Svåra ord – inte värdigt en tidning

Jag satte mig på tåget till Skurup på väg till första dagen på journalistlinjen med vad jag trodde var ett hemligt vapen. Det som skulle bräda mina blivande klasskamrater och göra mig till kullens starkast lysande stjärna.

Det var en ordlista med svåra ord som jag samlat på mig. Jag kallade den min parlör (bara det ett svårt ord, från franskan? Betyder ordbok).

Jag minns inte vilket av dem jag använde först i någon av enkäterna och nyhetsnotiserna vi fick börja med, kanske ”ekvilibristisk”. Men jag minns att det var överstruket med rödpenna när jag fick tillbaka min text från läraren.

Så var det med det hemliga vapnet – farligt för journalistiken snarare än för mina konkurrenter. Jag började sakta förstå att det inte handlar om någon egoistisk stilonani. En av journalistikens viktigaste uppgifter är att göra komplexa saker begripliga för läsarna. Oavsett om det gäller ett nytt budgetförslag, Owe Thörnqvists Melloframgång, vad ett "meme" är eller storheten med ett visst författarskap eller konstnärskap.

Ett tänk som, bokstavligt talat, måste genomsyra minsta stavelse. Även inom kulturjournalistiken bör det vara ledstjärnan även om den kan locka till mer litterära övningar än enkäter och nyhetsnotiser. För mycket svåra ord, komplicerade meningar och referenser som inte förklaras blir elitism. Den polske författaren Witold Gombrowicz går hårt åt de som glömmer denna viktiga grund i sin dagbok:

"Det gäller att förenkla. Det gäller att göra tillgängligt, underlätta för läsaren! Där har ni vänt honom ryggen, recensionerna flödar över av svårsmälta teser."

Jag hajar därför till när jag läser ordet "diktat" (befallning) i en text på en kultursida och både "interfolieras" (inskjuta) och "triumvirat" (typ: tremannapakt i Romarriket) i en annan.

Bara enstaka felsteg och jag vill inte hänga ut några enskilda skribenter. Min uppfattning är att dessa tendenser har blivit ovanligare.

Vissa skulle kalla det "det intellektuella samtalets förflackning".  Att lite oförklarad filosofi eller ett ovanligt ord stimulerar läsaren, ger dem en utmaning. Jag menar tvärtom. Det är så klart annorlunda i nischade tidskrifter eller akademiska publikationer, men i kvälls- och dagstidningsvärlden får läsaren aldrig vändas ryggen. Och för språket handlar det om den starkastes överlevnad. Det utvecklas. Vad är det för mening att använda ett ord ingen längre förstår? De har dött ut av en anledning.

Det handlar som sagt inte bara om språket. Ibland kritiserar kunniga människor mina texter: "här hade du kunnat använda den och dens teorier". Som att jag inte visste det (eller ibland vet jag inte, jag är inte en kunnig människa) men det spelar ingen roll för jag skriver inte för kunniga människor.

En tidning där målet inte är att varje mening ska kunna förstås av alla, är inte en tidning värd namnet.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/3-2017)

Trumpeffekten – poesin upp på barrikaderna

I likhet med sina föregångare bland republikanska presidenter valde Donald Trump att inte låta en poet läsa under installationsceremonin. Nu verkar lyrikens svärdsegg i stället ha vänts mot honom. Många som demonstrerat mot den nyblivne presidentens beslut att stoppa flyktingmottagandet har parafraserat Martin Niemöllers dikt "Först kom de" om nazismen från 1946. På kartongskivor har man kunnat läsa rader som: ”First they came for the muslims and we said not today motherfuckers”Och när skådespelaren Ashley Judd fattade mikrofonen på en Women's March i Washington läste hon upp anti-Trump-dikten "Nasty woman" av 19-åriga Nina Donovan.Samfundet 100 thousand poets for change har arrangerat protester i flera städer och amerikanska PEN anordnade en protest utanför New Yorks bibliotek, där bland andra poeten Robert Pinsky läste en inofficiell inträdesdikt, kritisk till den nye presidenten.Trots att Trump vill skrota NEA (National Endowment for the Arts, en motsvarighet till svenska Kulturrådet) kan han ha gett den amerikanska poesin en injektion - och knuffat upp den på barrikaderna.

(Publicerad i Sydsvenskan 7/2-2017)

Spöken och magiker – de bästa historielärarna

Lagom magiskt är receptet på den bästa verklighetsflykten.

Som också kan bli lärorik.

Tv-serien ”Narcos”, om kokainkungen Pablo Escobars uppgång och fall, inleds med texten:

”Magisk realism definieras som det som händer när en väldigt detaljerad realism invaderas av något som är för märkligt för att man ska kunna tro på det. Det finns ett skäl till att magisk realism föddes i Colombia.”

Den sista raden är inte helt sann. Redan 1925 skrev tysken Franz Roh om magisk realism i måleri. Inom litteraturen kan det snarare ses som en bredare latinamerikansk rörelse med startpunkt kring 1960 och Buenos Aires som medelpunkt. Den bok många förknippar med magisk realism, ”Hundra år av ensamhet”, skrevs visserligen av colombianen Gabriel García Márquez, men publicerades i Argentinas huvudstad för 50 år sedan.

Den första delen av citatet som inleder ”Narcos” är dock en korrekt sammanfattning. Magisk realism är vad det låter som: en verklighet vi känner igen – men förtrollad. Plötsligt kan det stå ett troll på diskbänken, typ.

Kanske kan en karlskronit göra anspråk på att ha tagit den litterära stilen till Sverige? Per Odensten debuterade 1981 med ”Gheel”, där han förflyttat den belgiska staden som kallats ”de galnas stad” till utanför Karlskrona. På omslaget av mitt exemplar kallas den just för magisk realism. I höst kommer Odenstens nionde bok, ”Skärvan i bergets natt”, och när jag intervjuade honom (snart i en e-tidning nära dig!) nyligen berättade han att han med den nya boken velat tillbaka till just den magiska realismen.

Även yngre författare verkar ha tagit strömningen till sig. I Sverige kopplas Augustprisvinnaren Lina Wolff ibland samman med latinamerikanskt berättande och magisk realism. Just nu läser jag argentinska Mariana Enriquez, född 1973. I hennes ”Det vi förlorade i elden” läggs en mosaik av det samtida Argentina av flera korta, kusliga noveller. Jag tänker att det är en av genrens förtjänster: det magiska blir glassen med vilken man sväljer ned medicinen. Utan Márquez ”Hundra år av ensamhet” hade jag inte vetat någonting om Colombia (och Latinamerikas) historia. Junot Díaz ”Oscar Waos korta förunderliga liv” är en underhållande snabbkurs i diktatorn Rafael Trujillos skräckvälde från 1930 till 1961, som inte många historieböcker tar upp.

På samma sätt fungerar just tv-serien ”Narcos”: slappna av framför två säsonger dramaturgiskt välslipad spänning och du får samtidigt hyfsad koll på Colombias moderna historia. Om man kan stå ut med att perspektivet ibland blir lite amerikansk hjältesaga och att knappt någon av skådespelarna är colombianer. Händelserna i serien är inte övernaturliga, men osannolika (som att Escobar fick bygga sitt eget fängelse, komplett med djurpark!).

Magisk realism är verklighetsflykt utan att behöva inta olagliga preparat eller sy sin egna riddarbrynja till något lajv.

En flykt som också kan bli en bildningsresa.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/2-2017)

Säljande essäer

Ta ett jag och tillsätt ett mått akademisk teori och några nypor och händelser, historiska eller samtida. Så ser receptet ut på förvånansvärt många amerikanska böcker som nu översätts till svenska. Modernista ger ut Maggie Nelsons "Argonauterna" (en personlig historia jämte etablerade teorier om identitet och sexualitet). På Natur & Kultur hittar vi Jenny Offills "Avd. för grubblerier" (en äktenskapsskildring som samtalar med bland andra Franz Kafka). Och snart kommer "Empatiproven" ut på Weyler, där Leslie Jamison utifrån sig själv tar sig an vad empati är.

I USA hör böckerna till en genre som kallas "lyric essay”. Den är besläktad med två andra sorters böcker, tycker Nina Eidem, förläggare för skönlitteratur på Natur & Kultur. Dels flanörromanen, i vår tid ”books about walking and thinking”, dels det personligt hållna litterära reportaget, med författare som Joan Didion.

– Lyric essay är en vidareutveckling av det här personliga, reflekterande berättandet, det som skiljer dem åt är hur teorin kommer in.

– I den traditionella romanen placeras idéerna hos karaktärerna. Idéerna diskuteras via gestaltningen, säger Nina Eidem.

Hon ser en möjlig koppling mellan lyric essay och masterutbildningar i kreativt skrivande (MFA) vid universitet i USA.

– Jag har själv studerat på ett universitet där vi hade en väldigt bra sådan och man skriver på en plats där det samtidigt pågår akademiskt arbete. Idéerna finns omkring en hela tiden. Litterära och akademiska miljöer korsbefruktas, tror jag. Vi har inte den sammansmältningen i Sverige.  

Genren är alltså inte ny, men som förklaring till boomen nämner Nina Eidem mindre förlag som vågat satsa. Ett sådant är Minneapolis-baserade Graywolf Press. De har bland annat gett ut Leslie Jamisons ”Empatiproven” och Maggie Nelsons ”Argonauterna”.

Ethan Nosowsky, en av förläggarna på Graywolf, känner att termen lyric essay rymmer många olika stilar och strategier men han definierar den som texter som ”blandar essäistisk undersökning med poetiskt alluderande och/eller kollage”. 

– Det är värt att notera att många utövare är poeter eller började som poeter.

Han håller med om att genren inte är ny, men fått ett uppsving. 

– Kanske har internet och sociala medier gjort utforskandet av subjektiva erfarenheter intressant och brådskande just nu.

Ethan Nosowsky tycker sig se att många författare i genren är mer äventyrliga och innovativa än andra.

– Vi verkar vara i en guldålder för essän, men det är oundvikligt att innovationer så småningom absorberas i den bredare kulturen och de äventyrliga söker sig vidare. När formen blir förutsägbar och läsaren kan förutse svängarna, kommer de bästa författarna göra något annat.

Varför översätts de här böckerna till svenska?

– Svårt att svara på, men jag tror att verktygen dessa författare använder inte är specifika för en viss kultur.

Nina Eidem tror att denna importerade boktrend kan ge ringar på vattnet.

– Det kommer att se ut på ett annat sätt här, vi har lite andra traditioner. Men många läser de här böckerna nu och jag tycker att de utvecklar det skönlitterära berättandet.

Lista (exempel på lyric essay-böcker i svensk översättning):

• Maggie Nelson ”Argonauterna” (Modernista)

• Kate Zambreno ”Hjältinnor” (Modernista)

• Chris Kraus ”I Love Dick” (Modernista)

• Jenny Offill ”Avd. för grubblerier” (Natur & Kultur)

• Ben Lerner ”Leaving the Atocha Station” (Natur & Kultur, utkommer i maj 2017)

• Leslie Jamison ”Empatiproven” (Weyler)

• Rebecca Solnit ”Män förklarar saker för mig” (Daidolos)

• Ta-Nehisi Coates ”Mellan världen och mig” (Norstedts)

• Roxande Gay ”Bad feminist” (Bonniers)

(Publicerad i Vi Läser nummer 6 2016: http://vilaser.se/nummer/6-2016/) 

Hemligt studentsällskap ger mig läkarskräck

Jag är rädd för sjukhus. Doften av desinfektionsmedel, ljudet av maskiner, anblicken av sprutor. Kanske är det just därför jag litar blint på läkare. Vitrockarnas lugna expertis blir en trygg fokuspunkt mitt i kaoset.

Konstigt egentligen med tanke på de läkarstudenter jag mött när jag pluggat. De har tyckts vara lockade till yrket av kicken, makten och det feta lönekuvertet snarare än en genuin önskan att hjälpa andra människor. Ett reportage i senaste numret av Lundagård (8/2016) bekräftar bara bilden. Där säger sig en kvinna ha blivit utsatt för sexuella övergrepp på en fest arrangerad av manliga läkarstudenter, ett hemligt sällskap. Hon polisanmäler och det hela utreds? Nej – ord står mot ord. Enligt de mest inflytelserika studenterna: individuella snedsteg på fyllan. Det hela tystas ner.

Det är ett händelsemönster som hämtat från amerikanska så kallade fraternities (ungefär: ”broderskapsföreningar”). Elitistiska studentföreningar med grekiska namn och endast manliga medlemmar. Enkelt förklarat: vuxna män som gör saker tillsammans.

Var femte kvinna utsätts för sexuella övergrepp på amerikanska campus, enligt en statligt finansierad forskningsrapport från 2009 (bland annat omskriven här). En fjärdedel av de utsatta uppgav att förövaren var medlem i en fraternity. Uppgifter om sexuella övergrepp i anslutning till fraternities har duggat så tätt att många ropat på att de ska förbjudas.

Men historien ovan kommer alltså inte från anrika lärosäten som Yale, där fraternity-medlemmar 2010 marscherade och sjöng "yes means yes, no means anal”, utan från Lund. Där heter det hemliga sällskapet för manliga läkarstudenter Hincus medicus och i Lundagårds reportage om det berättas alltså om två sådana här händelser hösten 2015, som inte specificeras närmre.

Enligt Lundagårds källor är inträdesprovet till Hincus medicus att kandidaterna får operera bort födelsemärken på varandra, en lightversion av inträdesriterna till fraternities vid amerikanska universitet. I BBC-dokumentären ”Frat Boys” berättas om hur en ung man dog efter att ha blivit tacklad på ett fält i mörkret under den så kallade ”pledge week”. ”Fotbollsolycka” var förklaringen föräldrarna fick.

Det är sällan någon straffas för brotten som begås under "pledge week". Samma mönster som för övergreppen i Lund alltså. ”Man berättar inte något om en broder, som de brukar säga” säger Lundagårds källa om Hincus medicus.

I USA får fraternity-medlemmar inte sällan en gräddfil till samhällets toppskick. Och i Lundagård-reportaget berättas om Hincus medicus-medlemmar som fått prestigefyllda vikariat utan legitimation. En ultrapatriarkal struktur som förberedelse för en värld i samma anda. Män med makt gör som de vill och deras bröder håller dem om ryggen. En anledning till att broderskapföreningar finns kvar i USA är att personer med koppling till dem ofta är betydelsefulla donatorer till universiteten.

Tack och lov är den här typen av sällskap än så länge ovanliga här, fraternity-kulturen har inte blivit nästa USA-import efter allt från McDonalds till kriminella mc-gäng. Men de som var på de hemliga festerna i Lund där sexuella övergrepp ska ha skett utan att någon agerade kan snart jobba på din vårdcentral eller närmsta sjukhus. Det är illa nog.

(Publicerad på Lovestory 11/1-2017: https://lovestory.nu/stories/2017/1/11/0xg3eoc8a6nkjprw5gzbdwqgtjmylw)

”Så blev min Norénjul”

Från Lars Noréns delvis självbiografiska pjäser om dysfunktionella familjer, som ”Natten är dagens mor” från 1982, har vi ordet Norénjul. Det handlar om själva antitesen till motiven på Jenny Nyströms julkort, den typen av jular som fått nykterhetsrörelsen att kampanja för en vit jul och gör att inte ens tomten vill vara vaken.

Dramatikern själv verkar inte gilla begreppet, då han 2006 gick ut i Aftonbladet och sa sig älska julen och gav tips på en fröjdefull jul som att dra ner på antalet julklappar. Jul ska vara ledighet. Se till att vila och ta det lugnt. Det är bättre att säga till från början om hur man vill ha julen. Jag vill inte åka till farmor, jag vill inte ha sjutton personer till jul, och så vidare – säger Norén senare i artikeln.

Jul ska vara ledighet. Amen. Det är just det som var mitt motto inför julen 2016. Att försöka återskapa känslan av barndomens jullov med konstant mättnadskänsla och ångestfritt uppsåt att följa varje infall till avkoppling. Har man som undertecknad ignorerat alla rimliga råd från syokonsulenter och andra visa kvinnor och män och blivit journalist får man annars vänja sig vid att jul och nyår ofta bjuder på högst eftertraktade vikarietillfällen (och OB-tillägg) som man inte kan tacka nej till. Jag kan inte minnas senast jag var ledig längre än några enstaka dagar kring jul. Men 2016 uppstod möjligheten i och med min för året färska frilanstillvaro – och jag bestämde mig för att ta den. Det började trögt men efter ett tag kom jag in i det lägre tempot.

Då det till viss del är mitt yrke att läsa och skriva om böcker är en viktig aspekt i att känna mig ledig att jag bara läser det jag får lust till. Konstigt nog blev det just Lars Norén som lockade några dagar före dopparedagen varpå jag lånade en samlingsvolym med just ”Natten är dagens mor” och snudd på ännu mörkare uppföljaren ”Kaos är granne med gud” på Karlskrona stadsbibliotek. Ingen favorit här, vad det verkar, då den senast var utlånad 2004. Detta trots att Norén ger tragiken lite Blekingefärger i den sistnämnda pjäsen där den alkoholiserade fadern Ernst pratar om att ta hela familjen till Ronneby efter ett återfall.

Trots att jag nu kanske sviker grundtanken genom att ändå använda julens lustläsning i yrket hjälpte Lars Norén mig att slappna av. Så pass att jag lagom till att jag ska skriva den här krönikan har svårt att komma igång. Att göra en Glenn Hysén och fylla krönikespalten med att lista typ sina tio favoritfilmer eller ölsorter lockar till en början.

En Glenn Hysén-jul, är det det jag haft? Nej, snarare en ny typ av Norénjul. Det är dags att fylla begreppet med ny innebörd. Jul ska vara ledighet, en bonad med dramatikerns visdomsord önskar jag mig under granen till nästa jul.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 8/1-2017)

Pseudonym – ingen bluff

Det hade kanske varit lättare om jag skrev det här under ett alias. Typ Bo-Kaj Nosslin (liten julnöt: vad blir det baklänges?). …Då hade jag sluppit lägga mina åsikter tätt intill mitt fejs och namn.

I dokumentären ”Author: The JT Leroy Story” berättas om vad som i amerikansk press kallats vår tids största litterära bluff. Men var det verkligen en bluff, som i att någon medvetet lurade till sig en litterär karriär? Den unga pojken från den amerikanska södern som skrev självbiografiskt om övergrepp, droger och prostitution var i själva verket en 15 år äldre kvinna från New York – visst. Men i dokumentären berättar Laura Albert, som egentligen skrev böckerna, om hur hon först uppfann personan JT när hon ringde till en hjälplinje och inte trodde någon skulle ha sympati för en fet och ful tjej som fick skylla sig själv för det hon varit med om. Här finns en ofta förbisedd förklaring till användningen av pseudonymer.

Laura Alberts fall är unikt, då hon till att börja med skapade JT Leroy i samtal med en terapeut som föreslog att han skulle skriva ner sina upplevelser. Lögner, överdrifter och förstärkningar – trots att kärnan av det berättade är sant – är säkert vardagsmat för terapeuter. I skrivandet får den tilltänkta läsaren terapeutens position. Vem ska lyssna på mig? Är jag och min historia intressanta nog?

1998 kom det fram att förintelseöverlevaren Binjamin Wilkomirski som skrivit memoarerna ”Brottstycken” egentligen var den schweiziskfödde journalisten Bruno Grosjean. En osmaklig lögn, men den forskare förlaget gett i uppdrag att utreda historien fann beröringspunkter mellan Grosjeans svåra uppväxt på barnhem och bokens barndom.

Nyligen avslöjade bland andra ”New York Review of Books” att den Rom-baserade översättaren Anita Raja troligen skrivit den bästsäljande Neapel-kvartetten bakom pseudonymen Elena Ferrante. Raja levde bara sina tre första år i Neapel till skillnad mot Ferrante som i intervjuer hintat om att uppväxten och livet i Neapel som böckerna skildrar i mångt och mycket är hennes. En översättare från Rom eller en person uppväxt i Neapel – vems historia om Neapel väljer du? Den här aspekten glömdes bort i uppståndelsen efter avslöjandet.

Det handlar också om att distansera det egna privata jaget från det skrivande, den som vågar berätta, vilket gäller för skrivandet i stort. Skillnaden mellan den som skriver och Författaren, för att citera undertiteln till Karolina Ramqvists essä ”Det är natten”. I ”40 – constant reader” skriver Linda Skugge om en önskan att bli förstådd som sig själv och inte Linda Skugge, krönikören och författaren.

Det behöver inte vara skandal att den som egentligen håller i pennan är någon annan. Snarare bör det ses som en del av verket, en nödvändig position för att kunna berätta – och våga tro på att någon ska lyssna.

Vänligen,

Bo-Kaj Nosslin

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7/12-2016)