”Blekinge är inte direkt överexponerat på vita duken”

Jordgubbsplockaren blev filmskapare och hans långfilmsdebut ”Jordgubbslandet”, en kärlekshistoria som utspelar sig på Lister, hyllad succé.

Wiktor Ericsson, årets mottagare av BLT:s kulturpris, har dock inte mycket för biografiska tolkningar av verk.

– Allt som behövs är empati så kan man skriva om vad som helst, säger han.

Det sägs att man inte blir profet i sin egen hemstad. Men bland motiveringarna av Wiktor Ericsson, sommarboende på Torsö sedan barnsben, till BLT:s kulturpris märks många från Sölvesborgstrakten.

– Det känns fantastiskt skojigt. Jag visste inte hur de som bor där skulle uppfatta filmen. Det är ingen lättsam komedi direkt, säger han.

Filmen är ”Jordgubbslandet”, en kärlekshistoria på de listerländska jordgubbsfälten mellan en ung polsk gästarbetare och en svensk tjej, inspelad på nämnda jordgubbsfält med omnejd.

– Det var kul att göra något som utspelar sig där. Blekinge är inte direkt överexponerat på vita duken. Den hade inte gått att göra om de som bor där inte hjälpt till och om bönderna inte lånat ut sin mark, säger Wiktor Ericsson.

Nu har filmen lett till att han får BLT:s kulturpris och prissumman på 50 000 kronor.

– Först och främst är det hedrande, en bekräftelse på att filmen hittat en plats i folks hjärtan. Sedan är jag frilans så all uppmärksamhet och stöd välkomnas.

För tillfället arbetar Wiktor Ericsson på en tv-serie han ännu inte kan säga något om och en långfilm om en mor- och sonrelation på 70-talet.

– Det är lite lustigt när man har gjort en film som blivit framgångsrik. Jag känner ett ansvar för att följa upp med något som kan stå bredvid ”Jordgubbslandet”. Vilket gör mig mindre benägen att hoppa på vad som helst.

Wiktor Ericsson växte upp i Malmö, men hans föräldrar har haft ett hus på Torsö ända sedan han föddes. Han är fortfarande där på somrarna och det var där han började göra film med kompisarna. Wiktor Ericsson har också själv arbetat som jordgubbsplockare på Lister när han var 16 år.

– ”Jordgubbslandet” är ingen självbiografi, även om det finns stora delar av mig i den. Jag tycker om devisen att gräva där man står. Jag gör gärna en ny film i miljöerna någon gång.

Jag brukar säga att idén till ”Jordgubbslandet” är tio år gammal men det slog mig häromdagen att jag skrev skisser till den i en stuga på Torsö redan för 15 år sedan.

Den utbredda biografiska tolkningen av verk vänder sig Wiktor Ericsson emot.

– Det är en stark idé idag, att ett verk handlar om vem som gjort det. Allt som behövs är empati så kan man skriva om vad som helst. De bästa krigsfilmerna har inte gjorts av personer som själva upplevt kriget. Givetvis så filtreras allt genom dina egna erfarenheter, men det viktigaste är research och inlevelseförmåga.

Så även om du gör en film som utspelar sig på, säg, Mars kommer man kanske känna igen Torsö?

– Man behöver inte ha varit på Mars för att skriva om det. Det blir i så fall utifrån mitt jag på Mars. ”Jordgubbslandet” är en mix av saker som hänt mig och saker jag har hört eller läst om. Det handlar om att ha öga och öra för vad som är trovärdigt och intressant.

(Intervju med årets kulturpristagare Wiktor Ericsson. Publicerad i Blekinge Läns Tidning 17/11-17)

Texten jag slängde och #metoo

Jag slängde en text om sexism i kulturvärlden.

Trodde allt redan hade sagts, att det blivit bättre.

Sedan kom #metoo.

För några månader sedan började jag på en text om Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”. Jag tänkte att den skulle passa att få publicerad någonstans i samband med att det i augusti var tio år sedan boken gavs ut. När ”Myggor och tigrar” kom slog den ner som en bomb i kultur-Sverige. Förekom det sexuella trakasserier och vuxenmobbing i den svenska kulturvärlden? Var den jämförbar med den neopolitanska maffian? I den efterföljande debatten stämplades Maja Lundgren som galen och har sedan dess i stort sett försvunnit från kulturoffentligheten. 

I den där texten tänkte jag ge henne rätt. Missförstå mig inte nu, vad som glömdes bort när ”Myggor och tigrar” debatterades som häftigast är att det är en roman. Fiktion, inte ett granskande reportage där namngivna personer som inte dömts för något hängs ut som mansgrisar. I min planerade text om boken ville jag inte förvilla mig i detaljer, enskilda händelserna eller personer. Då ser man inte skogen för alla träd. ”Sant eller icke sant i detaljerna? Det kan förstås inte läsaren avgöra, men det stora mönstret är skarpt, tydligt och sant.” som Ulrika Knutson skrev i sin recension av ”Myggor och tigrar” i Aftonbladet.

Nej, Lundgrens bok bör läsas som skönlitterär temperatur på hur det fungerar i ett patriarkalt system. Också kulturvärlden är ett sådant, fina ord och tankar om feminism och jämställdhet kan vara blott blingbling, medaljer på bröstet. 

Men jag kasserade texten, tänkte att allt redan hade sagts i ämnet, att boken var gammal och att det nog inte var så illa längre. Man måste vara lite cynisk i textfabriken, lägga tiden på sådant man kan få publicerat och betalt för.

Efter att ha följt #metoo-kampanjen och läst Greta Thurfjell och Hanna Fahls DN-granskning ”Övergreppskultur i kulturvärlden” står det klart att det var värre än jag anat – och fortfarande pågår.

Ett avsnitt i senaste säsongen av ”Girls” som sändes i våras framstår nu som profetiskt. I det besöker huvudpersonen Hannah en prisbelönt författare som vill träffa henne för att diskutera en text hon skrivit om anklagelser om sexuella övergrepp mot honom. Avsnittet slutar med att författaren tar fram sin penis.

Också jag zoomar in på kulturvärlden här och det är talande hur #metoo egentligen startade redan för tio år sedan men blev global först med anklagelserna mot Hollywood-höjdaren Harvey Weinstein.

Men locket är av, bevarade hemligheter ute i ljuset. Jag hoppas att det lavinartade upprop som följt leder till en upprensning. Inte bara i kulturvärlden utan på varje arbetsplats där det patriarkala möglet i väggarna fått män att tro att de har någon slags blå diplomatskylt och all rätt i världen att utnyttja sin makt och leva ut sin sexualitet utan hänsyn till andra.

Och att vi i framtiden lyssnar på visselblåsarna, vilken form deras berättelse än kommer i.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/11-2017)

Buenos Aires – och poeternas död

Det börjar på en kyrkogård. Om en vandring i döda poeters sällskap kan börja någon annanstans. Agustina Pastora Andrade är en av det sena 1800-talets viktigaste argentinska poeter, ändå har hon inte sitt namn på familjegraven på La Recoleta. På Buenos Aires mest kända kyrkogård är det i stället presidenthustrun Evita Peróns grav som lockar storpublik.

Agustinas pappa, Olegario Victor Andrade, kallas dock ”genial poet” på en minnesplatta. Ett hänglås och spindelväv på dörren, ett trasigt kors på taket. Genom det dammiga fönstret ser jag små kistor och på ett altare står en tom bägare, två ljus och några porslinsänglar.

Agustina Andrade började publicera sina dikter som 16-åring. 1879 gifte hon sig med militären Ramón Lista. De fick två döttrar. Elva år senare upptäckte hon att han också hade en fru och en dotter i en annan stad. Den 10 februari 1891 sköt sig Agustina Andrade med en revolver, 32 år gammal.

Jag läste först om Andrade på den makabra Wikipedia-sidan ”Suicidas en Argentina”. Där finns flera poeter. Alfonsina Storni (1892–1938), läraren från landet som slog sig in jämte männen på parnassen och brukar räknas till en av de stora argentinska modernisterna. Och Alejandra Pizarnik (1936–1972), dottern till judiska immigranter som hyllades från debuten och trots sin tidiga död anses vara en av de största latinamerikanska poeterna. Likt för Sylvia Plath står mytbilderna ibland i vägen för deras verk.

I sin dagbok skriver Pizarnik om Storni. Den samtida poeten Valeria Tentoni (f. 1985) refererar till Pizarnik i en av sina dikter.

– Storni och Pizarnik är mycket starka röster, de banade väg för en helt ny typ av intimitet som påverkade kommande generationer. Att läsa Pizarnik är nästan oundvikligt om du vill tränga in i argentinsk poesi. Storni var också en kvinna före sin tid och hennes verk reflekterar detta uppror, säger hon.

Hur är det att vara poet i Buenos Aires i dag?

– Det är ett ständigt tillflöde av nya författare och förlag. Små förlag samarbetar och det sker ett stort utbyte med andra latinamerikanska länder. Jag tror inte det som sker här händer på så många andra platser i världen.

Jag tar mig till nästa kyrkogård: judiska Cementerio Israelita i La Tablada. Säkerhetsvakter i kurar vid ingångarna. Den invigdes 1936 och har vandaliserats många gånger.

Vaktmästaren vet inte vägen till Alejandra Pizarniks grav. Ett gäng vildhundar tar igen sig på en gräsmatta i åskvärmen och en nygrävd grav skyddas av en uppspänd presenning.

I receptionen gör jag ett nytt försök. ”Aha, Flora” svarar en äldre kvinna och slår upp det i datorn. Alejandra Pizarnik hette egentligen Flora Alejandra men bytte namn. Kvinnan ropar efter en annan vaktmästare som kör mig i en golfbil.

I en essä om Pizarnik skriver den argentinska författaren Mariana Enríquez att fotot på Alejandra som står vid graven försvinner med jämna mellanrum och måste ersättas.

Jag vandrar vidare till gatan Montevideo. Sedan 2016 sitter det en minnesplakett på nummer 980. ”Här bodde Alejandra Pizarnik.”.

En välklädd man står utanför. En yngre man släpper in honom. Detaljerna på dörren och porttelefonen ser förgyllda ut, men fönstren täcks av järnjalusier.

Den 25 september 1972 hittades Alejandra Pizarnik i sitt arbetsrum i lägenheten med några ofärdiga dikter på svarta tavlan. 36 år gammal hade hon tagit en överdos sömnmedel.

”Tecknen på väggarna // berättar om det vackra avståndet” skriver hon i dikten ”Vara”.

Den välklädde kommer ut ur porten igen, han har papper i handen och skakar hand med den unge. En mäklare?

En man går förbi med en t-shirt med texten ”normal people scare me”.

Alfonsina Storni föddes i Schweiz till italiensktalande schweiziska föräldrar som några år senare flyttade till Argentina. När hon var tio år slutade hon skolan för att plocka disk och servera på sin alkoholiserade pappas restaurang i Rosario.

Alfonsina Storni flyttade till Buenos Aires 1911. Hon började skriva för storstadspressen. Debuterade som poet, engagerade sig i den framväxande kvinnorättsrörelsen. Alfonsina var gravid vid flytten till huvudstaden. Fader: okänd. En ogift mamma var inte accepterat i staden där kvinnors löner då var så låga att många tvingades till prostitution.

Kanske dog drömmen om storstaden för henne? I dikten ”Verser till Buenos Aires sorg” skriver hon:

”För jag var redan begravd när jag lät mig ledas // på dina raka rakor, smörjda av deras flod: //putsade, immiga, öde och mörka.” (min översättning)

Det är lätt att börja leta ledtrådar till det kommande självmordet i Storni och Pizarniks dikter. Men har det något med verkligheten att göra? Nej, tänker jag, lika lite som nyheternas tv-bilder från katastrofen har att göra med den verkliga katastrofen.

Det finns spår av Storni också i stadskärnan. En bit från krimskramskommersen på Calle Florida ligger en vacker byggnad ritad av den franska arkitekten Eduardo Le Monnier. I nummer 807 bodde Storni från slutet av 1920-talet. Här tog hon emot sina vänner i ett litet rum fyllt av blommor och teckningar. En minnesplakett i svart sten bredvid ingången med en utsmyckning där Alfonsina ser ut att stå i vågor.

På Avenida de Mayo, som i enda änden leder till kongressen och i andra till presidentresidenset Casa Rosada, ligger ett gammalt café. Ett sådant där storstadscafé som en gång var samlingsplats för de kreativa. Det heter Café Tortoni och grundades 1858. Alfonsina Storni har ett eget rum här. Det är tomt och mörkt. Utanför säljs biljetter till tangoshower. I ett hörn i stora salen sitter Jorge Luis Borges vid sitt stambord och håller hov med tangosångaren Carlos Gardel och Alfonsina Storni. Som vaxdockor.

1935 fick Alfonsina efter att ha svimmat under en simtur veta att hon hade bröstcancer. Tre år senare dränkte hon sig i havet i kuststaden Mar del Plata.

Det var hennes pappa som valde hennes namn. Det betyder ”krigare redo för kamp”.

La Perla-stranden i Mar del Plata är full av soldyrkare. Många Buenos Aires-bor åker till Atlantkusten på sommaren. Alfonsina Stornis monument är i grå sten och står på en kulle mittemot stranden. Alfonsina tittar ut mot havet, hon ser ut att vara omgiven av vågor, igen. En minnesplakett i vit sten samt hennes dikt ”Dolor” (”Smärta”) i svart. Det verkar vara minnesplaketter över andra här också. En 62-årig mamma som dog 2015, en man som bara blev 36 år. Instuckna cigarettfimpar här och var. Rester av vissnade blommor. De flesta människorna bara passerar. Två unga älskare slår sig ner i gräset bakom monumentet, och ett äldre par stannar till och läser. ”Är det där någons grav?”, frågar ett barn.

På stranden nedanför syns parasoll och solstolar. Kontrasten till det stenen påminner om känns olustig. Atlanten kastar sig mot vågbrytarna av sten. Jag sätter mig på en av dem. När jag går ser jag namnet på strandklubben med spa, café och solstolsuthyrning: ”Alfonsina”.

Sina sista nätter bodde Alfonsina Storni på ett hotell nära stranden. Några dagar tidigare skickade hon dikten ”Voy a dormir” (”Jag går för att sova”) till tidningen La Nación.

”Voy a dormir” har samma radmönster som en sonett men inga rim. Frigörelse genom att behålla lite kontroll. Hon skrev en lapp innan hon gick till havet.

”Från denna plats gick poetissan Alfonsina Storni på morgonen den 25 oktober 1938, för att söka sin eviga vila mellan havets vågor” säger en minnesplakett från turistkontoret på byggnaden, som numera inhyser två tatueringsstudios.

Enligt den romantiska bilden vadade Alfonsina Storni långsamt ut i Atlanten. En annan teori är att hon hoppade från en av vågbrytarna.

Det sammanfattar upplevelsen av att vandra i döda poeters sällskap. Begravd under alla bilder och berättelser ligger en sanning man bara kan ana.

(Publicerad i Vi Läser nummer 4 2017: http://vilaser.se/nummer/vi-laser-4-2017/)

Elefanten i (redaktions-) rummet

Något är annorlunda på New York Review­ of Books. För första gången sedan tidskriften grundades 1963 är Robert­ B Silvers inte redaktör. Tillsammans med Barbara Epstein, en annan grundare, var Silvers redaktör fram tills Epsteins död 2006. Därefter fortsatte Silvers­ själv på posten tills han dog i mars i år, 87 år gammal. Hans efterträdare­ blir 65-årige Ian Buruma, prisbelönad journalist och författare. Ett kvalificerat val, Buruma har medverkat i tidskriften sedan 80-talet. Den digitala satsningen ska förstärkas och nya skribenter rekryteras, säger Buruma­ i en intervju i New York Times.

Men det finns en elefant i (redaktions-)rummet: Buruma är ännu en vit, äldre man. Ytterligare en publikation har därmed försuttit chansen till förnyelse. Ett representationsprob­lem, men kanske också ett businessproblem: lönar sig långsam förändring när pappersläsarna snart lämnat jordelivet?

Det lovar gott att Buruma inte gissar vad yngre läsare vill ha, utan kommer att lösa det med en successivt föryngrad skribentkår. Men varför inte ge jobbet till någon som från början står närmre yngre skribenter och läsare? Och framförallt till någon med en annan bakgrund. I USA, liksom i Sverige, är tidningsledningarna alltjämt övervägande vita.

(Publicerad i Sydsvenskan 9/10-2017)

Ishiguro fick Nobelpriset – men var det Adonis och Atwood som vann?

Spelbolagens årliga lista av kandidater till Nobelpriset i litteratur är en åldrad skara.

Förmodligen hinner flera av dem dö innan de tilldelas priset.

Med Dylan förra året och – relativt – unge Kazuo Ishiguro i år kommer de ännu längre ifrån.

Fast frågan är om det är en välsignelse eller en förbannelse?

Årets nobelpris i litteratur gick till en yngling: den 62 år unge japansk-brittiske författaren Kazuo Ishiguro. Alltså ännu ett förlorat år för ständiga favoriter som Ngugi Wa Thiong'o, 79, Margaret Atwood, 77, Adonis, 87, och Joyce Carol Oates, 79.

Men de är i gott sällskap. En av de största författarna som aldrig fick priset är ryssen Lev Tolstoj. Han dissades 1901 till förmån för fransmannen Sully Prudhomme som blev prisets första mottagare.

I rollistan till skräckfilmen ”Namnen som Akademien glömde” hittar vi senare även bland andra Marcel Proust, James Joyce, Virginia Woolf, Jorge Luis Borges och Vladimir Nabokov.

En personlig favorit som aldrig fick priset är polske Witold Gombrowicz, som ständigt ryktades vara aktuell, men hann dö innan han fick det. Också att John Ashbery, död i september i år, missades är snudd på skam.

I Kulturradions sändning inför årets nobelpris med fokus på just de bortglömda var kritikern Ulrika Milles inne på att det hade sett direkt felaktigt ut om man skrev en litteraturhistoria av vinnarna, men den hade blivit ganska träffsäker om den tecknades utifrån de som glömts bort.

Hon har en poäng. Under åren som Proust, Joyce och Woolf var aktuella gick priset i stället till författare som Henri Bergson, John Galsworthy och Ivan Bunin. Åh, jasså det ringer inga klockor? Inga namn du dagligen ser i bokhyllan? Jag tänkte väl det.

Vi har också den så kallade Nobelförbannelsen. John Steinbeck, 1962 års vinnare, publicerade ingenting efter att ha fått priset och Doris Lessing (pristagare 2007) har sagt att det enda hon gjorde efter priset var att bli fotograferad och intervjuad. ”En katastrof för mitt skrivande”.

Och det finns mörkare exempel. När Jämshögs finest Harry Martinson och Eyvind Johnson fick dela på priset 1974, samtidigt som de själva satt i Svenska Akademien, ledde det till massiv kritik. Förre akademiledamoten Lars Gyllensten påstår i sina memoarer att kritiken efter nobelpriset var orsaken till att Martinson tog sitt liv 1978.

Med dagens tillkännagivande kan vi definitivt slå fast att kampen mot klockan för det åldrade Ladbrokes-/Unibet-gänget börjar förloras. Frågan är om de ska fira eller sörja.

För vilket gäng skulle du vilja tillhöra? Proust, Joyce, Woolf eller Bergson, Galsworthy, Bunin?

Detta är ingen diss mot Ishiguro och jag överdriver lite, hårdvinklar, men ni förstår vad jag menar: litteraturhistorien är mer än de författare som ett gäng i Gamla stan diggar.

Att Lev Tolstoj inte fick priset 1901 fick flera svenska författare och konstnärer att rasa, däribland August Strindberg och Anders Zorn, varpå Tolstoj svarade:

”Jag blev väldigt glad att det inte var jag som fick Nobelpriset. Det tog bort det stora problemet av hur jag skulle använda pengarna. Jag är säker på att de här pengarna… bara kan medföra ondska.”

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6 oktober 2017)

Från prostitution och knark – till gulliga snöglober

Det här är ingen krönika om gentrifiering. 
Åtminstone inte ÄNNU en sådan text om gentrifiering (den är både latte- och surdegsfri).
Men det måste handla om gentrifiering när man skriver om förändringen den nya tv-serien ”The Deuce” förebådar.

Wikipedia: ”Gentrifiering (av engelskans gentry, ungefär herrskapsklass) är ett begrepp inom stadsplanering och bebyggelsehistoria som betecknar en social statushöjning av ett område.”

Låt mig exemplifiera: förr kunde en alkoholiserad konstnär bo mitt i city i en storstad. Säg konstnär i Stockholm city idag och jag tänker på stjärnmäklaren jag såg på tv en gång som tjänade alla pengar hon behövde på att sälja "unika objekt" (som i hus och lägenheter) och därmed frigjorde tid att skapa inte fullt så unika objekt i en ateljé på luncherna.
Jag tänker ofta på den här processen – och på att jag inte borde tänka på den, bli en sån som stör sig, på att saker förändras. Herregud, jag var inte ens född när promillestarka konstnärer bodde i lägenheter som i dag kostar mer än hela Ronneby.
Men jag tänker på det. Särskilt när jag ser ”The Wire”-skaparen David Simons nya tv-serie ”The Deuce”. Serien handlar om, och är döpt efter, en gata på Manhattan i New York som på 1970-talet var epicentrum för prostitution, droghandel, och andra ljusskygga verksamheter – och samtidigt skådeplats för såväl Hollywood och Broadway med palatsliknande biografer och teatrar. Främst fokuserar serien på utvecklingen som gjorde porren laglig och till en mångmiljardindustri. Men här tecknas också en annan utveckling, den som maffiabossen Rudy Pipilo förutser i avsnitt två när han säger: ”nån måste rensa upp den här skiten. Innan dess förändras inget.” När jag tittar på gatan på Google Street View i dag syns där bland annat ett McDonald’s och en butik med ”I Love New York”-souvenirer.

Missförstå mig rätt, jag romantiserar inte: skuggsidan av gatan på ”The Deuce”-tiden var förmodligen fruktansvärd och ingen ska behöva prostituera sig eller sälja droger. Men sist jag kollade var världen vi lever i ett kapitalistiskt system. Och i en sådan pyramidstruktur kommer vissa människor hamna underst. ”Smutsen”, som Rudy Pipilo kallar det har inte försvunnit från New York. Bara sopats utåt, mot kanterna. Oärligt undangömt. New York på 1970-talet var inte en skiktad stad. Därmed, för mig, så ideal en stad kan bli i ovan nämnda kapitalistiska system. Hela pyramidstrukturen ständigt synlig, fjärran dagens ekonomiska grindsamhällen. I en krönika om ”The Deuce” i Sydsvenskan citerar Michael Tapper titelsången i 1930-talsmusikalen ”42nd Street”: ”where the underworld can meet the elite, naughty, gaudy, bawdy, sporty 42nd Street”.

Samhället är fortfarande orättvist men det behöver man inte längre påminnas om på dagens Manhattan, som inneslutits i en skyddande hinna. Lika artificiell som i souvenirbutikernas ”I Love New York”-snöglober.


(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4 oktober 2017)