i samma stil som jag genom åren plågat med solljus och sandkorn är exempelvis Patti Smiths ”Just kids” och ”Astragal” av Albertine Sarrazin. Jack Kerouacs ”På drift”/”På väg” är väl oundviklig att nämna här, även om man helst ska vara under 20 när man läser den, en omläsning är inte att rekommendera för den som en gång fått pulshöjning i hängmattan av de skildrade resorna genom USA och Mexiko.

Hur som helst drivs de här böckerna av den där känslan, av att vara på väg och att allt kan hända, vilket gör att de läses snabbt även om de är bibeltjocka och är spännande utan att innehålla mord. Även om dessa böcker inte behöver vara självbiografiska tror jag att känslan bara lyckas förmedlas av författare som själva varit med om snarlika äventyr.

Men sedan ska det upplevda förskönas när det nedtecknas. Med det menar jag inte att elände ska blundas för, men bort med petitesser som sandkorn mellan tårna, försenade tåg och röda solbrännor. Sådant hör verkligheten till och att själv göra äventyret är sällan lika fantastiskt som att läsa om andras. En plågsam lärdom som kommer när man släpat en rullväska till en adress man Google Maps-roamat fram och finner att den mytomspunna baren man förälskat sig i efter att den fungerat som elektrisk miljö i en bok visar sig ha förvandlats till turistfälla.

Så, se till att leta efter nyckelord som ”kontinenten” och ”kringflackande” när ni botaniserar på bibblan eller i bokaffären inför semestern. Men akta er för att förpliktiga sommarläsningen med personliga mål som ”jag ska läsa ut en bok i veckan”. Låt känslan bli drivkraft – precis som i en perfekt sommarbok.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/6-2016)