Per Hagman lärde mig sluta störa mig på småpratet

Jag brukade störa mig på särskilt social servicepersonal. 
En slags sport var det, för mig själv, att reta mig. Ibland ventilerade jag min irritation.

Jag vet inte varför, jag tänkte väl att det var falskt och att jag ”såg igenom” det. En gång spydde jag galla över det smilande kassabiträdet jag nyss köpt typ en mikropizza av på matbutiken nära där jag bodde inför en kompis. Jag förväntade mig skratt, men han sa något i stil med hur mycket sådant där kan betyda för vissa människor.

Då förstod jag inte vad han menade, men efter att ha läst Per Hagmans nya roman ”Allas älskare, ingens älskling” gör jag nog det. I boken introducerar Hagman vad han kallar ”tunna band” när han förklarar sin kärlek till en favoritkrog i Nice och dess personal och klientel. Där han bara vill sitta hela dagarna, från morgonens kaffe till eftermiddagens glas rosé.

”Jag vet inte om tunna band är ett etablerat begrepp inom medicin eller psykologi, men första och enda gången jag hörde talas om det var på radio för några år sedan. En forskare hade studerat hur viktiga de allra minsta små sociala kontakterna är för människor på äldreboenden: småprat om vädret, kanske bara ett hej eller bekräftande hummanden”, skriver han.

Efter att ha scrollat igenom Google-träffar med baddräkter, metallband som håller samman tunnor och redskap i rytmisk gymnastik hittar jag radioreportaget från SR:s ”Vetandes värld” han refererar till. ”Ett stort kontaktnät av ytligt bekanta är viktigt för att äldre ska ha kvar känslan av trygghet, ett socialt sammanhang och sin egen identitet”, säger Cecilia Henning, docent i socialt arbete vid Hälsohögskolan i Jönköping i det.

Inte bara för äldre. Hagman fortsätter skriva om vad tunna band innebär för honom: ”De mikroskopiska sociala stimuli som många naturligtvis kan avfärda som ytliga eller inte ens har möjlighet att reflektera över, men som under de senaste åren här i Nice ständigt blivit tydliga för mig. Kanske i ännu högre grad när det gått isolerade veckor på västgötaslätten utan ens ett telefonsamtal och då ett tack eller hej från kassörskan på Gullbergshallen inne i Töreboda varit små pilar av osannolik värme”.

Men det är nog viktigt att de här banden är just tunna, tänker jag. Även om jag har slutat reta mig går jag fortfarande omvägar förbi butiker där jag vet att man blir överöst med vänligt bemötande. Minns exempelvis paniken i säljsnackets hemland USA när en anställd direkt tog emot mig i en jeansbutik bara för att se mig vända tvärt i dörren.

Nej, mina tunna band behöver nog vara särskilt tunna och kanske inte ens ha med direkt kontakt med andra människor att göra. Snarare en podcast som kommer samma dag varje vecka. Eller att någon gång per år läsa om en bok eller se om en film man vet är bra eller ger en viss känsla.

Men ett leende medan mikropizzan slås in ska jag aldrig mer störa mig på. Om inte för annat så för alla Per Hagmans där ute.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 3/5-2017)

Bokrecension: Olivia Laing "Den ensamma staden"

Den engelska författaren och kritikern Olivia Laing skriver i essän Den ensamma staden om den paradoxala känslan av ensamhet i en storstad som New York.

När jag läser Olivia Laings Den ensamma staden är jag själv hemkommen från en längre period i Buenos Aires. Tankar om hur ensamheten urskiljs tydligare när den hela tiden ställs mot sitt jämförande negativ, röster och ljud dygnet runt, är därför nära till hands.

Laing fokuserar främst på konstnärer som Edward Hopper, Andy Warhol och David Wojnarowicz, men också författare som Valerie Solanas och artister som Klaus Nomi.

Detta framhålls i en förklarande inledning som känns onödig. För så fort den är förbi blir det bra, väldigt bra. Laing skriver om konstnärer – och deras konst – på ett opretentiöst, inbjudande sätt som får tavlorna att komma till liv. Man får lust att bildgoogla medan man läser.

Styckena om jaget går åt ”flanera och tänka”-hållet, en stil som fått stort uppsving i amerikansk litteratur de senaste åren (jag tänker till exempel på Teju Coles Öppen stad). Dessa delar syr Laing snyggt ihop med de essäistiska partierna om konstnärerna. I delen om Hopper sker övergången när jaget tycker sig se ut som kvinnan i en av hans tavlor, i kapitlet om Warhol när jaget ser ett Youtube-klipp och fascineras av hur han kämpar med talet.

Upplägget får mig att tänka på en smörgåstårta. Där jaget är brödet och essäerna fyllningen. För jämte konstnärernas fascinerande öden bleknar jaget, men jag-bitarna är nödvändiga för att hålla samman allt, få fyllningen att fästa. Mellan brödskivorna finns också intressanta utblickar om ny forskning om hur långvarig ensamhet sätter igång förändringar i hjärnan.

Allra bäst tycker jag om kapitlet om konstnären David Wojnarowicz. Det märks att Laing gått djupt i sin research (hon beskriver hur hon går igenom hans arkiv, till och med gamla leksaker, och läser hans dagbok). Wojnarowicz frekventerade övergivna byggnader kring Chelsea Piers, som blivit samlingsplatser för utstötta, homosexuella och knarkare. Dessa områden är i dag – surprise! – gentrifierade, och i sina spaningar kring det blir Laing lite tröttsam. Samma känsla får jag när hon kopplar vår uppkopplade samtid till dagens ensamhet. Att hon använder ord som ”databeroende” får mig att tvivla på att hon verkligen är född 1977.

Men Den ensamma staden är som bäst när Laings skildring skänker Davids tillvaro vid Chelsea Piers ett skimmer värdigt en (dekadent) sagovärld: ”Allt hände ändå så snabbt där, det var som en hagelstorm av bilder, ett underbart rörigt inferno av intryck. Två män som knullar så hårt att en av dem faller ner på knä. En uppochnervänd soffa, utspridda kontorsmöbler, en matta som bildar pölar av vatten vid varje steg. Han kysser en fransman med strålande vita tänder och stannar sedan uppe hela natten för att göra en svart och gul salamander av färg och lera, en magisk varelse. Konst och sex, sammanflätade.”

(Publicerad i Fria tidningen 2/5-2017)

Teaterrecension: Träffsäkert trots rubbad illusion

Skådespel i fint samspel väger upp för missar i realismen när 80-talspjäsen ”Brudar” kläs i samtidskostym.

Gunilla (Julia Njord) och Lena (Lovisa Gustavsson) gör sig redo för att gifta sig – samtidigt. De är nära vänner, på gränsen till syskonnära. Att stanna upp precis innan ett ögonblick som, trots giftermålets bristande status i våra dagar (åtminstone i Sverige), av många ses som ett av livets största, känns dramaturgiskt tacksamt. Flera har gjort samma sak, jag tänker spontant exempelvis på Lars von Triers ”Melancholia” och Stig Dagermans ”Bröllopsbesvär”.

Vänskapen mellan Gunilla och Lena intensifieras när alla skavanker stör extra mycket när allt måste vara perfekt. Rötan upptäcks när fasaden renoveras. Timmen innan bröllopet är framtidens timme – framtiden som kan vara allt från skrämmande till underbar. Den rappa dialogen får mig att tänka på romcom-manusgurun Nora Ephron (”När Harry mötte Sally”, ”Sömnlös i Seattle”). Författaren Lena Persson kanske inspirerades av den tidiga Ephron när hon skrev ”Brudar” på 80-talet.

Medan pjäsen fortgår stör jag mig dock på hur realismen som etablerats bryts av långa monologer fjärran vardagligt tal där den bakomliggande texten blir synlig. Men det är ett problem hos originaltexten. Skådespeleriet och framförallt samspelet mellan Njord och Gustavsson är bra.

Mest imponerar en energisk Julia Njord, som enligt programbladet varit drivande i att sätta upp pjäsen och ta sina Göteborgsvänner Lovisa Gustavsson och Osborne Peterson (regissör) till Ronneby. När de nu anpassat ”Brudar” till vår tid hade de emellertid kunnat rensa bort några referenser som uppenbart hör det 80-tal den skrevs i till. Inte läste någon som är kring 30 år i dag Eric Linclaters ”Djuphavspirater” från 1950 som barn? En småsak, visst, men när illusionen av realism redan är satt i gungning stör det.

Behållningen med denna uppfräschade version ”Brudar” är i stället hur den träffsäkert fångar det limbo dagens unga vuxna befinner sig i: mellan föräldragenerationens traditioner och den mer diffusa framtiden. Man vill bryta sig loss men har samtidigt sedan barnsben uppfostrats in i en värld där saker som konfirmation, studenten och giftermål är fasta milstolpar.

”Brudar” blir också en stark skildring av en väldigt nära vänskap med sin internhumor och säregna referenser som ingen av de invigda längre minns var de kommer ifrån. Gång på gång vrider Gunilla och Lena barskt ur vänskapstrasan i stället för att långsamt låta den torka. För att bli sams igen sekunder senare.

Mitt sammantagna intryck av Folkteaterns nytillskott: lovande. Som ett bröllop innan ringarna fått fingrar.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 24/4-2017)

Teaterrecension: Ewerlöf imponerar i hemligstämplad teater

Riksteatern gav en föreställning i Konsthallen i Karlskrona – och ingen som var där får berätta vad de sett.

Så lyder de minst sagt ovanliga förutsättningarna. Teatervärden ser lika förvånad ut som jag när sekretessavtalet man måste skriva på läggs fram på väg in i salongen på Konsthallen.

”Vit kanin Röd kanin” heter hur som helst pjäsen som ligger i ett brunt kuvert på scenen, tillsammans med en stol, en stege och ett bord med två vattenglas.

Snart presenteras en genomförkyld Katarina Ewerlöf som kvällens skådespelare, de har varierat under de månader Riksteatern turnerat med föreställningen. Stoppet i Karlskrona avslutar turnén.

Ewerlöf vet ingenting om pjäsen på förhand och har inte fått någon regi. Jag tänker att det kräver mod att ta sig an en sådan roll. För oss i publiken: som att kika över axeln på en författare eller smyga in i konstnärens ateljé under de första penseldragen. Den här exklusiva inblick i skådespelarhantverket är en av föreställningens behållningar, i bakom kulisserna-filmer är det ju också något tillrättalagt som möter åskådaren.

Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att det vi sedan får se som får mig att tänka på ”Djurfarmen”. Jag slås av hur närvarande författaren Nassim Soleimanpour är genom föreställningen, i förhandsmaterialet citeras han om pjäsen som en flaskpost och som en sådan fungerar texten väldigt väl. En flaskpost med Franz Kafka-artade undertoner om att vara konstnär i censurens Iran. Soleimanpour skrev pjäsen när han blivit av med sitt pass sedan han vägrat göra militärtjänsten.

Som publik sitter man på helspänn för man vet inget om vad som ska hända. Jag tänker på clownernas entré under barndomens cirkusbesök. Otäckt och roligt på samma gång. En känsla jag inte trodde gick att återskapa bland vuxna. De interaktiva elementen känns dock mest som utfyllnad och för tankarna till en kurs i frivillig dramatik eller teambuilding med jobbet. Det går snabbt från skratt till allvar, vilket får mig att undra om någon lyckas ta in det sistnämnda mitt i all cirkusstämning? Tack och lov är Katarina Ewerlöf föredömligt stabil mitt i kaoset och bjuder på imponerade improvisation.

Det spelar ingen roll att jag inte får avslöja något om handlingen för det är inte den som är grejen med ”Vit kanin Röd kanin”. Det är ramen som är i strålkastarljuset. Ibland kan den ju faktiskt vara intressantare än själva tavlan.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 22/4-2017)

En farlig längtan bakåt?

En låt får mig att inse att jag drabbats av en sjukdom.
Som på 1600- och 1700-talet betraktades som allvarlig och kanske till och med dödlig.

Högsommar, Buenos Aires, ett glas vin på en uteservering, förbyts på några sekunder till höstslask, Ronneby, smuggelvodka med lågprisapelsinjuice på en hemmafest.

Nyckeln till tidsmaskinen? Låten ”Time to Pretend” av bandet MGMT, från skivan ”Oracular Spectacular” från 2007.

Jag var aldrig ett större fan av varken låten eller bandet men under några veckor spelades den på varenda gymnasiefest. Under de drygt fyra minuter låten pågår är det som om ett gäng inre arkeologer gräver fram lagringar av exakt hur jag kände då.

Ordet nostalgi kommer från en sammansättning av grekiskans nostos, hemkomst/hemresa och algos, smärta/lidande och betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. På 1600- och 1700-talet ansågs det faktiskt vara en allvarlig – och kanske till och med dödlig! – sjukdom. På Wikipedia citeras 1700-talsläkaren Leopold von Auenbrugger om nostalgiska patienter: "De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan..."

Det var långt från så illa och inte mitt första nostalgiska ögonblick, men första gången jag kände så av en påminnelse om något som inte hörde barndomen till, utan det tidiga vuxenlivet. Inte en idealiserad längtan, men en känsla som skrämde mig. Så stark, trots att det jag hade framför mig (med all respekt för hemmafester i Ronneby) var betydligt mer spännande. I sin bok ”Nostalgi: en känslas historia” beskriver Karin Johannisson nostalgi som: ”I allmänhet bestäms den av kontrasten – eller den skapade kontrasten – till nuet. Den är den förflutna verkligheten speglad genom den samtida.”

Nostalgi få till och med något ytterst alldagligt att skimra. Kraftfullt – och farligt. Värt att tänka på för alla ”det-var-bättre-förr”-kramare.

Men det är bara att vänja sig. En boll har satts i rullning. Snart blir det retroprogram för 90-talister och våra ungdomsserier inslag i ”Minnenas television”. 00-talsdiskon där vi står och skrålar åt gamla hits på samma sätt vi hånat våra föräldrar för. Sjunger med i låtar som just ”Time to Pretend” med rader som.”This is our decision to live fast and die young. We’ve got the vision, now let’s have some fun. Yeah it’s overwhelming, but what else can we do? Get jobs in offices and wake up for the morning commute”.

Trots att det förmodligen är just det sistnämnda vi har gjort. En passande ironi för oss barn av det ironiska 90-talet.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 5/4-2017)

KULTURREPORTAGE: En liten bit av Torhamn i Buenos Aires

Små luftfickor av en kultur i en större har alltid fascinerat mig. Som att det finns en Gammal svenskby vid Dneprs strand i Ukraina, ett Little Italy i New York.

Mittemot vad som verkar vara en bilhandel i närheten av Lezama-parken i stadsdelen San Telmo pryds en gråbrun byggnad av ord på svenska. "Svenska kyrkan".

Man kan fråga sig varför.

På 1940-talet fanns sällan färre än åtta till tio svenska fartyg i Buenos Aires hamn. Fartygen var så kallade lejdfartyg som England och Tyskland lät komma in och lämna svenska hamnar. Då Argentina var alliansfritt fick vi bland annat kött och spannmål härifrån under de åren, enligt boken ”Blågult i Argentina”. Sjömännen, som också tidigare frekventerat Buenos Aires hamn, behövde en kyrka. Svenska församlingen grundades 1918, men gudstjänster hölls till en början i vanliga lägenheter i San Telmo. De första prästerna hade som arbetsbeskrivning att bland annat ägna sig åt "sjömansvård", vilket kunde innefatta allt från långa samtal på båtarna till att ordna snus åt en sjuk sjöman. 1944 lades grunden och året därpå stod kyrkan klar.

I dag kallas församlingen för Nordiska kyrkan, då varken norrmännen eller finländarna har en aktiv kyrka.

– Den första fredagen varje månad anordnar vi middagar, med snaps och så, säger Eva Jeppsson, sekreterare.

Kyrkobyggnaden inhyser bland annat en skola för nordiska språk där Eva Jeppsson undervisar. Skolan var tidigare prästbostad men en egen präst har kyrkan inte haft på många år, enligt Eva Jeppsson.

– Det var mer folk förr. Många svenskar som var anställda på svenska företag med filial här, säger hon.

Många hon undervisar i svenska är svenskättlingar. Bakom de Kristinor och Karl-Oskrar som valde USA migrerade tusentals svenskar till Sydamerika från mitten av 1800-talet till kring 1940. Cirka 10 000 kom till södra Brasilien under det sena 1800-talet. De lockades av gratis båtresor över Atlanten och många dog på vägen. Klimatet, översvämningar och sjukdomar slog hårt mot svenskkolonin. Många fick hjälp att återvända hem. De som ville stanna flyttade över till Argentina. Svenskarna hamnade mitt i Misiones-provinsen i landets nordöstra delar där kolonin Villa Svea bildades. 1928 bytte staden namn till Obéra. Runt 2000 av stadens 65 000 invånare uppskattades i dag vara svenskättlingar även om allt färre talar svenska.

Eva Jeppsson berättar att hon i Buenos Aires också undervisat en släkting till verklighetens Carmencita, som Evert Taube sjunger om i ”Fritiof och Carmencita”.

Inne i själva kyrkan pryds väggen vid altaret av en målning av Blekinge-konstnären Gunnar Torhamn. Den egentliga anledningen till att jag är här. De ljusa färgerna påminner om Torhamns målning i hans hembygd Torhamns kyrka.

Gunnar Torhamn var inte på plats i Buenos Aires, tavlan målades i Stockholm och fraktades hit 1946. Den föreställer Jesus när han kallar på sina första lärjungar som enligt Bibeln var fiskare. Tavlan hade kunnat föreställa ett svenskt fiskeläge. En liten bit av hemma här, över tusen mil bort.

Det känns inte som en slump att man valde Gunnar Torhamn, född i Konungshamn i Torhamns socken 1894 som son till en kustupplysningsman, för att smycka det som en gång var samlingspunkt för svenska sjömän. Gunnar Torhamn har även gjort andra kyrkomålningar, bland annat i Margaretakyrkan i Oslo.

När kyrkan i San Telmo renoverades 2015 passade man på att låta tavlan restaureras. Eva Jeppsson berättar att det inte var det första ingreppet: när prästen började stå riktad mot åhörarna och altaret flyttades ut från väggen var Torhamns målning för kort. Konstnären Kuno Haglund plockades in 1980 för att i akryl måla dit en nederdel.

Även om de svenska sjömännen inte längre är lika många fortsätter kyrkan att vara hjärtat i den alltjämt aktiva svenska communityn i Buenos Aires. Här finns en svensk restaurang och firanden som exempelvis Lucia anordnas.

Eva Jeppsson skulle ha stannat i den argentinska huvudstaden i sex månader för att studera spanska – det blev 18 år.

– Många svenskar jag träffar här har en liknande historia, säger hon.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 3/3-2017)

Svåra ord – inte värdigt en tidning

Jag satte mig på tåget till Skurup på väg till första dagen på journalistlinjen med vad jag trodde var ett hemligt vapen. Det som skulle bräda mina blivande klasskamrater och göra mig till kullens starkast lysande stjärna.

Det var en ordlista med svåra ord som jag samlat på mig. Jag kallade den min parlör (bara det ett svårt ord, från franskan? Betyder ordbok).

Jag minns inte vilket av dem jag använde först i någon av enkäterna och nyhetsnotiserna vi fick börja med, kanske ”ekvilibristisk”. Men jag minns att det var överstruket med rödpenna när jag fick tillbaka min text från läraren.

Så var det med det hemliga vapnet – farligt för journalistiken snarare än för mina konkurrenter. Jag började sakta förstå att det inte handlar om någon egoistisk stilonani. En av journalistikens viktigaste uppgifter är att göra komplexa saker begripliga för läsarna. Oavsett om det gäller ett nytt budgetförslag, Owe Thörnqvists Melloframgång, vad ett "meme" är eller storheten med ett visst författarskap eller konstnärskap.

Ett tänk som, bokstavligt talat, måste genomsyra minsta stavelse. Även inom kulturjournalistiken bör det vara ledstjärnan även om den kan locka till mer litterära övningar än enkäter och nyhetsnotiser. För mycket svåra ord, komplicerade meningar och referenser som inte förklaras blir elitism. Den polske författaren Witold Gombrowicz går hårt åt de som glömmer denna viktiga grund i sin dagbok:

"Det gäller att förenkla. Det gäller att göra tillgängligt, underlätta för läsaren! Där har ni vänt honom ryggen, recensionerna flödar över av svårsmälta teser."

Jag hajar därför till när jag läser ordet "diktat" (befallning) i en text på en kultursida och både "interfolieras" (inskjuta) och "triumvirat" (typ: tremannapakt i Romarriket) i en annan.

Bara enstaka felsteg och jag vill inte hänga ut några enskilda skribenter. Min uppfattning är att dessa tendenser har blivit ovanligare.

Vissa skulle kalla det "det intellektuella samtalets förflackning".  Att lite oförklarad filosofi eller ett ovanligt ord stimulerar läsaren, ger dem en utmaning. Jag menar tvärtom. Det är så klart annorlunda i nischade tidskrifter eller akademiska publikationer, men i kvälls- och dagstidningsvärlden får läsaren aldrig vändas ryggen. Och för språket handlar det om den starkastes överlevnad. Det utvecklas. Vad är det för mening att använda ett ord ingen längre förstår? De har dött ut av en anledning.

Det handlar som sagt inte bara om språket. Ibland kritiserar kunniga människor mina texter: "här hade du kunnat använda den och dens teorier". Som att jag inte visste det (eller ibland vet jag inte, jag är inte en kunnig människa) men det spelar ingen roll för jag skriver inte för kunniga människor.

En tidning där målet inte är att varje mening ska kunna förstås av alla, är inte en tidning värd namnet.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/3-2017)