Bokrecension: Maria Àngels Anglada ”Fiolen från Auschwitz”

Hur skriver man om något som det känns som allt redan skrivits om? I såväl bibliotek som bokaffärer trängs självbiografiska ögonvittnesskildringar från koncentrationslägren med tegelstenslika militärhistoriska verk om andra världskriget och tjocka biografier över nazistiska ledare.

För den katalanska författaren Maria Àngels Anglada (1930-1999) är svaret att välja en annan väg. I hennes ”Fiolen från Auschwitz”, som kom 1994 men först nu översatts till svenska, har hon valt att zooma in och fokusera på något litet mitt i det stora. Vi får följa en fånge i Auschwitz, fiolmakaren Daniel, som en dag på nytt får ägna sig åt sitt hantverk och reparera en trasig fiol. Uppdraget leder sedermera till att han av lägerkommendanten får order om att bygga en helt ny fiol, ”lika fin som om det vore en Stradivarius".

Maria Àngels Anglada skildrar Daniels arbete med fiolen medan det vidriga som samtidigt pågår i lägret förläggs i periferin, på samma sätt som Daniel själv använder hantverket för att slippa tänka på var han befinner sig och vad han upplever. Något som skildras på en prosa som landar perfekt mittemellan det överdrivet sentimentala och det kyligt beskrivande.

Berättelsen om Daniel varvas med autentiska dokument – till exempel ”En skrivelse till Himmler om utnyttjandet av döda fångars guldtänder” – i vilka den kliniska ondskans skrämmande rationalitet blottläggs, som vill Àngels Anglada påminna oss om att även om hennes berättelse om fiolmakaren är fiktion är allt det andra något som verkligen skedde där i sydöstra Polen mellan 1940 och 1945.

Med ”Fiolen från Auschwitz” uppvisar Maria Àngels Anglada en imponerande hantverksskicklighet som för tankarna till fiolmakarens. För på samma sätt som Daniel förvandlar en otymplig bräda till en liten delikat fiol snidar hon en utmärkt liten roman av ett utsnitt av denna lika omskrivna som alltjämt obegripliga händelse.

I en tid och ett Europa där det inte längre känns omöjligt att historien upprepar sig är varje skrivet ord om förintelsen en del i kampen mot glömskan.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 9/8-2014)

Bokrecension: Jess Walter ”Alla dessa vackra nederlag”

Oj, här börjar det i uppförsbacke. Jess Walters ”Alla dessa vackra nederlag” verkar nämligen vara ännu en sturm & drang-roman om en känslig ung manlig romantiker som förläst sig vid universitetet i efterkrigstidens Europa. En historia berättad ungefär lika många gånger som det finns ”Wallander”-filmer.

Här handlar det om italienaren Pasquale som i början av 1960-talet återvänt hem, till en sömnig by dit turisterna aldrig hittar, och tagit över driften av ett litet hotell efter sin avlidna far. Den uttråkade Pasquales lugna tillvaro förbyts emellertid snart till något annat när byn får besök av filmstjärnan Dee Moray, i behov av konvalescens och en paus från den kaosartade inspelningen av mastodontfilmen ”Cleopatra” i Rom.

Men det blir bättre. För parallellt med den om Dee och Pasquale berättas en annan nutida historia, där vi får följa Claire som tröttnat på sitt jobb som produktionsassistent i Hollywood och i dessa avsnitt utkristalliserar sig berättandet i allmänhet och filmkonsten i synnerhet som en allt tydligare röd tråd i handlingen. Och i Claires förakt för det gamla fina Hollywoods förfall till förmån för dokusåpor och skräpfilmer bor en bitvis lysande satir över det samtida medielandskapet (bland hennes arbetsuppgifter finns att lyssna på folk som pitchar tv-format av typen ”vi filmar dejter för folk som fått diagnosen sexmissbrukare”).

Innan kopplingen mellan de historier som berättas parallellt blir tydlig känns det emellertid stundtals som om Jess Walter vittjat sin utkastlåda och sytt ihop två ofärdiga bokidéer till en. Men precis som några trådar i en vävstol till slut blir en vacker matta får han faktiskt ihop det, uppförsbacken planas ut, och jag börjar gilla ”Alla dessa nederlag” mer och mer. I sina bästa stunder (slutet!) är Walter snudd på uppe på samma nivå som skickliga amerikanska historieberättare i samma generation som Jonathan Franzen och Donna Tartt.

”Alla dessa vackra nederlag” växer alltså och även om han är snubblande nära undviker Jess Walter gång på gång att köra ner i det smetiga Hollywood-diket.

En balansgång som när jag tänker efter faktiskt även den mycket väl kan vara en del av satiren.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 8/7-2014)

Bokrecension: Jens Lapidus "VIP-rummet"

Ta en klunk alkohol varje gång Jens Lapidus använder kolon och du får en garanterat blöt afton.

Men: i sin senaste bok VIP-rummet använder han skiljetecknet synnerligen träffsäkert. Och med korta meningar och förflyttningar i både tid och rum som bara tar några enstaka stycken drar Lapidus upp ett hisnande tempo värdigt en actionrulle regisserad av en epo-dopad Michael Bay.

Handlingen då? Jodå, visst tilldrar den sig i Lapidus vanliga domäner: Stockholms övre och undre värld, sammanlänkade av det mörker som följer med den hänsynslösa jakten på snabba cash. I VIP-rummet får vi följa gangstern Teddy som nyligen släppts från fängelset, superstekaren Philip och juristen Emelie vars vägar så småningom kommer korsas.

Ekvilibristiskt lägger Lapidus ett jättepussel med bitar som först inte verkar passa ihop, samtidigt som han undviker det minerade fältet av deckarklyschor och trötta stereotyper. Allt berättas på en slags kameleontprosa, som ändras beroende på vilken av karaktärerna vi för närvarande följer. Den kriminella världen hanterar Jens Lapidus lika bra som i sin förra bokserie (även om språket inte är detsamma som hyllades som nyskapande i Snabba cash), i avsnitten om Philips överklassvärld haglar referenser till dyra kläder och exklusiva klockor tätt och när det handlar om Emelie navigerar författaren vant bland affärsjuridiska termer och advokatbyrålingo.

Som vanligt när en intrig är så spännande att man inte ens kan ana ett slut utan bara maniskt vänder blad är de svar man till sist får serverade något av en besvikelse.

Men faktum kvarstår: detta är en väldigt underhållande bok.

Kanske borde dock Jens Lapidus utmana sig själv ytterligare i framtiden. Inte bara nöja sig med att frångå det unika språk som gav honom genombrottet utan också byta tema och miljö. Annars riskerar nog läsarna att tröttna och Lapidus att inte nå sin fulla potential som författare. 

Vilket vore synd, för han är tvivelsutan en av de skickligaste spänningsmakarna vi har i det här landet.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 17/6-2014)

Bokrecension: Daniel Goldberg och Linus Larsson "Korthuset"

Vi har alla fått de suspekta mejlen som vill få oss att uppge våra bankuppgifter och varnats för mystiska popupfönster på bankernas hemsidor. Mer eller mindre sofistikerade försök att komma åt digitala pengar, som bara är den synliga toppen på det berg av ekonomisk brottslighet som vuxit fram i kölvattnet av plastkorten och den nya kontantlösa ekonomin. I boken Korthuset – Hur tjuvarna flyttade ut på nätet och varför din bank lät det hända gör journalisterna Daniel Goldberg och Linus Larsson ett bra jobb med att kasta ljus på denna komplexa skuggvärld och på ett pedagogiskt sätt förklara hur den här typen av brott går till.

Med ett berättartekniskt grepp lånat från journalistiken börjar de i ett tydligt case, hos en pensionär som under en resa upptäcker att någon stulit pengar från hans bankkonto, innan det bär av. I ett högt tempo avhandlas sedan sanna historier som hade varit ypperliga ingredienser i en uppdiktad spänningsroman och inbegriper allt från en ung svensk hacker i Mjölby till en fifflande rysk säkerhetschef och Secret Service. Det hela berättat på en rapp, enkel prosa som ibland tangerar det klyschiga ("Inne på polisstationen i Mjölby var det varmare, även om stämningen i rummet var något frostig"), vilket dock aldrig kantrar över.

Goldberg och Larsson nyanserar därtill bilden med uppgifter – nya, i alla fall för mig­­ – om hur bankerna och kortföretagen i sina kalkyler nått slutsatsen att det i många fall är billigare att i det tysta ersätta de drabbade kunderna än att investera i säkerheten för att förhindra bedrägerier. Med samma logik väljs i många fall samarbeten med polisen bort på grund av risk för läckor till pressen och därmed skador för varumärket, med resultatet att många kortbedragare helt hamnar utanför rättsväsendets radar.

Författarna till boken är som sagt i grunden journalister och en av journalistikens uppgifter är att försöka göra något komplext begripligt för så många som möjligt. Korthuset är just ett sådant försök och för det tycker jag Goldberg och Larsson bör applåderas.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7/5-2014)

Bokrecension: Inger Edelfeldt "Konsten att dö"

När jag läser baksidestexten på Inger Edelfeldts Konsten att dö slås jag av den beskrivna handlingens likheter med Lena Anderssons hyllade och Augustprisbelönade Egenmäktigt förfarande. Men Konsten att dö är inte en historia om en kvinnas olyckliga romans med en uppburen konstnär. För när huvudpersonen, den femtiotvååriga fotografen Jacky som i smyg träffar den gifte konstnären Elias, möter unga Monia sker något annat.

Detta anas redan på de första sidorna, men sedan stannar tempot av. Det utlovade triangeldramat förskjuts till romanens slut. Vilket är synd, för det enkla, liksom klara, språket (utan att Edelfeldt för den delen hemfaller åt schabloner och klyschor) och kärlekstematiken för tankarna till en sekelskiftsroman. Stockholm. Realism. Hjalmar Söderberg.

Men Konsten att dö är dessvärre inte en Den allvarsamma leken för 2010-talet. Men bara rörelsen ditåt är uppfriskande. Tydlighet både i språk och handling behövs även utanför topplistornas deckare i samtidslitteraturens uppsjö av snåriga intriger och prosa så abstrakt att knappt en disputerad litteraturvetare kan dechiffrera mening ur den.

Och när Jacky i stånd att sammanställa en retrospektiv utställning kontemplerar över sina år och utveckling inom fotokonsten, blir romanen också en intressant kommentar till det fotografiets tidevarv vi lever i. En tid med Instagram, fotoutställningar på de flesta konstinstitutioner och ”Alla är fotografer” på tv. (”Jag smög upp min iphone och tog ett foto av fotot” som Edelfeldt skriver när Jacky besöker en Sally Mann-utställning på Fotografiska.).

Konsten att dö utspelar sig i den kulturella medelklassen där folk har yrken som konstnärer och heminredningsarkitekter och lägenhet i inner-Stockholm. En Woody Allensk bourgeoisie-miljö som känns föga engagerande och aningen verklighetsfrånvänd i en samtidsroman med uppenbara realismambitioner. Men ibland blir verkligheten synlig; Elias fru får inte konstkarriären att gå ihop och jobbar extra som vakt och ensamstående mamman Monia är i fas 3.

Hur detta bara snuddas vid understryker emellertid romanens genomgående problem: Konsten att dö rör sig lite för mycket på ytan, man kommer inte karaktärerna riktigt nära. För mycket teleobjektiv och för lite inzoomning. Men emellanåt som i skildringen av Jackys relation med sin mamma eller när det utlovade triangeldramat till sist tar fart och når sin kulmen, kommer Edelfeldt djupare.

Eller så har hon mycket medvetet låtit de ytliga passagerna stå som symbol för Jackys happy-go-lucky-mentalitet. Blott en fasad, ett skyddande hölje av förnekelse mot det annalkande raset.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 28/1-2014)