KULTURREPORTAGE: En liten bit av Torhamn i Buenos Aires

Små luftfickor av en kultur i en större har alltid fascinerat mig. Som att det finns en Gammal svenskby vid Dneprs strand i Ukraina, ett Little Italy i New York.

Mittemot vad som verkar vara en bilhandel i närheten av Lezama-parken i stadsdelen San Telmo pryds en gråbrun byggnad av ord på svenska. "Svenska kyrkan".

Man kan fråga sig varför.

På 1940-talet fanns sällan färre än åtta till tio svenska fartyg i Buenos Aires hamn. Fartygen var så kallade lejdfartyg som England och Tyskland lät komma in och lämna svenska hamnar. Då Argentina var alliansfritt fick vi bland annat kött och spannmål härifrån under de åren, enligt boken ”Blågult i Argentina”. Sjömännen, som också tidigare frekventerat Buenos Aires hamn, behövde en kyrka. Svenska församlingen grundades 1918, men gudstjänster hölls till en början i vanliga lägenheter i San Telmo. De första prästerna hade som arbetsbeskrivning att bland annat ägna sig åt "sjömansvård", vilket kunde innefatta allt från långa samtal på båtarna till att ordna snus åt en sjuk sjöman. 1944 lades grunden och året därpå stod kyrkan klar.

I dag kallas församlingen för Nordiska kyrkan, då varken norrmännen eller finländarna har en aktiv kyrka.

– Den första fredagen varje månad anordnar vi middagar, med snaps och så, säger Eva Jeppsson, sekreterare.

Kyrkobyggnaden inhyser bland annat en skola för nordiska språk där Eva Jeppsson undervisar. Skolan var tidigare prästbostad men en egen präst har kyrkan inte haft på många år, enligt Eva Jeppsson.

– Det var mer folk förr. Många svenskar som var anställda på svenska företag med filial här, säger hon.

Många hon undervisar i svenska är svenskättlingar. Bakom de Kristinor och Karl-Oskrar som valde USA migrerade tusentals svenskar till Sydamerika från mitten av 1800-talet till kring 1940. Cirka 10 000 kom till södra Brasilien under det sena 1800-talet. De lockades av gratis båtresor över Atlanten och många dog på vägen. Klimatet, översvämningar och sjukdomar slog hårt mot svenskkolonin. Många fick hjälp att återvända hem. De som ville stanna flyttade över till Argentina. Svenskarna hamnade mitt i Misiones-provinsen i landets nordöstra delar där kolonin Villa Svea bildades. 1928 bytte staden namn till Obéra. Runt 2000 av stadens 65 000 invånare uppskattades i dag vara svenskättlingar även om allt färre talar svenska.

Eva Jeppsson berättar att hon i Buenos Aires också undervisat en släkting till verklighetens Carmencita, som Evert Taube sjunger om i ”Fritiof och Carmencita”.

Inne i själva kyrkan pryds väggen vid altaret av en målning av Blekinge-konstnären Gunnar Torhamn. Den egentliga anledningen till att jag är här. De ljusa färgerna påminner om Torhamns målning i hans hembygd Torhamns kyrka.

Gunnar Torhamn var inte på plats i Buenos Aires, tavlan målades i Stockholm och fraktades hit 1946. Den föreställer Jesus när han kallar på sina första lärjungar som enligt Bibeln var fiskare. Tavlan hade kunnat föreställa ett svenskt fiskeläge. En liten bit av hemma här, över tusen mil bort.

Det känns inte som en slump att man valde Gunnar Torhamn, född i Konungshamn i Torhamns socken 1894 som son till en kustupplysningsman, för att smycka det som en gång var samlingspunkt för svenska sjömän. Gunnar Torhamn har även gjort andra kyrkomålningar, bland annat i Margaretakyrkan i Oslo.

När kyrkan i San Telmo renoverades 2015 passade man på att låta tavlan restaureras. Eva Jeppsson berättar att det inte var det första ingreppet: när prästen började stå riktad mot åhörarna och altaret flyttades ut från väggen var Torhamns målning för kort. Konstnären Kuno Haglund plockades in 1980 för att i akryl måla dit en nederdel.

Även om de svenska sjömännen inte längre är lika många fortsätter kyrkan att vara hjärtat i den alltjämt aktiva svenska communityn i Buenos Aires. Här finns en svensk restaurang och firanden som exempelvis Lucia anordnas.

Eva Jeppsson skulle ha stannat i den argentinska huvudstaden i sex månader för att studera spanska – det blev 18 år.

– Många svenskar jag träffar här har en liknande historia, säger hon.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 3/3-2017)

Svåra ord – inte värdigt en tidning

Jag satte mig på tåget till Skurup på väg till första dagen på journalistlinjen med vad jag trodde var ett hemligt vapen. Det som skulle bräda mina blivande klasskamrater och göra mig till kullens starkast lysande stjärna.

Det var en ordlista med svåra ord som jag samlat på mig. Jag kallade den min parlör (bara det ett svårt ord, från franskan? Betyder ordbok).

Jag minns inte vilket av dem jag använde först i någon av enkäterna och nyhetsnotiserna vi fick börja med, kanske ”ekvilibristisk”. Men jag minns att det var överstruket med rödpenna när jag fick tillbaka min text från läraren.

Så var det med det hemliga vapnet – farligt för journalistiken snarare än för mina konkurrenter. Jag började sakta förstå att det inte handlar om någon egoistisk stilonani. En av journalistikens viktigaste uppgifter är att göra komplexa saker begripliga för läsarna. Oavsett om det gäller ett nytt budgetförslag, Owe Thörnqvists Melloframgång, vad ett "meme" är eller storheten med ett visst författarskap eller konstnärskap.

Ett tänk som, bokstavligt talat, måste genomsyra minsta stavelse. Även inom kulturjournalistiken bör det vara ledstjärnan även om den kan locka till mer litterära övningar än enkäter och nyhetsnotiser. För mycket svåra ord, komplicerade meningar och referenser som inte förklaras blir elitism. Den polske författaren Witold Gombrowicz går hårt åt de som glömmer denna viktiga grund i sin dagbok:

"Det gäller att förenkla. Det gäller att göra tillgängligt, underlätta för läsaren! Där har ni vänt honom ryggen, recensionerna flödar över av svårsmälta teser."

Jag hajar därför till när jag läser ordet "diktat" (befallning) i en text på en kultursida och både "interfolieras" (inskjuta) och "triumvirat" (typ: tremannapakt i Romarriket) i en annan.

Bara enstaka felsteg och jag vill inte hänga ut några enskilda skribenter. Min uppfattning är att dessa tendenser har blivit ovanligare.

Vissa skulle kalla det "det intellektuella samtalets förflackning".  Att lite oförklarad filosofi eller ett ovanligt ord stimulerar läsaren, ger dem en utmaning. Jag menar tvärtom. Det är så klart annorlunda i nischade tidskrifter eller akademiska publikationer, men i kvälls- och dagstidningsvärlden får läsaren aldrig vändas ryggen. Och för språket handlar det om den starkastes överlevnad. Det utvecklas. Vad är det för mening att använda ett ord ingen längre förstår? De har dött ut av en anledning.

Det handlar som sagt inte bara om språket. Ibland kritiserar kunniga människor mina texter: "här hade du kunnat använda den och dens teorier". Som att jag inte visste det (eller ibland vet jag inte, jag är inte en kunnig människa) men det spelar ingen roll för jag skriver inte för kunniga människor.

En tidning där målet inte är att varje mening ska kunna förstås av alla, är inte en tidning värd namnet.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/3-2017)

Trumpeffekten – poesin upp på barrikaderna

I likhet med sina föregångare bland republikanska presidenter valde Donald Trump att inte låta en poet läsa under installationsceremonin. Nu verkar lyrikens svärdsegg i stället ha vänts mot honom. Många som demonstrerat mot den nyblivne presidentens beslut att stoppa flyktingmottagandet har parafraserat Martin Niemöllers dikt "Först kom de" om nazismen från 1946. På kartongskivor har man kunnat läsa rader som: ”First they came for the muslims and we said not today motherfuckers”Och när skådespelaren Ashley Judd fattade mikrofonen på en Women's March i Washington läste hon upp anti-Trump-dikten "Nasty woman" av 19-åriga Nina Donovan.Samfundet 100 thousand poets for change har arrangerat protester i flera städer och amerikanska PEN anordnade en protest utanför New Yorks bibliotek, där bland andra poeten Robert Pinsky läste en inofficiell inträdesdikt, kritisk till den nye presidenten.Trots att Trump vill skrota NEA (National Endowment for the Arts, en motsvarighet till svenska Kulturrådet) kan han ha gett den amerikanska poesin en injektion - och knuffat upp den på barrikaderna.

(Publicerad i Sydsvenskan 7/2-2017)

Spöken och magiker – de bästa historielärarna

Lagom magiskt är receptet på den bästa verklighetsflykten.

Som också kan bli lärorik.

Tv-serien ”Narcos”, om kokainkungen Pablo Escobars uppgång och fall, inleds med texten:

”Magisk realism definieras som det som händer när en väldigt detaljerad realism invaderas av något som är för märkligt för att man ska kunna tro på det. Det finns ett skäl till att magisk realism föddes i Colombia.”

Den sista raden är inte helt sann. Redan 1925 skrev tysken Franz Roh om magisk realism i måleri. Inom litteraturen kan det snarare ses som en bredare latinamerikansk rörelse med startpunkt kring 1960 och Buenos Aires som medelpunkt. Den bok många förknippar med magisk realism, ”Hundra år av ensamhet”, skrevs visserligen av colombianen Gabriel García Márquez, men publicerades i Argentinas huvudstad för 50 år sedan.

Den första delen av citatet som inleder ”Narcos” är dock en korrekt sammanfattning. Magisk realism är vad det låter som: en verklighet vi känner igen – men förtrollad. Plötsligt kan det stå ett troll på diskbänken, typ.

Kanske kan en karlskronit göra anspråk på att ha tagit den litterära stilen till Sverige? Per Odensten debuterade 1981 med ”Gheel”, där han förflyttat den belgiska staden som kallats ”de galnas stad” till utanför Karlskrona. På omslaget av mitt exemplar kallas den just för magisk realism. I höst kommer Odenstens nionde bok, ”Skärvan i bergets natt”, och när jag intervjuade honom (snart i en e-tidning nära dig!) nyligen berättade han att han med den nya boken velat tillbaka till just den magiska realismen.

Även yngre författare verkar ha tagit strömningen till sig. I Sverige kopplas Augustprisvinnaren Lina Wolff ibland samman med latinamerikanskt berättande och magisk realism. Just nu läser jag argentinska Mariana Enriquez, född 1973. I hennes ”Det vi förlorade i elden” läggs en mosaik av det samtida Argentina av flera korta, kusliga noveller. Jag tänker att det är en av genrens förtjänster: det magiska blir glassen med vilken man sväljer ned medicinen. Utan Márquez ”Hundra år av ensamhet” hade jag inte vetat någonting om Colombia (och Latinamerikas) historia. Junot Díaz ”Oscar Waos korta förunderliga liv” är en underhållande snabbkurs i diktatorn Rafael Trujillos skräckvälde från 1930 till 1961, som inte många historieböcker tar upp.

På samma sätt fungerar just tv-serien ”Narcos”: slappna av framför två säsonger dramaturgiskt välslipad spänning och du får samtidigt hyfsad koll på Colombias moderna historia. Om man kan stå ut med att perspektivet ibland blir lite amerikansk hjältesaga och att knappt någon av skådespelarna är colombianer. Händelserna i serien är inte övernaturliga, men osannolika (som att Escobar fick bygga sitt eget fängelse, komplett med djurpark!).

Magisk realism är verklighetsflykt utan att behöva inta olagliga preparat eller sy sin egna riddarbrynja till något lajv.

En flykt som också kan bli en bildningsresa.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/2-2017)

Säljande essäer

Ta ett jag och tillsätt ett mått akademisk teori och några nypor och händelser, historiska eller samtida. Så ser receptet ut på förvånansvärt många amerikanska böcker som nu översätts till svenska. Modernista ger ut Maggie Nelsons "Argonauterna" (en personlig historia jämte etablerade teorier om identitet och sexualitet). På Natur & Kultur hittar vi Jenny Offills "Avd. för grubblerier" (en äktenskapsskildring som samtalar med bland andra Franz Kafka). Och snart kommer "Empatiproven" ut på Weyler, där Leslie Jamison utifrån sig själv tar sig an vad empati är.

I USA hör böckerna till en genre som kallas "lyric essay”. Den är besläktad med två andra sorters böcker, tycker Nina Eidem, förläggare för skönlitteratur på Natur & Kultur. Dels flanörromanen, i vår tid ”books about walking and thinking”, dels det personligt hållna litterära reportaget, med författare som Joan Didion.

– Lyric essay är en vidareutveckling av det här personliga, reflekterande berättandet, det som skiljer dem åt är hur teorin kommer in.

– I den traditionella romanen placeras idéerna hos karaktärerna. Idéerna diskuteras via gestaltningen, säger Nina Eidem.

Hon ser en möjlig koppling mellan lyric essay och masterutbildningar i kreativt skrivande (MFA) vid universitet i USA.

– Jag har själv studerat på ett universitet där vi hade en väldigt bra sådan och man skriver på en plats där det samtidigt pågår akademiskt arbete. Idéerna finns omkring en hela tiden. Litterära och akademiska miljöer korsbefruktas, tror jag. Vi har inte den sammansmältningen i Sverige.  

Genren är alltså inte ny, men som förklaring till boomen nämner Nina Eidem mindre förlag som vågat satsa. Ett sådant är Minneapolis-baserade Graywolf Press. De har bland annat gett ut Leslie Jamisons ”Empatiproven” och Maggie Nelsons ”Argonauterna”.

Ethan Nosowsky, en av förläggarna på Graywolf, känner att termen lyric essay rymmer många olika stilar och strategier men han definierar den som texter som ”blandar essäistisk undersökning med poetiskt alluderande och/eller kollage”. 

– Det är värt att notera att många utövare är poeter eller började som poeter.

Han håller med om att genren inte är ny, men fått ett uppsving. 

– Kanske har internet och sociala medier gjort utforskandet av subjektiva erfarenheter intressant och brådskande just nu.

Ethan Nosowsky tycker sig se att många författare i genren är mer äventyrliga och innovativa än andra.

– Vi verkar vara i en guldålder för essän, men det är oundvikligt att innovationer så småningom absorberas i den bredare kulturen och de äventyrliga söker sig vidare. När formen blir förutsägbar och läsaren kan förutse svängarna, kommer de bästa författarna göra något annat.

Varför översätts de här böckerna till svenska?

– Svårt att svara på, men jag tror att verktygen dessa författare använder inte är specifika för en viss kultur.

Nina Eidem tror att denna importerade boktrend kan ge ringar på vattnet.

– Det kommer att se ut på ett annat sätt här, vi har lite andra traditioner. Men många läser de här böckerna nu och jag tycker att de utvecklar det skönlitterära berättandet.

Lista (exempel på lyric essay-böcker i svensk översättning):

• Maggie Nelson ”Argonauterna” (Modernista)

• Kate Zambreno ”Hjältinnor” (Modernista)

• Chris Kraus ”I Love Dick” (Modernista)

• Jenny Offill ”Avd. för grubblerier” (Natur & Kultur)

• Ben Lerner ”Leaving the Atocha Station” (Natur & Kultur, utkommer i maj 2017)

• Leslie Jamison ”Empatiproven” (Weyler)

• Rebecca Solnit ”Män förklarar saker för mig” (Daidolos)

• Ta-Nehisi Coates ”Mellan världen och mig” (Norstedts)

• Roxande Gay ”Bad feminist” (Bonniers)

(Publicerad i Vi Läser nummer 6 2016: http://vilaser.se/nummer/6-2016/) 

Hemligt studentsällskap ger mig läkarskräck

Jag är rädd för sjukhus. Doften av desinfektionsmedel, ljudet av maskiner, anblicken av sprutor. Kanske är det just därför jag litar blint på läkare. Vitrockarnas lugna expertis blir en trygg fokuspunkt mitt i kaoset.

Konstigt egentligen med tanke på de läkarstudenter jag mött när jag pluggat. De har tyckts vara lockade till yrket av kicken, makten och det feta lönekuvertet snarare än en genuin önskan att hjälpa andra människor. Ett reportage i senaste numret av Lundagård (8/2016) bekräftar bara bilden. Där säger sig en kvinna ha blivit utsatt för sexuella övergrepp på en fest arrangerad av manliga läkarstudenter, ett hemligt sällskap. Hon polisanmäler och det hela utreds? Nej – ord står mot ord. Enligt de mest inflytelserika studenterna: individuella snedsteg på fyllan. Det hela tystas ner.

Det är ett händelsemönster som hämtat från amerikanska så kallade fraternities (ungefär: ”broderskapsföreningar”). Elitistiska studentföreningar med grekiska namn och endast manliga medlemmar. Enkelt förklarat: vuxna män som gör saker tillsammans.

Var femte kvinna utsätts för sexuella övergrepp på amerikanska campus, enligt en statligt finansierad forskningsrapport från 2009 (bland annat omskriven här). En fjärdedel av de utsatta uppgav att förövaren var medlem i en fraternity. Uppgifter om sexuella övergrepp i anslutning till fraternities har duggat så tätt att många ropat på att de ska förbjudas.

Men historien ovan kommer alltså inte från anrika lärosäten som Yale, där fraternity-medlemmar 2010 marscherade och sjöng "yes means yes, no means anal”, utan från Lund. Där heter det hemliga sällskapet för manliga läkarstudenter Hincus medicus och i Lundagårds reportage om det berättas alltså om två sådana här händelser hösten 2015, som inte specificeras närmre.

Enligt Lundagårds källor är inträdesprovet till Hincus medicus att kandidaterna får operera bort födelsemärken på varandra, en lightversion av inträdesriterna till fraternities vid amerikanska universitet. I BBC-dokumentären ”Frat Boys” berättas om hur en ung man dog efter att ha blivit tacklad på ett fält i mörkret under den så kallade ”pledge week”. ”Fotbollsolycka” var förklaringen föräldrarna fick.

Det är sällan någon straffas för brotten som begås under "pledge week". Samma mönster som för övergreppen i Lund alltså. ”Man berättar inte något om en broder, som de brukar säga” säger Lundagårds källa om Hincus medicus.

I USA får fraternity-medlemmar inte sällan en gräddfil till samhällets toppskick. Och i Lundagård-reportaget berättas om Hincus medicus-medlemmar som fått prestigefyllda vikariat utan legitimation. En ultrapatriarkal struktur som förberedelse för en värld i samma anda. Män med makt gör som de vill och deras bröder håller dem om ryggen. En anledning till att broderskapföreningar finns kvar i USA är att personer med koppling till dem ofta är betydelsefulla donatorer till universiteten.

Tack och lov är den här typen av sällskap än så länge ovanliga här, fraternity-kulturen har inte blivit nästa USA-import efter allt från McDonalds till kriminella mc-gäng. Men de som var på de hemliga festerna i Lund där sexuella övergrepp ska ha skett utan att någon agerade kan snart jobba på din vårdcentral eller närmsta sjukhus. Det är illa nog.

(Publicerad på Lovestory 11/1-2017: https://lovestory.nu/stories/2017/1/11/0xg3eoc8a6nkjprw5gzbdwqgtjmylw)

”Så blev min Norénjul”

Från Lars Noréns delvis självbiografiska pjäser om dysfunktionella familjer, som ”Natten är dagens mor” från 1982, har vi ordet Norénjul. Det handlar om själva antitesen till motiven på Jenny Nyströms julkort, den typen av jular som fått nykterhetsrörelsen att kampanja för en vit jul och gör att inte ens tomten vill vara vaken.

Dramatikern själv verkar inte gilla begreppet, då han 2006 gick ut i Aftonbladet och sa sig älska julen och gav tips på en fröjdefull jul som att dra ner på antalet julklappar. Jul ska vara ledighet. Se till att vila och ta det lugnt. Det är bättre att säga till från början om hur man vill ha julen. Jag vill inte åka till farmor, jag vill inte ha sjutton personer till jul, och så vidare – säger Norén senare i artikeln.

Jul ska vara ledighet. Amen. Det är just det som var mitt motto inför julen 2016. Att försöka återskapa känslan av barndomens jullov med konstant mättnadskänsla och ångestfritt uppsåt att följa varje infall till avkoppling. Har man som undertecknad ignorerat alla rimliga råd från syokonsulenter och andra visa kvinnor och män och blivit journalist får man annars vänja sig vid att jul och nyår ofta bjuder på högst eftertraktade vikarietillfällen (och OB-tillägg) som man inte kan tacka nej till. Jag kan inte minnas senast jag var ledig längre än några enstaka dagar kring jul. Men 2016 uppstod möjligheten i och med min för året färska frilanstillvaro – och jag bestämde mig för att ta den. Det började trögt men efter ett tag kom jag in i det lägre tempot.

Då det till viss del är mitt yrke att läsa och skriva om böcker är en viktig aspekt i att känna mig ledig att jag bara läser det jag får lust till. Konstigt nog blev det just Lars Norén som lockade några dagar före dopparedagen varpå jag lånade en samlingsvolym med just ”Natten är dagens mor” och snudd på ännu mörkare uppföljaren ”Kaos är granne med gud” på Karlskrona stadsbibliotek. Ingen favorit här, vad det verkar, då den senast var utlånad 2004. Detta trots att Norén ger tragiken lite Blekingefärger i den sistnämnda pjäsen där den alkoholiserade fadern Ernst pratar om att ta hela familjen till Ronneby efter ett återfall.

Trots att jag nu kanske sviker grundtanken genom att ändå använda julens lustläsning i yrket hjälpte Lars Norén mig att slappna av. Så pass att jag lagom till att jag ska skriva den här krönikan har svårt att komma igång. Att göra en Glenn Hysén och fylla krönikespalten med att lista typ sina tio favoritfilmer eller ölsorter lockar till en början.

En Glenn Hysén-jul, är det det jag haft? Nej, snarare en ny typ av Norénjul. Det är dags att fylla begreppet med ny innebörd. Jul ska vara ledighet, en bonad med dramatikerns visdomsord önskar jag mig under granen till nästa jul.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 8/1-2017)