Säljande essäer

Ta ett jag och tillsätt ett mått akademisk teori och några nypor och händelser, historiska eller samtida. Så ser receptet ut på förvånansvärt många amerikanska böcker som nu översätts till svenska. Modernista ger ut Maggie Nelsons "Argonauterna" (en personlig historia jämte etablerade teorier om identitet och sexualitet). På Natur & Kultur hittar vi Jenny Offills "Avd. för grubblerier" (en äktenskapsskildring som samtalar med bland andra Franz Kafka). Och snart kommer "Empatiproven" ut på Weyler, där Leslie Jamison utifrån sig själv tar sig an vad empati är.

I USA hör böckerna till en genre som kallas "lyric essay”. Den är besläktad med två andra sorters böcker, tycker Nina Eidem, förläggare för skönlitteratur på Natur & Kultur. Dels flanörromanen, i vår tid ”books about walking and thinking”, dels det personligt hållna litterära reportaget, med författare som Joan Didion.

– Lyric essay är en vidareutveckling av det här personliga, reflekterande berättandet, det som skiljer dem åt är hur teorin kommer in.

– I den traditionella romanen placeras idéerna hos karaktärerna. Idéerna diskuteras via gestaltningen, säger Nina Eidem.

Hon ser en möjlig koppling mellan lyric essay och masterutbildningar i kreativt skrivande (MFA) vid universitet i USA.

– Jag har själv studerat på ett universitet där vi hade en väldigt bra sådan och man skriver på en plats där det samtidigt pågår akademiskt arbete. Idéerna finns omkring en hela tiden. Litterära och akademiska miljöer korsbefruktas, tror jag. Vi har inte den sammansmältningen i Sverige.  

Genren är alltså inte ny, men som förklaring till boomen nämner Nina Eidem mindre förlag som vågat satsa. Ett sådant är Minneapolis-baserade Graywolf Press. De har bland annat gett ut Leslie Jamisons ”Empatiproven” och Maggie Nelsons ”Argonauterna”.

Ethan Nosowsky, en av förläggarna på Graywolf, känner att termen lyric essay rymmer många olika stilar och strategier men han definierar den som texter som ”blandar essäistisk undersökning med poetiskt alluderande och/eller kollage”. 

– Det är värt att notera att många utövare är poeter eller började som poeter.

Han håller med om att genren inte är ny, men fått ett uppsving. 

– Kanske har internet och sociala medier gjort utforskandet av subjektiva erfarenheter intressant och brådskande just nu.

Ethan Nosowsky tycker sig se att många författare i genren är mer äventyrliga och innovativa än andra.

– Vi verkar vara i en guldålder för essän, men det är oundvikligt att innovationer så småningom absorberas i den bredare kulturen och de äventyrliga söker sig vidare. När formen blir förutsägbar och läsaren kan förutse svängarna, kommer de bästa författarna göra något annat.

Varför översätts de här böckerna till svenska?

– Svårt att svara på, men jag tror att verktygen dessa författare använder inte är specifika för en viss kultur.

Nina Eidem tror att denna importerade boktrend kan ge ringar på vattnet.

– Det kommer att se ut på ett annat sätt här, vi har lite andra traditioner. Men många läser de här böckerna nu och jag tycker att de utvecklar det skönlitterära berättandet.

Lista (exempel på lyric essay-böcker i svensk översättning):

• Maggie Nelson ”Argonauterna” (Modernista)

• Kate Zambreno ”Hjältinnor” (Modernista)

• Chris Kraus ”I Love Dick” (Modernista)

• Jenny Offill ”Avd. för grubblerier” (Natur & Kultur)

• Ben Lerner ”Leaving the Atocha Station” (Natur & Kultur, utkommer i maj 2017)

• Leslie Jamison ”Empatiproven” (Weyler)

• Rebecca Solnit ”Män förklarar saker för mig” (Daidolos)

• Ta-Nehisi Coates ”Mellan världen och mig” (Norstedts)

• Roxande Gay ”Bad feminist” (Bonniers)

(Publicerad i Vi Läser nummer 6 2016: http://vilaser.se/nummer/6-2016/) 

Hemligt studentsällskap ger mig läkarskräck

Jag är rädd för sjukhus. Doften av desinfektionsmedel, ljudet av maskiner, anblicken av sprutor. Kanske är det just därför jag litar blint på läkare. Vitrockarnas lugna expertis blir en trygg fokuspunkt mitt i kaoset.

Konstigt egentligen med tanke på de läkarstudenter jag mött när jag pluggat. De har tyckts vara lockade till yrket av kicken, makten och det feta lönekuvertet snarare än en genuin önskan att hjälpa andra människor. Ett reportage i senaste numret av Lundagård (8/2016) bekräftar bara bilden. Där säger sig en kvinna ha blivit utsatt för sexuella övergrepp på en fest arrangerad av manliga läkarstudenter, ett hemligt sällskap. Hon polisanmäler och det hela utreds? Nej – ord står mot ord. Enligt de mest inflytelserika studenterna: individuella snedsteg på fyllan. Det hela tystas ner.

Det är ett händelsemönster som hämtat från amerikanska så kallade fraternities (ungefär: ”broderskapsföreningar”). Elitistiska studentföreningar med grekiska namn och endast manliga medlemmar. Enkelt förklarat: vuxna män som gör saker tillsammans.

Var femte kvinna utsätts för sexuella övergrepp på amerikanska campus, enligt en statligt finansierad forskningsrapport från 2009 (bland annat omskriven här). En fjärdedel av de utsatta uppgav att förövaren var medlem i en fraternity. Uppgifter om sexuella övergrepp i anslutning till fraternities har duggat så tätt att många ropat på att de ska förbjudas.

Men historien ovan kommer alltså inte från anrika lärosäten som Yale, där fraternity-medlemmar 2010 marscherade och sjöng "yes means yes, no means anal”, utan från Lund. Där heter det hemliga sällskapet för manliga läkarstudenter Hincus medicus och i Lundagårds reportage om det berättas alltså om två sådana här händelser hösten 2015, som inte specificeras närmre.

Enligt Lundagårds källor är inträdesprovet till Hincus medicus att kandidaterna får operera bort födelsemärken på varandra, en lightversion av inträdesriterna till fraternities vid amerikanska universitet. I BBC-dokumentären ”Frat Boys” berättas om hur en ung man dog efter att ha blivit tacklad på ett fält i mörkret under den så kallade ”pledge week”. ”Fotbollsolycka” var förklaringen föräldrarna fick.

Det är sällan någon straffas för brotten som begås under "pledge week". Samma mönster som för övergreppen i Lund alltså. ”Man berättar inte något om en broder, som de brukar säga” säger Lundagårds källa om Hincus medicus.

I USA får fraternity-medlemmar inte sällan en gräddfil till samhällets toppskick. Och i Lundagård-reportaget berättas om Hincus medicus-medlemmar som fått prestigefyllda vikariat utan legitimation. En ultrapatriarkal struktur som förberedelse för en värld i samma anda. Män med makt gör som de vill och deras bröder håller dem om ryggen. En anledning till att broderskapföreningar finns kvar i USA är att personer med koppling till dem ofta är betydelsefulla donatorer till universiteten.

Tack och lov är den här typen av sällskap än så länge ovanliga här, fraternity-kulturen har inte blivit nästa USA-import efter allt från McDonalds till kriminella mc-gäng. Men de som var på de hemliga festerna i Lund där sexuella övergrepp ska ha skett utan att någon agerade kan snart jobba på din vårdcentral eller närmsta sjukhus. Det är illa nog.

(Publicerad på Lovestory 11/1-2017: https://lovestory.nu/stories/2017/1/11/0xg3eoc8a6nkjprw5gzbdwqgtjmylw)

”Så blev min Norénjul”

Från Lars Noréns delvis självbiografiska pjäser om dysfunktionella familjer, som ”Natten är dagens mor” från 1982, har vi ordet Norénjul. Det handlar om själva antitesen till motiven på Jenny Nyströms julkort, den typen av jular som fått nykterhetsrörelsen att kampanja för en vit jul och gör att inte ens tomten vill vara vaken.

Dramatikern själv verkar inte gilla begreppet, då han 2006 gick ut i Aftonbladet och sa sig älska julen och gav tips på en fröjdefull jul som att dra ner på antalet julklappar. Jul ska vara ledighet. Se till att vila och ta det lugnt. Det är bättre att säga till från början om hur man vill ha julen. Jag vill inte åka till farmor, jag vill inte ha sjutton personer till jul, och så vidare – säger Norén senare i artikeln.

Jul ska vara ledighet. Amen. Det är just det som var mitt motto inför julen 2016. Att försöka återskapa känslan av barndomens jullov med konstant mättnadskänsla och ångestfritt uppsåt att följa varje infall till avkoppling. Har man som undertecknad ignorerat alla rimliga råd från syokonsulenter och andra visa kvinnor och män och blivit journalist får man annars vänja sig vid att jul och nyår ofta bjuder på högst eftertraktade vikarietillfällen (och OB-tillägg) som man inte kan tacka nej till. Jag kan inte minnas senast jag var ledig längre än några enstaka dagar kring jul. Men 2016 uppstod möjligheten i och med min för året färska frilanstillvaro – och jag bestämde mig för att ta den. Det började trögt men efter ett tag kom jag in i det lägre tempot.

Då det till viss del är mitt yrke att läsa och skriva om böcker är en viktig aspekt i att känna mig ledig att jag bara läser det jag får lust till. Konstigt nog blev det just Lars Norén som lockade några dagar före dopparedagen varpå jag lånade en samlingsvolym med just ”Natten är dagens mor” och snudd på ännu mörkare uppföljaren ”Kaos är granne med gud” på Karlskrona stadsbibliotek. Ingen favorit här, vad det verkar, då den senast var utlånad 2004. Detta trots att Norén ger tragiken lite Blekingefärger i den sistnämnda pjäsen där den alkoholiserade fadern Ernst pratar om att ta hela familjen till Ronneby efter ett återfall.

Trots att jag nu kanske sviker grundtanken genom att ändå använda julens lustläsning i yrket hjälpte Lars Norén mig att slappna av. Så pass att jag lagom till att jag ska skriva den här krönikan har svårt att komma igång. Att göra en Glenn Hysén och fylla krönikespalten med att lista typ sina tio favoritfilmer eller ölsorter lockar till en början.

En Glenn Hysén-jul, är det det jag haft? Nej, snarare en ny typ av Norénjul. Det är dags att fylla begreppet med ny innebörd. Jul ska vara ledighet, en bonad med dramatikerns visdomsord önskar jag mig under granen till nästa jul.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 8/1-2017)

Pseudonym – ingen bluff

Det hade kanske varit lättare om jag skrev det här under ett alias. Typ Bo-Kaj Nosslin (liten julnöt: vad blir det baklänges?). …Då hade jag sluppit lägga mina åsikter tätt intill mitt fejs och namn.

I dokumentären ”Author: The JT Leroy Story” berättas om vad som i amerikansk press kallats vår tids största litterära bluff. Men var det verkligen en bluff, som i att någon medvetet lurade till sig en litterär karriär? Den unga pojken från den amerikanska södern som skrev självbiografiskt om övergrepp, droger och prostitution var i själva verket en 15 år äldre kvinna från New York – visst. Men i dokumentären berättar Laura Albert, som egentligen skrev böckerna, om hur hon först uppfann personan JT när hon ringde till en hjälplinje och inte trodde någon skulle ha sympati för en fet och ful tjej som fick skylla sig själv för det hon varit med om. Här finns en ofta förbisedd förklaring till användningen av pseudonymer.

Laura Alberts fall är unikt, då hon till att börja med skapade JT Leroy i samtal med en terapeut som föreslog att han skulle skriva ner sina upplevelser. Lögner, överdrifter och förstärkningar – trots att kärnan av det berättade är sant – är säkert vardagsmat för terapeuter. I skrivandet får den tilltänkta läsaren terapeutens position. Vem ska lyssna på mig? Är jag och min historia intressanta nog?

1998 kom det fram att förintelseöverlevaren Binjamin Wilkomirski som skrivit memoarerna ”Brottstycken” egentligen var den schweiziskfödde journalisten Bruno Grosjean. En osmaklig lögn, men den forskare förlaget gett i uppdrag att utreda historien fann beröringspunkter mellan Grosjeans svåra uppväxt på barnhem och bokens barndom.

Nyligen avslöjade bland andra ”New York Review of Books” att den Rom-baserade översättaren Anita Raja troligen skrivit den bästsäljande Neapel-kvartetten bakom pseudonymen Elena Ferrante. Raja levde bara sina tre första år i Neapel till skillnad mot Ferrante som i intervjuer hintat om att uppväxten och livet i Neapel som böckerna skildrar i mångt och mycket är hennes. En översättare från Rom eller en person uppväxt i Neapel – vems historia om Neapel väljer du? Den här aspekten glömdes bort i uppståndelsen efter avslöjandet.

Det handlar också om att distansera det egna privata jaget från det skrivande, den som vågar berätta, vilket gäller för skrivandet i stort. Skillnaden mellan den som skriver och Författaren, för att citera undertiteln till Karolina Ramqvists essä ”Det är natten”. I ”40 – constant reader” skriver Linda Skugge om en önskan att bli förstådd som sig själv och inte Linda Skugge, krönikören och författaren.

Det behöver inte vara skandal att den som egentligen håller i pennan är någon annan. Snarare bör det ses som en del av verket, en nödvändig position för att kunna berätta – och våga tro på att någon ska lyssna.

Vänligen,

Bo-Kaj Nosslin

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7/12-2016)

Bokrecension: Röst åt konstnärens musa

Innan jag öppnar boken tänker jag att Jennifer Clement velat plocka det bästa från två världar. Ge Suzanne Mallouk en egen röst, skriva fram en bortglömd hjältinna och samtidigt sälja några extra böcker på Basquiats namn.

Men när jag börjar läsa står det klart att det sistnämnda inledningsvis begränsas till titeln och omslaget. Det är Suzanne i strålkastarljuset.

Suzanne Mallouk växer upp i Kanada med en pappa som slår. Men det är ingen Pojken som kallades Det som växer fram i de korta kapitlen som successivt läggs ut som pusselbitar och bildar en helhet. En stil som fungerar väl. En mosaik behöver inget onödigt kit mellan delarna. Emellanåt sprängs vad man får anta är Suzannes egna ord in likt en allvetande berättarröst i en dokumentärfilm. Ett grepp som stör mig i början men det lyfter och dokumentärrösten stämmer upp i duett med den litterärt konstruerade författarrösten.

Istället för den trasiga uppväxten fokuserar Clement på känslan av att längta bort: ”Det är lätt. Man säljer allt man äger och köper en biljett. Även om man inte har någonstans att ta vägen måste några ord klinga inombords. Suzanne har de magiska orden; de ska förvandla henne till en färgsprakande flagga, de ska få henne att mäta hur långa armar hon har. Orden är: Seville Hotel, New York City. Det är lätt. Man säljer allt man äger.”

När jag läser sörjer jag hur städer som New York en gång var ett mecka för alla småstadens ”freaks”. De som behövde mer utrymme för att deras vingar skulle kunna slå ut. Nu är de flesta sådana städer en glittrande borg, möjlig att äntra bara för dem med pengar.

Men detta var på 80-talet och i New York träffar Suzanne Jean-Michel Basquiat, graffitimålaren som blev dyrsäljande konstnär och societetens älskling. När Basquiat gör ett konstverk av en cigarrlåda Suzanne hade när hon kom till New York säljer hon den för tusen dollar. En anekdot som ringar in konstens kretslopp: hur de trasiga själarnas skapelser blir konversationsämnen på borgerskapets väggar.

Mellan Basquiat och Suzanne uppstår en djup själslig kärlek som stundtals svärtas av missbruk och otrohet. Konstnären skäller på sin musa men målar samtidigt utifrån hennes ord.

Jag tänker på Patti Smiths Just Kids. Basquiats änka håller dock en uppfriskande distans, skyggar inte för mörkret och intar en mer cynisk hållning till det ofta romantiserade ämnet. Men man läser lika hungrigt.

(Publicerad i Fria Tidningen 17/11-2016)

Bokrecension: Avklädande essäistik om amerikansk politik

Redan långt innan valdagen tröttnar jag på det amerikanska valet. Den entusiasm jag kände inför amerikansk inrikespolitik när jag kollade på Vita huset (jag slutade efter tre säsonger) är borta. Men det är något med Joan Didion. Hennes välavvägda journalistprosa odlad i new journalism-mylla driver på läsningen, oavsett ämne. Det handlar om kärnan i bra journalistik, att koka ner stora mängder information och göra den lättförståelig men ändå upplysande för läsaren, som Didion låter färga av sig också på sin estetik. Bara det mest relevanta presenteras.

I Politiska fiktioner handlar det om amerikansk politik. Essäerna sträcker sig från far till son – från George Bush (valdes till president 1988) till George W. Bush (valdes till president 2000).

Trots det stora tidsspannet är det i mångt och mycket samma berättelse Didion för fram. En berättelse som rymmer förklaringen till att en tupéprydd misogyn affärsmagnat blev USA:s näste president. Det är som att läsa valfri konspirationsteori med den stora skillnaden att den här är sann. En liten klick i Washington styr mer eller mindre i det fördolda vad som brukar kallas världens mäktigaste land. Och allt som presenteras för väljarna är ett spektakel. Det är ingen slump att Trump har en bakgrund i tv-världen. USA var först med att göra jippo och varumärke av politiken, något de sedan exporterat över världen precis som Coca Cola och Elvis Presley.

Med precision beskriver Didion vad som lett fram till denna utveckling, där varje fototillfälle är noga utvalt.

Genuinitet existerar inte i en presidentvalskampanj. Joan Didion vågar ropa att kejsaren är naken, när många andra journalister – medvetet eller omedvetet – agerar statister i Hollywood-filmen med premiär vart fjärde år. Tanken om att allt är fiktionaliserat går djupare än politiken för Joan Didion. Hennes essäsamling White album (1979) inleds med det bevingade citatet ”We tell ourselves stories in order to live”.

I politiken leder Didions outsiderperspektiv till att händelser sällan bara återges (visserligen omöjligt då Didion som sagt genomskådar att inget av det som sker under en valkampanj är äkta) utan analyseras ingående, vilket gör det lite långrandigt emellanåt.

Alla som satt uppe och såg Trump väljas till amerikansk president borde läsa Politiska fiktioner – och alla andra också. För Didions essäer väcker en såväl intressant som skrämmande fråga som inte är isolerad till USA. Hur demokratisk är egentligen det vi brukar kalla demokrati?

(Publicerad i Fria Tidningen 11/11-2016)

Så ville Trumps anhängare vinna konstväljarna

I ”Politiska fiktioner” som just kommit ut på svenska beskriver Joan Didion hur den tidigare skådespelaren Ronald Reagan tog sig an presidentrollen som just en roll. När en uppgift var slutförd på hans dagliga schema drog Reagan till och med en pil mot nästa precis som på inspelningsscheman, skriver Didion.

Presidentkandidaten Donald Trump är lika mycket tv-makare som affärsman, känd från företags-gameshowen ”The Apprentice” som han var med och skapade och ledde i flera år. Precis som Reagan använde sina erfarenheter av Hollywood utnyttjar Trump kunskaper förvärvade i tv-världen. För fundamentet i en valkampanj är samma som i ett tv-program: målgruppsanalysen. Vilka ska tittat på programmet? Vilka ska rösta på mig? För att det man vill föra fram ska bli framgångsrikt ska målgruppen vara månghövdad.

I Didions bok spåras en modern politisk utveckling i USA där det för både republikaner och demokrater handlat om att vinna en tydlig målgrupp: den medelklass som alltid går och röstar, ”jaga där ankorna finns”. Här viker Trump av i sin målgruppsanalys: han riktar in sig på de som vanligen inte röstar. Ett slags verklighetens folk som tröttnat på det mesta och vill ha förändring. De som ser på ”The Apprentice” i stället för att läsa Wall Street Journal. En grupp som politikerna traditionellt sett struntat i. Hos dem går populismen hem och denna målgrupp är nyckeln till valseger för Trump.

I detta ljus fann jag det intressant att några av Trumps-anhängare velat erövra ett för konservativa annars oantastligt område åt honom: konsten. Nyligen arrangerade aktivisten Lucian Wintrich pro-Trump utställningen #DaddyWillSaveUs, enligt honom den "första konservativa konstutställningen i USA", skriver The New Yorker. ”Vi måste invadera konstvärlden" förklarade Wintrich för en reporter inför utställningen som visades på ett icke-namngivet galleri och livestreamades online.

Den självutnämnde "yttrandefrihetsfundamentalisten" Milo Yiannopoulos, som stängts av från Twitter på grund av hat, badade i koblod iklädd Trump-keps och pratade om "vad man inte får säga". På väggen: en Apple-logga där det berömda äpplet bytts ut mot Trumps silhuett. Ekobrottsanklagade Martin Shkreli, som blev ökänd när han genom sitt företag gjorde priset på en aidsmedicin över 50 gånger dyrare, ställde ut ett inramat piller. "Detta är den nya punken – republikan det nya coola" avslutade Yiannopoulos. Om han får rätt kan han ha gjort Trump en björntjänst. Konst genererar inga tittarsiffror – och brukar snarare vara slagpåse i populistiska utspel från konservativt håll. Minns Kristdemokraten Göran Hägglunds känga mot kultureliten och uppfräschning av Ny Demokratis gamla term ”verklighetens folk” 2009.

Det är ingen slump att bortsett från ett enkätsvar i Washington Post från i mars är det svårt att hitta några uttalanden om konst från mannen som vill bli USA:s president i dag.

(Publicerad i Göteborgs-Posten 8/11-2016)