Recension: Stefan Lindberg "Nätterna på Mon Chéri"

Redan när jag läste ”Du vet väl om att du är värdefull” (2014) framstod Stefan Lindberg som en av samtidslitteraturens skickligaste meningskonstruktörer. Han hushåller med språket, låter formen tjäna innehållet, som stod vi inför en akut ordbrist. Hans senaste roman ”Nätterna på Mon Chéri” börjar i samma stil. ”När han varit försvunnen i en knapp månad hittas kroppen av en lantmätare”, lyder förstameningen: ett emblematiskt koncentrat av bokens spänning parad med litterära kvaliteter.

Återhållsamheten är dock inget som hindrar Lindbergs språk från att bli vackert i sin enkelhet: ”Och du ser att Kerstin gör allt för att slå ifrån sig tanken om att det här är någonting att bygga på. Hon vill inte tänka så långt. Du är fortfarande bara en man på en varuhusrestaurang.”

Mannen på varuhusrestaurangen är den så kallade 33-åringen, som var en av polisens första huvudmisstänkta för mordet på statsminister Olof Palme 1986. I december 1993 anmäls han försvunnen i USA dit han flyttat och en månad senare hittas hans döda kropp av lantmätaren.

I sitt förord börjar Stefan Lindberg med en brasklapp – nödvändigt i dessa tider av ihopblandning av fakta och fiktion – och för säkerhets skull har 33-åringen också fått det påhittade namnet ”Kenneth Svärd”.

Behövs en till bok om Palmemordet? Kanske inte, men i denna hybrid av deckare, essä och metalitterärt dokument visar Stefan Lindberg upp sina skicklighet.  Just det metalitterära finner jag mest intressant där Stefan Lindberg reflekterar över bokens tillkomst i avsnitt som döpts till ”arbetsboken”. Jag tänker på genren som i USA brukar kallas ”lyric essay” där en subtil väv av trådar binder samman ett författarjag med historiska personer eller händelser, Kate Zambrenos ”Hjältinnor” som just kom ut på svenska (Modernista) är ett bra exempel. I arbetsboken står Stefan Lindberg (eller ”Stefan Lindberg”) och vacklar mellan Palmespanare och författare, även om dessa avsnitt så klart också är litterärt konstruerade. De är emellertid de starkaste i boken jämte styckena där Lindberg låter berättelsen om Kenneth Svärd bli en synekdoke – delen som står för helheten. Detta i hur Svärd ringar in hur alla betydelselösa saker vi människor hela tiden gör plötsligt kan få betydelse. Vem kan förklara varför man tog höger i stället för vänster på en planlös promenad? Köpte just den jackan? Slumpen och livet, livets slumpmässighet. Den som kan göra en mustaschprydd lärarvikarie från Blekinge till rikskänt pixlat löpsidesfejs.

Det är berättelsen om denna 33-årings liv, men samtidigt om alla liv. Besluten vi inte kan förklara, livsvalen som bara blev. Vi vill förstå, veta varför, men dör som gåtor lika olösta som ännu Palmemordet.

(Publicerad i Fria Tidningen 10/6-2016)

Porträttserie #1: Patrik Lundberg, författare och journalist

Patrik Lundberg har många bollar i luften även om han säger att sommaren främst ska ägnas åt en viss boll.

– Jag ska se perverst mycket på fotbolls-EM och OS, säger han.

Apropå fotboll är han aktuell med en novell i antologin "En i laget" bestående av nyskrivna berättelser om fotboll för ungdomar. Men också med en ny pocketutgåva av hans debutroman "Gul utanpå", som innehåller ett nyskrivet reportage om adoptionsindustrin i Korea. Patrik Lundberg skriver också en bok om att skriva krönikor samt arbetar på ett filmmanus.

Vi träffas på ett kafé i Malmö på en tvärgata till Ronnebygatan. Karlshamnsgatan, Listergatan, Sölvesborgsgatan. Hela Blekinge finns på de slitna gatuskyltarna i de här kvarteren. Vid beställningsdisken träffar Patrik Lundberg genast en bekant hemifrån. Talande. För uppväxtlänet tycks ständigt vara närvarande för Patrik Lundberg, som en gång har sagt att allt han gör utgår från Sölvesborg. Han pratar också ofta varmt om sin blekingska bakgrund.

– Jag tror att kommunerna i Blekinge är bättre att växa upp i än andra ställen i Sverige. Det är ingen slump att så många talar gott om länet, säger Patrik Lundberg.

Vi pratar om den officiella EM-låten för det svenska fotbollslandslaget som har två blekingska upphovsmän, låtskrivaren Johan ”Shellback” Schuster (från Karlshamn) och artisten Frej Larsson (från Ronneby). Patrik Lundberg säger sig se en överrepresentation av framgångsrika människor som kommer från Blekinge.

Vad tror du att det beror på?

– Man lär sig reda sig själv. Om inte du gör det kommer ingen annan göra det åt dig. Folk åstadkommer bra saker med små medel.

– Jag kan se en mättnad hos folk man springer på som arbetar med kultur och är från Södermalm. Människor från Blekinge drivs snarare av revanschlust. Jag själv drivs mycket av det. Jag vill visa att det visst går att klara saker om man kommer från arbetarklassen, säger Patrik Lundberg.

Han tror dock inte att det finns en gemensamt blekingsk identitet.

– Man säger vilken stad man är ifrån, inte länet. Stoltheten ligger i kommunen.

Det är ju nationaldagen när det här publiceras och jag har tänkt på att man egentligen har mer gemensamt med en som växer upp på samma gata i typ Sölvesborg, än någon annan oavsett vad den personen har för bakgrund. Ändå dras många i länet till nationalistiska idéer. Varför?

– Det handlar om grupptänk, en krets där alla bekräftar varandras åsikter. Sådan mentalitet kan uppstå överallt. Det är samma sak med folk som bor på Södermalm och tycker att alla från Blekinge är bönder, säger Patrik Lundberg.

När vi träffas trendar Ronneby på sociala medier. Bombtekniker har kallats till stadshuset efter att en misstänkt låda med spärrband med nazistiska Nordfronts logga på hittats vid entrén. Dessutom har SD-politikern Tomas Lundberg varit drivande i frågan om att nyanlända barn ska ha en annan entré in till Soft Center än eleverna på friskolan Thoren Framtid, som nått riksmedia. I en granskning av Expo framgår att politikern på sin Facebook-sida spridit propaganda från rasideologiska sajter.

– I Ronneby vet de flesta att det är stollar som skriver sådant här, det har inte alls att göra med Ronneby. Ingen kopplar Stockholm till Lasermannen till exempel, säger Patrik Lundberg.

Han tycker att det är tråkigt att den här typen av händelser skapar bilder av länet som inte stämmer överens med verkligheten.

– I det Blekinge jag känner visar människor solidaritet.

– Folk har enkla bilder. Antingen att skärgården är vacker eller att det är rasisthålor, säger Patrik Lundberg.

Något han hoppas motverka.

– Jag säger inte att jag är en god kraft för Sölvesborg men jag vill försöka ge en positiv bild av kommunen. Utan att blunda för utmaningarna, som en politiker skulle ha sagt, säger Patrik Lundberg.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/6-2016)

Så skriver du den perfekta sommarboken

Mitt recept för att skriva en perfekt sommarbok är enkelt:
1) Lev och upplev

      2) Skriv ner och försköna

Knåda ihop till en deg som får jäsa ett tag innan den blandas upp med valfri historia.

Jag föreställer mig en alldeles särskild plats i himlen, typ en väldig uteservering, där det alltid är sommar och beresta och belevade författare (tänk Per Hagman) ständigt föser nyskrivna böcker till en över kafébordet. Men inte vilka böcker som helst.

För jag dras mot en viss typ av böcker när solen tycks ha epodopat sig och syrenerna blommar. Eller de kanske redan har blommat klart nu, det spelar ingen roll. Och det är just det som är grejen med de här böckerna. De behöver inte vara sanna eller exakta – det viktiga är att de förmedlar en alldeles speciell känsla. Av att vara på väg och att allt kan hända.

De utspelar sig inte sällan ”på kontinenten” och innehåller alkoholhalt som en likör ungefär. Jag har precis läst ut Birgitta Stenbergs självbiografiska ”Kärlek i Europa” om hur den unga Birgitta lämnar Sverige och åker till platser som Paris, Capri och Tunis för att försöka bli författare. Innan dess läste jag Per Hagmans ”Vänner för livet” där Sophie och Erik träffas i Nice efter ha flackat runt på varsitt håll i Paris och på franska Rivieran. Andra böcker i samma stil som jag genom åren plågat med solljus och sandkorn är exempelvis Patti Smiths ”Just kids” och ”Astragal” av Albertine Sarrazin. Jack Kerouacs ”På drift”/”På väg” är väl oundviklig att nämna här, även om man helst ska vara under 20 när man läser den, en omläsning är inte att rekommendera för den som en gång fått pulshöjning i hängmattan av de skildrade resorna genom USA och Mexiko.

Hur som helst drivs de här böckerna av den där känslan, av att vara på väg och att allt kan hända, vilket gör att de läses snabbt även om de är bibeltjocka och är spännande utan att innehålla mord. Även om dessa böcker inte behöver vara självbiografiska tror jag att känslan bara lyckas förmedlas av författare som själva varit med om snarlika äventyr.

Men sedan ska det upplevda förskönas när det nedtecknas. Med det menar jag inte att elände ska blundas för, men bort med petitesser som sandkorn mellan tårna, försenade tåg och röda solbrännor. Sådant hör verkligheten till och att själv göra äventyret är sällan lika fantastiskt som att läsa om andras. En plågsam lärdom som kommer när man släpat en rullväska till en adress man Google Maps-roamat fram och finner att den mytomspunna baren man förälskat sig i efter att den fungerat som elektrisk miljö i en bok visar sig ha förvandlats till turistfälla.

Så, se till att leta efter nyckelord som ”kontinenten” och ”kringflackande” när ni botaniserar på bibblan eller i bokaffären inför semestern. Men akta er för att förpliktiga sommarläsningen med personliga mål som ”jag ska läsa ut en bok i veckan”. Låt känslan bli drivkraft – precis som i en perfekt sommarbok.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/6-2016)

Konsten att uppleva konst

Här kommer ett modigt erkännande för att vara en kulturkrönika: Jag brukar inte känna något av att titta på konst.… Fram tills nu.

I den amerikanske författaren Ben Lerners ”Leaving the Atocha Station” är huvudpersonen Adam orolig för att han inte kan uppleva en djup konstupplevelse. Han är också skeptisk till människor som hävdade att en dikt eller en tavla eller ett musikstycke förändrat deras liv, särskilt då jag ofta känt dessa människor innan och inte kunde märka någon förändring.

Jag känner igen mig, liksom i att det närmsta bokens Adam säger sig ha kommit en djup konstupplevelse finns i avståndet mellan vad man verkligen känner av ett konstverk och hur det omtalas.

Något jag varit med om på allt från Pradomuseet i Madrid, där Adam startar sina dagar framför Rogier Vander Weydens ”Nedstigning från korset”, till i Uno Svensson-rummet på Kulturcentrum i Ronneby. Ögonen dras till den vita informationsplattan bredvid. Sägs verket vara något alldeles extra försöker jag tvinga mig att se det.

I sin dagbok skriver den polske författaren Witold Gombrowicz: Är det nu ett mästerverk som borde fylla oss med hänförelse – varför är då vår känsla ängslig, osäker och famlar i blindo? Innan vi faller på knä tänker vi efter om detta är att räkna med som ett mästerverk, vi frågar oss räddhågset om vi ska låta oss bedåras, vi tar noga reda på om vi har rätt att uppleva de himmelska känslorna – och först därefter ger vi oss hän.

Så var det för mig fram tills jag för några veckor sedan besökte Florens. Jag hade visserligen inte planerat något inför resan, men Florens är en bra stad att bli överraskad på, att lura fram dessa djupa konstupplevelser som jag nästan sorterat in i jämte Storsjöodjur och soliga midsommaraftnar. Under en promenad i stadskärnan kan man råka gå in i en skulptur av Lorenzo Ghiberti eller Donatello och när jag trodde att jag var på väg mot utgången på konstmuseet Uffizierna såg jag fantastiska målningar av Leonardo da Vinci och Caravaggio. Överraskningsmomentet gjorde att jag verkligen såg verken, glömde informationstavlor och urinblåsans pockande.

Inne i renässanspalatset Palazzo Strozzi visades modern konst från Guggenheims samling. Där gick jag in i ett nedsläckt rum och förväntade mig att vakten skulle köra bort mig från en stängd avdelning, men icke, i stället upptäckte jag snart glöden från några Mark Rothko-tavlor. Jag har sett verk av honom tidigare, men det är så klart så här de ska upplevas, i rätt ljus (läs: mörker) när man förväntar sig ett stadigt vaktgrepp om nacken.

Jag lämnade Florens med insikten om att djupa konstupplevelser faktiskt är möjliga. Även bland selfiepinnar och äldre tyska par som blir osams om kartan framför baptisteriets gyllene Paradisportar. Lämna guideboken hemma bara.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4 maj 2016)

(Musikalrecension) Disney-likt i ishall

Regissören Robert Dröse verkar ha låst in sig med en trave Disney-filmer innan han tagit sig an att omarbeta bröderna Grimms medeltidssaga ”Snövit” till musikal.

Även om balansen mellan sång och handling inte alltid sitter perfekt kommer alla som sett Disneys filmversion av ”Snövit” från 1937 (eller vilken annan Disney-film som helst) att känna igen sig i hoppen mellan sång, barnsliga skratt och lagom sensmoraliskt allvar.

Trots att musikalen alltså bygger på bröderna Grimms saga och inte den tecknade filmen tycks produktionen ha velat lägga sig så nära Disneys version som möjligt utan att få hosta upp skyhöga rättighetskostnader eller riskera att bli stämda.  ”Alla barn i åldern 3-100 år”, som det heter i förhandsinformationen, bjuds därför på en Disney-filmlik upplevelse live. Mycket förhöjer upplevelsen från en filmsoffan: scendekoren är drömsk, kostymen glittrigt färgsprakande och användandet av ljud, ljus och rökeffekter väl avvägd.

I ensemblen syns idel välkända ansikten (även om Niclas Wahlgrens roll som härolden av oklara skäl görs av en ersättare i Karlskrona). Nanne Grönvall är inte bara ett perfekt lockbete för de lite äldre Mello-fansen, hon gör sig bra som kraxig häxa och hennes ”Avundsjuk”-doftande sångnummer verkar skräddarsydda för henne. Ett annat affischnamn är Yohio som när han väl dyker upp drar publikjubel och han har tydligt placerat prinsen nära sitt eget visuella uttryck. Hans sånginsatser är bra också på svenska, men någon högklassig skådespelare är han ännu inte, även om det tar sig när fasaden spricker och Yohio gör prinsen komiskt poserande och tafatt.

Skådespelaren Ellen Bergström, som spelar Snövit, klarar det omvända bättre (det här är hennes första musikal) och levererar stabila sånginsatser.

Sammantaget tycks produktionsbolaget Dröse & Norbergs främsta fokus ha varit att anpassa föreställningen för att kunna sälja in den till en så bred publik som möjligt. Smart i teorin – men svårt i praktiken. Det är faktiskt rätt mycket som skiljer en treåring från en 100-åring. För de yngsta är föreställningen stundtals lite väl läskig – och lång (ca 2 timmar och 15 minuter). Det breda anslaget blir märkbart också i musiken som landar någonstans mellan Finlandsfärja och Lilla Melodifestivalen. Dansant och svängigt – men minus till de slätstrukna texterna man hinner glömma på väg till bilen.

När man väl har chansen att omarbeta denna klassiker för vår tid hade jag hellre sett ett annat fokus, som en nedtoning av ursprungshistoriens utseendefixering, det får barn och unga tillräckligt av som det är.

Men: många barnskratt hörs från bänkraderna under föreställningen. Och att underhålla de yngsta är ju kanske sagans främsta funktion.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 25/4-2016)

Recension: Olga Ravn "Celestine"

Jag föreställer mig raden ”en roman är lättare att sälja än en diktsamling” broderad på en bonad i mötesrummet på alla stora förlag. För bästa resultat ska romanen bestå av ett tillräckligt antal sidor för att de ska ge rätt känsla i handen och passa jämte andra bokryggar i handeln. Allra helst ska den också ha ett tydligt narrativ, åtminstone nog för att kunna konstruera en baksidestext med lagom brett anslag, en röd tråd.

Jag tänker på det när jag läser Celestine, den danska poeten Olga Ravns första roman, som nu ges ut på svenska. Det känns nämligen som att det danska förlaget Gyldendal, dels velat ge ut Ravn i romanform – sett med marknadens glasögon är en poet som skriver en roman lite som en artist som ställer upp i Melodifestivalen – dels velat kröna med ett lockande narrativ som gör romanen lättsåld. Det sistnämnda blir tydligt i baksidestexten på den svenska utgåvan där en spökhistoria lyfts fram som just en röd tråd, en spökhistoria som jag ser som det stora problemet med Celestine. Stämmer min tes om ett framkrystat narrativ för att passa romanformen känns en spökhistoria på ett slott närmast parodiskt, vilket får mig att undra om det kanske är ett ironiskt val av författaren. Hursomhelst är de marknadsmässiga omständigheterna inte Ravns fel, det vore som att kritisera en författare för brister i språket hen skriver på. Här är det snarare danskan som ska tacka Ravn för en synnerligen varsam hantering.

Men det framstår snart att spöket Celestine är genomskinlig – som i inte ordentligt gestaltad. Så fort spöket försvinner blir det dock bättre, ja, rentav väldigt bra, när väl språket befrias från denna ramberättelses bojor. Huvudpersonen har kommit till det hemsökta slottet på landsbygden för att arbeta som lärare på en internatskola. Vi har hört den förut, men utan det snaskiga täcket av autofiktion hos exempelvis Karl Ove Knausgård framstår det för vad det är: en stark romanpremiss som fångar det lilla som skiljer unga vikarier från elever, den drömfyllda ungdomen från den krassa vuxenheten. Ravn skriver:

"Jag var bara ett steg framför dem, men jag verkade redan ha förlorat något viktigt. Det behövs bara ett par år för att man ska hamna på fel sida om ungdomen, uppenbarligen."

I denna limbo trampar huvudpersonen runt medan pojkvännen Kim glider allt djupare in i en depression.

Från detta avstamp låter Ravn perfekt avvägda meningar stråla ut. Såväl koncisa som graciösa, vilket översättaren Johanne Lykke Holm träffsäkert lyckats överföra till svenskan, här i en beskrivning av Kim: ”Det bleka hans ansikte hade burit på så länge lyckades till slut kämpa till sig plats i ögonen”. Det är ett skickligt återhållet språk, vackert i det lilla, till skillnad från den övermättade känslan man kan uppleva hos exempelvis Ravns generationskamrat Josefine Klougart, där det ofta exploderar i fyrverkerier av suggestiva bilder. I detta ljus framstår spökhistorien som helt onödig, blott en eftergift åt paketeringen, något att fylla sidor med och ge språket en riktning det inte behöver.

Sammantaget visar poeten Ravn fina tendenser också som romanförfattare, menCelestine skulle behövt genomgå en andeutdrivning innan tryck. Inte bara för att rensa bort spöket som delar namn med titeln, utan också för att bli kvitt den paratextuella gengångaren som hemsökt romanformen länge nog. Kanske är det dags att släppa övertron på tydliga narrativ, röda trådar och andra normgivande föreställningar om vad en bok ska innehålla?

(Publicerad i Floret 8/4-2016)