Konsertrecension: Jens Hult på Hasslöfestivalen

Finstämda visor drunknar i fritidsvitsar

Möjligheten till stämning tramsas bort på Hasslöfestivalens Parkscen.

Jens Hult har kastat gubbkepsen och visar upp en svallande frisyr som fått vilken 80-talsrockare som helst att kasta avundsjuka blickar. Men munspelet (eller munspelen) har han behållit vilket blir påtagligt i ”Mälaren” som inleder hans spelning på Parkscenen.

Det tar inte många ackord innan Jens Hult har jobbat upp en bra publikkontakt. Men det blir lite fritidsledare-med-gitarr-varning vilket är en skarp kontrast till rösten som gav honom en fjärdeplats i ”Idol” 2013 och de visaktigt finstämda texterna som gett honom en platinasingel.

Mellansnacket fylls av allt från ständiga ”mår ni bra?” till ”Yrrol”-referenser. Det kan accepteras men det är svårt att få till något fint och känslosamt när man säger just ”nu gör vi det fint och känslosamt” med ett skratt efter att ha tagit fel munspel.

Med det sagt bjuder Jens Hult bland annat på ”Amfetamin”, en hyllning till Cornelis Vreeswijk snudd på värdig rikstrubaduren själv – åtminstone i verserna – och platinasingeln ”Precis som du vill” som är en perfekt sommarkvällslåt.

Det skojfriska får visserligen igång publiken (vilket upptempolåtarna klarat själva) och lockar till skratt men det ställer sig också i vägen för texterna och rösten som har potential att kunna skapa så mycket mer.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 16/7-2017)

Bokrecension: Läraren


I romaner med realistiska anspråk blir jag överkänslig för namn. Illusionen av realism kan helt spricka av karaktärer som heter icke-trovärdiga saker. I Patric Eghammers ”Läraren” stannar det inte vid att huvudpersonen heter Arnold Blad; här skymtar Monk, Mister Kurt, Popcorn, Esth-Marie och Halleluja förbi.

I övrigt har dock Eghammer lyckats väl med att återskapa stämningen och miljöerna i 1990-talets Karlskrona. Det är där Arnold, 28-årig musiklärare, inleder ett förhållande med Henrietta, en 18-årig elev på samma skola.

I en roman med realistiska anspråk måste även förkastliga saker kunna skildras. Jag tycker inte heller att det hör till kritikerns uppgift att göra moraliska bedömningar á la de som kritiserar Arnold i boken (samtliga kvinnor, tyckte alla män i 90-talets Karlskrona att lärare-elev-relationer var oproblematiska?).

Men ur ett rent estetiskt perspektiv tycker jag att äldre-man-träffar-yngre-kvinna-storyn är en av de mest utnötta. Särskilt när de skildras ur mannens perspektiv. Lika ointressant som en polis som offrar sitt privatliv för jobbet eller en hjälte som besegrar skurken till slut. Hur är det möjligt att någon skriver en sådan bok år 2017, och kanske rentav tycker att det är lite provokativt och modigt? Om det ändå ska göras ställer det höga krav på taktkänslan. Krav som Eghammer är långt från att leva upp till. Arnold kallar genomgående kvinnor för ”exemplar”, tänker tillbaka på när han såg sina elever topless, hoppas att ”nejet skulle bli till ett ja” bara han försöker tillräckligt många gånger. Om vi haft ett pris för sämsta sexskildring hade Eghammers ”de böljade tillsammans på lyckovågor och han ville fortsätta länge” varit en stark kandidat.

”Läraren” är som sagt en bra skildring av 90-talets Karlskrona, skriven med flyt och driv. Stadens storstadsförflutna blir en symbolisk kuliss till Arnolds egna avstånd mellan dröm och verklighet. En berättelse om en ung man som ”aldrig vågat eller orkat satsa fullt ut”, som tyvärr solkas ner av den gubbsnuskigt skildrade romansen.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4/7-2017)

Bokrecension: Mysteriet med guldgubbarna

Nu låter Kim M. Kimselius tidsresenärerna Theo och Ramona – som tidigare hamnat i bland annat Pompeji och Andra världskrigets Tyskland – resa till författarens hemlän Blekinge.

Närmre bestämt till Västra Vång på järnåldern. En historia som inspirerats av de 29 gyllene figurer från perioden som hittats i byn.

”Mysteriet med guldgubbarna” presenteras i samarbete med Ronneby kommun och Blekinge Museum, vilket får mig att tänka på hur man inom film pratar om så kallad produktplacering. I stället för en uttorkad actionhjälte som bara måste dricka till exempel Coca-Cola, fungerar här de tumnagelstora guldgubbarna som finns att se på Blekinge Museum som katalysator för handlingen. Syftet är, får man anta, att i förlängningen locka några Kimselius-läsare till Ronneby och till museet. Som journalist känner jag mig instinktivt skeptisk, men tänker sedan: varför inte? All publicitet är kanske bra publicitet för vårt ofta styvmoderligt behandlade län.

Theo och Ramona hamnar hur som helst i Västra Vång där de både möter vänner för livet – och riskerar livet. Kimselius har byggt upp storyn i korta kapitel och en rapp stil som tjänar handlingen. Språket är bra bortsett från några korrekturfel. Det är fler cliffhangers än runstenar, vilket gör undertecknad aningen andfådd. Denna stil skapar spänning men leder också till att det blir svårt att känna för karaktärerna. Så fort någon har kvicknat till står någon annan för döden.

Men en väl påläst Kimselius ger läsaren möjlighet att själv bli tidsresenär: faktan kläs i trovärdiga kläder och miljöerna kommer till liv. Meningar som ”ett blått barn är ett dött barn, det hade hon lärt sig med åren. Hon hade sett många blå barn” kanaliserar effektivt järnålderns lidanden.

I den här typen av historisk äventyrsfantasy finns inga regler. Jag tycker därför att det är synd att Kimselius har missat chansen att sudda bort våld. Jag är medveten om att järnåldern var en våldsam tid, men när tidsresenärernas kläder anpassar sig till tidsepoken och de automatiskt lär sig språket hade de också kunnat oskadliggöra skurkar utan blodvite.

Med det sagt är ”Mysteriet med guldgubbarna” så spännande att man blir allmänbildad utan att märka det. Reklamen för Ronneby hålls subtil och spårar inte ut förrän i slutet där Ramonas pappa brister ut i meningar som: ”Jag vill se Brunnsparken i Ronneby. Den parken lär vara något utöver det vanliga…”

Bortsett från det är ”Mysteriet med guldgubbarna” lyckad på flera plan och kan säkert tjäna sitt syfte i att både locka unga till läsning – och få nyfikna besökare till guldgubbarna.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 20/6-2017)

Filmrecension "Jordgubbslandet": Kärlek i kapitalismens tid

Sommarens enda svenska biofilm är inspelad och utspelar sig i Sölvesborg. "Jordgubbslandet" låter som titeln på en saga, och på sätt och vis är den väl det. En saga som sällan berättas. Om det ekonomiska ekosystem vi kallar dagens Europa.

Till de röda bärens fält i Blekinge åker hela familjer från Polen och Litauen. Där får de jobba under sydsvenska män som egentligen inte tycker om dem, till och med misstänkliggör dem och tar varje chans att maximera sin egen profit. Fack? Sjukförsäkring? Nja.Män som kanske röstar på ett parti med rötter i samma jordgubbsland som inte tycker att människor från andra länder ska vara här. Och lägger fram sådana åsikter mellan jordgubbstuggorna på verandor som också de byggts av gästarbetare.Som ni förstår är det komplext, vilket regissören Wiktor Ericsson inte ryggar för i sin långfilmsdebut.  "Jordgubbslandet" är en otroligt vackert fotograferad listerländsk Romeo och Julia-historia som på ett nyansrikt sätt berör ovan nämna frågor. Jag tänker på filmer som ”Rosetta” av belgiska bröderna Dardenne eller finske Aki Kaurismäkis ”Mannen från Le Havre”.

Kärleksdramat ”Jordgubbslandet” rör den polske gästarbetaren Wojtek och den svenska tonårstjejen Anneli. Kärlek över klassgränserna á la Roy Anderssons "En kärlekshistoria". Men med nyanser: Wojteks mamma tycker inte bonddottern Anneli är fin nog och Annelis vänner och familj tycker inte Wojtek är svensk nog.Anneli jobbar också med jordgubbar men inte som plockare utan med att sitta i de röda jordgubbsformade kurerna längs landsvägen, och få förbipasserande att tänka på den gamla goda tiden då unga blonda huvuden trängdes på jordgubbsfälten. På samma sätt som bilderna på livsmedelsförpackningarna ska få oss att tänka på idylliska gårdar. Som egentligen är försvunna sedan länge. Det är inte meningen att vi ska titta under huven och se hur det verkligen fungerar.

Huvudrollsinnehavarna, Nelly Axelsson (Annelie) och Staszek Cywka (Wojtek), är fynd som kröner en perfekt casting (Torkel Petersson pratar klockren listerländska!). Bortsett från någon enstaka skolpjäsaktigt uttalad replik ("Ska du med till Norge? Fuck Komvux!") är skådespeleriet utmärkt ner till minsta biroll.Efter att glatt mig över att få en av den nya ekonomins skuggsidor belyst stör jag mig på filmers tendens att alltid söka spänning, drama, klimax. Kanske för att ovan nämnda tematik berörs så välavvägt. Men också här visar Wiktor Ericsson upp en imponerande mognad i att han har vett att släppa spänningen i rätt läge. Han frestas inte att ge några enkla lösningar och svar utan håller fast vid nyanserna. Något jag skulle säga är det enda sättet att likt bröderna Dardenne och Aki Kaurismäki göra realism för vår tid, då det är så verkligheten ser ut. Särskilt tydlig blir Ericssons taktkänsla i slutscenen, som utan att avslöja för mycket för tankarna till Karl Marx.Jag spår "Jordgubbslandet" en lysande framtid på festivaler och biografer.

En käftsmäll i fejset på alla som försöker få oss att glömma hur dagens globala klassamhälle fungerar.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 15/6-2017)

Spänning om den tid som flytt

”Twin Peaks” håller mig vaken om nätterna. 
Inte för att det är läskigt i traditionell mening (okej, lite därför) utan för vad den återuppväckta tv-serien påminner mig om.

Jag är snudd på bb-kompis med kultserien om mordet på den unga Laura Palmer som mynnar ut i övernaturligheter. Ugglorna är inte vad de verkar vara, och så vidare. ”Twin Peaks” började sändas den 8 april 1990 och jag föddes den 25 maj. Jag såg den så klart inte då även om den genom min barndom varit exempel när en tv-deckare varit för snurrig, ”nej usch det är som i ’Twin Peaks’!”. Jag såg de två första säsongerna och filmen ”Fire walk with me” (1992) i ett svep långt senare, då jag låg sjuk i feber i ett studentrum i Lund. Rekommendation: gör inte det om du vill undvika att dröm och verklighet flyter samman till en perfekt kopp svart kaffe.

Bara några dagar innan jag fyllde 27 kom ”Twin Peaks” tillbaka. Trots folk som pratar baklänges och armar som växer på träd är det otäckaste när jag ser de nya avsnitten påminnelsen om tiden som gått. Den bästa specialeffekten kommer av att ingen av skådisarna från originalet blivit för stor. Bortsett från Michael Ontkeen som pensionerat sig från skådespeleriet och Lara Flynn Boyle som hoppade av redan innan filmen har hela gänget ställt upp igen. Hårfästen har krupit uppåt, hårstrån tappat färg och magar vuxit. Jag får samma känsla som när jag såg Richard Linklaters ”Boyhood” (2014) som spelades in under elva år och gjorde skådespelarnas egna vuxenblivande till en häpnadsväckande topping på den skildrade.

Det var inte längesen jag skrev om nostalgi här, jag försöker att inte göra det igen, det handlar snarare om hur tid används som konstnärligt verktyg. Den ryske regissören Andrej Tarkovskij har kallat film för att skulptera i tid. Lynch/Frost och Linklater gör sina skulpturer av tid, förfluten tid. Den bästa scenen av den nya säsongen av ”Twin Peaks” hittills är slutscenen i avsnitt två som fångar känslan av att sitta på en bar och helt plötsligt se någon man inte sett på länge. Effekten dubbleras: man ser skådespelarna gestalta det och man känner det själv, känner igen sig.

Kanske påverkar det mig extra starkt vid den här tiden på året, jag blir alltid sentimental av att fylla år, men också för några veckor sedan kände jag likadant. Jag var i Köln och såg på hockey-VM och det var som att gå runt i TV 3:s korniga bilder jag minns från barndomen. Berusade män som tvingat ner sina ölmagar i tajta landslagströjor (märkligt nog verkade många vara av en gammal 90-talsmodell) och ”Sverige!” – klapp, klapp, klapp.

Man kan upptäcka hur tid har gått också genom hur den verkar ha stått stilla. Jämte något statiskt förstärks ens egna förändring. Precis som att mordet på Laura Palmer och allt mystiskt som följde blev extra kusligt av att det hände i det trivsamma lilla samhället Twin Peaks, där det verkade som att tiden stått stilla.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 8/6-2017)

Bokrecension: Per Hagman "Allas älskare, ingens älskling"

“Din röst varm och öm, kärleken jag inte kunde vara utan. För jag är din kvinna och du är min man.”

Raderna är från Jennifer Rushs 80-talshit The Power of Love och återfinns i Per Hagmans nya, Allas älskare, ingen älskling. Han skriver: ”Balkongdörrarna på vid gavel så att jag slipper gå iväg och röka hela tiden; om och om igen måste jag lyssna på Jennifer Rushs ’The Power of Love’.” Och senare: ”Aldrig har denna sönderspelade låt berört mig så starkt som nu.”

Här finns en nyckel till hela Per Hagmans författarskap. Hans böcker är som när en annan 80-talshit, Foreigners I Want to Know What Love Is, spelas när Elin och Agnes sitter baksätet på en främmande bil i Fucking Åmål. Jag fnissade till när jag såg den för första gången, för liksom Hagman kommer ju Lukas Moodyson från det ironiska 90-talet. Men under fnisset träffar något själen, får fäste, kanske är det här ironin dör som Henrik Schyffert är inne på i The 90's. Klyscha plus tid är lika med allvar. Banala ord avförtrollas och återförtrollas i samma scen.

När jag läser Allas älskare, ingens älskling har jag det där fnisset redan vid kapitelnamnen, som heter saker som "Spela Shoreline", "Dagens Industri" och "Hagmans frestelse". Men när man börjar läsa inser man att det är långt ifrån trams. Här finns stycken om arabiska våren och massakern på Utöya. Dock filtrerade genom en hagmansk lins: han funderar på att åka till Kairo för att skriva om det förstnämnda men stannar i Nice och följer nyheterna på en arabisk bar, hör om det sistnämnda när norska båtar helt plötsligt lämnar Marstrand. Huvudstoryn är dock Hagmans klassiska: den om vagabonden som pendlar mellan Västgötaslätten och världen. Som flyttade till Stockholm dagen efter studenten. Kroglivet, Frihetsfronten, Nice. Allas älskare, ingens älskling börjar symboliskt med dagstidningar från hela världen på bordet hos hans pappa jämte lokaltidningar som ”Gresabladet” (Skaraborgs Allehanda). Det lilla och det stora. Hagman skriver: "Längtan efter att bli en liten spelare i ett stort spel för att hålla blicken klar, i stället för det smidiga förminskandet av sig själv för att bli en stor i ett litet."

Inte nöja sig eller stanna upp bara för sakens skull, utan för att man vill. Ta sig vidare, men därför inte se ner på det man kommer ifrån. Det stora OCH det lilla. Hos Hagman är de aldrig motsatser. Det handlar inte om att peka finger åt det trygga medelklasslivet och dra ut på någon never ending tågluff. Utan om att inte skikta sitt liv, att hitta ett mellanläge mellan partyflotte i Sydostasien och flått partnerliv på Södermalm.

De som tänker att Per Hagman aldrig blivit vuxen har läst hans böcker, och hans liv, slarvigt. Han har inte alltid gått hem hos belästa människor, som tycker att han är ytlig och att han skriver ytligt. Och visst kan det verka så – men då har man läst ytligt. Trots att jag i en recension av en annan författare säkert skulle skriva något om att pajiga meningar som "från husarrest till ljusarrest" förstör hela läsningen. Slår man tillräckligt brett på tangenterna lyckas man träffa universella toner. Rent språkligt jobbar Hagman med en slags övermättningsteknik. Tre halvsvaga metaforer i rad och jag vill spy, men i stället för att sluta dunkar han på med tre till. Gärna med en radbrytning efter varje. Konsekvensen och envisheten får det att funka. Hans språk är en charmigt påträngande dammsugarförsäljare man till slut släpper in.

Med samma verktyg har Per Hagman faktiskt lyckats skapa sig en unik mittfåra, nått den självständighet han strävat efter, en kamp mot en förhärskande överhet han delar med städerna han reser till: Nice, Palermo, Tunis.

Det är kanske därför, tänker jag medan jag läser den nya boken, som Per Hagman klarat sig med någon slags heder i behåll till skillnad mot sina generationskamrater. Aldrig behövt ursäkta att bli programledare i På Spåret eller mellanakt i Melodifestivalen. Han var aldrig ironisk, ville aldrig vidare. En litteraturens motsvarighet till Henrik Berggren i samma kläder nu som då. När jag läste Linda Skugges 40 Constant Reader framkallade den samma känsla av stillastående – det var som att läsa hennes 90-talskrönikor i Expressen. Stillastående som en motståndshandling, vilket enligt min mening bevisar att sådana som Skugge, Berggren och Hagman var och är äkta. Att de fortsatt trots att det de gör blivit ohippt.

Per Hagman söker fortfarande efter en självständighet. Det är därför jag läser honom om och om igen. Och aldrig har hans sönderspelade stil berört mig så starkt som nu.

(Publicerad på Lovestory 12/5-17: https://lovestory.nu/stories/2017/5/12/det-ironiska-fnisset-fastnar-i-halsen)

Ett ärligt porträtt av en oärlig person

Adam Gordons mamma är döende. Dessutom såg han en person drunkna när han var i Mexiko med sin flickvän. Han är en talangfull amerikansk poet med god kunskap i spanska och spansk poesi som fått en stipendievistelse i Madrid.

Men: inget av det är sant. Adam är förvisso en talangfull amerikansk poet, men spansk poesi kan han inte särskilt mycket om och ansökan till stipendiet skrev han med hjälp av en spansktalande vän.

Titeln för tankarna till den senaste svenska utgåvan av Jack Kerouacs ”On the Road” (”På väg”) och den kan slarvigt läsas som en så kallad ”künstlerroman”, om en konstnärs mognad. Men Ben Lerners debutroman ”På väg från Atocha” handlar framförallt om sanning och lögn, djup och yta. Om hur vi ständigt konstruerar oss själva, i livet liksom i litteraturen. Adam Gordon reflekterar över äkthet, beträffande sitt skrivande: ”Jag hade varit en obetydlig performancekonstnär som uppträtt som poet, men nu insåg jag att jag längtade, med bekymrande intensitet, efter att skriva stora dikter.”

Lerners intresse för gränsen mellan fakta och fiktion aktualiseras också med essän ”Varför hatar alla poesi?” som kommer på svenska samtidigt som ”På väg från Atocha”. I den presenterar Lerner tankar som han i ”På väg från Atocha” placerat hos Adam Gordon som sina egna.

Språket i ”På väg från Atocha” är lika roligt som vackert. Det blixtrar till lågmält, till synes banalt: ”Sedan låg jag på rygg och Teresa låg på rygg bredvid mig och all svartsjuka var försvunnen eller så avlägsen att jag inte längre tänkte på den som min. Jag såg en särskilt starkt lysande stjärna som jag sedan betraktade som en satellit men egentligen visste jag att det var ett flygplan.”

Ben Lerner infogar även en chattdialog och bilder som för tankarna till memes och Tumblr. Föreningen av nytt och gammalt är inte främmande för den som läst Lerners poesi – han gav ut tre diktsamlingar innan romandebuten – där han till exempel i ”The Lichtenberg Figures” skapade sonetter innehållande stoff som Nintendo och daiquiri.

Det mest intressanta med ”På väg från Atocha” är skildringen av spelet mellan sanning och lögn i interaktionen mellan människor. Hur vi framställer oss själva för andra, vilka historier vi berättar. Adam Gordon är ett typexempel på hur detta tar sig uttryck hos en person man ofta möter i kulturkretsar. En som ständigt konstruerar sig själv för att slippa visa vem hen egentligen är. Som lägger mer energi på att skapa en berättelse om vad hen skriver på än att verkligen skriva det.

I de relationer Adam inleder med två spanska kvinnor, Isabel och Teresa, syns samma mönster. Han talar spanska med dem trots att han inte till fullo kan språket. Bryr sig inte om att han får gissa vad de säger. Föredrar det rentav.

Men den där skyddande ytan Adam slutit kring sig själv konfronteras till sist med något verkligt. Efter en fantastiskt kaotisk scen där Adam bjuder Isabel på lyxrestaurang, silverhalsband och hotell med sina föräldrars kreditkort, hamnar han i något som är större än honom själv. Men uppfriskande nog leder det inte till något uppvaknade. Här vänder sig romanen från konstnärsromanens inbyggda dramaturgi.

Även om Adam är en ung man som flytt USA och ägnar sig åt skrivande, hasch och kvinnoaffärer, tycker jag att den svenska titeln är en orättvis alludering till Jack Kerouac. Adam saknar nämligen beatförfattarnas manliga självsäkerhet. Lerner tecknar snarare Adam i en mosaik av tillkortakommanden, och kommer via ytan närmre något djupt mänskligt.

”På väg från Atocha” är ett av de ärligaste porträtt av en oärlig människa jag har läst.

(Publicerad i Sydsvenskan 4/5-2017)