Elefanten i (redaktions-) rummet

Något är annorlunda på New York Review­ of Books. För första gången sedan tidskriften grundades 1963 är Robert­ B Silvers inte redaktör. Tillsammans med Barbara Epstein, en annan grundare, var Silvers redaktör fram tills Epsteins död 2006. Därefter fortsatte Silvers­ själv på posten tills han dog i mars i år, 87 år gammal. Hans efterträdare­ blir 65-årige Ian Buruma, prisbelönad journalist och författare. Ett kvalificerat val, Buruma har medverkat i tidskriften sedan 80-talet. Den digitala satsningen ska förstärkas och nya skribenter rekryteras, säger Buruma­ i en intervju i New York Times.

Men det finns en elefant i (redaktions-)rummet: Buruma är ännu en vit, äldre man. Ytterligare en publikation har därmed försuttit chansen till förnyelse. Ett representationsprob­lem, men kanske också ett businessproblem: lönar sig långsam förändring när pappersläsarna snart lämnat jordelivet?

Det lovar gott att Buruma inte gissar vad yngre läsare vill ha, utan kommer att lösa det med en successivt föryngrad skribentkår. Men varför inte ge jobbet till någon som från början står närmre yngre skribenter och läsare? Och framförallt till någon med en annan bakgrund. I USA, liksom i Sverige, är tidningsledningarna alltjämt övervägande vita.

(Publicerad i Sydsvenskan 9/10-2017)

Ishiguro fick Nobelpriset – men var det Adonis och Atwood som vann?

Spelbolagens årliga lista av kandidater till Nobelpriset i litteratur är en åldrad skara.

Förmodligen hinner flera av dem dö innan de tilldelas priset.

Med Dylan förra året och – relativt – unge Kazuo Ishiguro i år kommer de ännu längre ifrån.

Fast frågan är om det är en välsignelse eller en förbannelse?

Årets nobelpris i litteratur gick till en yngling: den 62 år unge japansk-brittiske författaren Kazuo Ishiguro. Alltså ännu ett förlorat år för ständiga favoriter som Ngugi Wa Thiong'o, 79, Margaret Atwood, 77, Adonis, 87, och Joyce Carol Oates, 79.

Men de är i gott sällskap. En av de största författarna som aldrig fick priset är ryssen Lev Tolstoj. Han dissades 1901 till förmån för fransmannen Sully Prudhomme som blev prisets första mottagare.

I rollistan till skräckfilmen ”Namnen som Akademien glömde” hittar vi senare även bland andra Marcel Proust, James Joyce, Virginia Woolf, Jorge Luis Borges och Vladimir Nabokov.

En personlig favorit som aldrig fick priset är polske Witold Gombrowicz, som ständigt ryktades vara aktuell, men hann dö innan han fick det. Också att John Ashbery, död i september i år, missades är snudd på skam.

I Kulturradions sändning inför årets nobelpris med fokus på just de bortglömda var kritikern Ulrika Milles inne på att det hade sett direkt felaktigt ut om man skrev en litteraturhistoria av vinnarna, men den hade blivit ganska träffsäker om den tecknades utifrån de som glömts bort.

Hon har en poäng. Under åren som Proust, Joyce och Woolf var aktuella gick priset i stället till författare som Henri Bergson, John Galsworthy och Ivan Bunin. Åh, jasså det ringer inga klockor? Inga namn du dagligen ser i bokhyllan? Jag tänkte väl det.

Vi har också den så kallade Nobelförbannelsen. John Steinbeck, 1962 års vinnare, publicerade ingenting efter att ha fått priset och Doris Lessing (pristagare 2007) har sagt att det enda hon gjorde efter priset var att bli fotograferad och intervjuad. ”En katastrof för mitt skrivande”.

Och det finns mörkare exempel. När Jämshögs finest Harry Martinson och Eyvind Johnson fick dela på priset 1974, samtidigt som de själva satt i Svenska Akademien, ledde det till massiv kritik. Förre akademiledamoten Lars Gyllensten påstår i sina memoarer att kritiken efter nobelpriset var orsaken till att Martinson tog sitt liv 1978.

Med dagens tillkännagivande kan vi definitivt slå fast att kampen mot klockan för det åldrade Ladbrokes-/Unibet-gänget börjar förloras. Frågan är om de ska fira eller sörja.

För vilket gäng skulle du vilja tillhöra? Proust, Joyce, Woolf eller Bergson, Galsworthy, Bunin?

Detta är ingen diss mot Ishiguro och jag överdriver lite, hårdvinklar, men ni förstår vad jag menar: litteraturhistorien är mer än de författare som ett gäng i Gamla stan diggar.

Att Lev Tolstoj inte fick priset 1901 fick flera svenska författare och konstnärer att rasa, däribland August Strindberg och Anders Zorn, varpå Tolstoj svarade:

”Jag blev väldigt glad att det inte var jag som fick Nobelpriset. Det tog bort det stora problemet av hur jag skulle använda pengarna. Jag är säker på att de här pengarna… bara kan medföra ondska.”

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6 oktober 2017)

Från prostitution och knark – till gulliga snöglober

Det här är ingen krönika om gentrifiering. 
Åtminstone inte ÄNNU en sådan text om gentrifiering (den är både latte- och surdegsfri).
Men det måste handla om gentrifiering när man skriver om förändringen den nya tv-serien ”The Deuce” förebådar.

Wikipedia: ”Gentrifiering (av engelskans gentry, ungefär herrskapsklass) är ett begrepp inom stadsplanering och bebyggelsehistoria som betecknar en social statushöjning av ett område.”

Låt mig exemplifiera: förr kunde en alkoholiserad konstnär bo mitt i city i en storstad. Säg konstnär i Stockholm city idag och jag tänker på stjärnmäklaren jag såg på tv en gång som tjänade alla pengar hon behövde på att sälja "unika objekt" (som i hus och lägenheter) och därmed frigjorde tid att skapa inte fullt så unika objekt i en ateljé på luncherna.
Jag tänker ofta på den här processen – och på att jag inte borde tänka på den, bli en sån som stör sig, på att saker förändras. Herregud, jag var inte ens född när promillestarka konstnärer bodde i lägenheter som i dag kostar mer än hela Ronneby.
Men jag tänker på det. Särskilt när jag ser ”The Wire”-skaparen David Simons nya tv-serie ”The Deuce”. Serien handlar om, och är döpt efter, en gata på Manhattan i New York som på 1970-talet var epicentrum för prostitution, droghandel, och andra ljusskygga verksamheter – och samtidigt skådeplats för såväl Hollywood och Broadway med palatsliknande biografer och teatrar. Främst fokuserar serien på utvecklingen som gjorde porren laglig och till en mångmiljardindustri. Men här tecknas också en annan utveckling, den som maffiabossen Rudy Pipilo förutser i avsnitt två när han säger: ”nån måste rensa upp den här skiten. Innan dess förändras inget.” När jag tittar på gatan på Google Street View i dag syns där bland annat ett McDonald’s och en butik med ”I Love New York”-souvenirer.

Missförstå mig rätt, jag romantiserar inte: skuggsidan av gatan på ”The Deuce”-tiden var förmodligen fruktansvärd och ingen ska behöva prostituera sig eller sälja droger. Men sist jag kollade var världen vi lever i ett kapitalistiskt system. Och i en sådan pyramidstruktur kommer vissa människor hamna underst. ”Smutsen”, som Rudy Pipilo kallar det har inte försvunnit från New York. Bara sopats utåt, mot kanterna. Oärligt undangömt. New York på 1970-talet var inte en skiktad stad. Därmed, för mig, så ideal en stad kan bli i ovan nämnda kapitalistiska system. Hela pyramidstrukturen ständigt synlig, fjärran dagens ekonomiska grindsamhällen. I en krönika om ”The Deuce” i Sydsvenskan citerar Michael Tapper titelsången i 1930-talsmusikalen ”42nd Street”: ”where the underworld can meet the elite, naughty, gaudy, bawdy, sporty 42nd Street”.

Samhället är fortfarande orättvist men det behöver man inte längre påminnas om på dagens Manhattan, som inneslutits i en skyddande hinna. Lika artificiell som i souvenirbutikernas ”I Love New York”-snöglober.


(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4 oktober 2017)

Bokrecension: Jim Friberg "Makaber"

Karlshamnsförfattaren Jim Fribergs debut ”Makaber” inleds med en märklig brasklapp från förlaget. De önskar friskriva sig från ”vardagligt språk och ibland annorlunda formuleringar”.

Publicerar de annars bara grammatiskt perfekta verk där fula ord inte existerar och alla punkter sitter på rätt ställen?

När jag läst klart ”Makaber” kommer jag tillbaka till brasklappen. För den ringar in hur vi vill förtiga det fula, det som skaver och gör ont. Bara det gör böcker som den här viktiga. Självskadebeteende bland unga har skildrats litterärt tidigare, exempelvis av Berny Pålsson i ”Vingklippt ängel” från 2004.

Det är alltså ingen helt ny mark han bryter men Friberg berättar om att vara ung och må dåligt utan vuxenvärldens pekpinnar eller krystad sensmoral. Och tar det därmed på ett större allvar. Samma förhållningssätt som gjorde den norska ungdomsserien ”Skam” så bra.

”Makaber” handlar om Krisky (varför dessa ”knasiga” namn? Snälla författare, sluta!) som bor i en svensk småstadshåla, går på gymnasiet och är tillsammans med Tella. Snart börjar han dock i stället på internet förälska sig i Liten som bor i en annan stad. Här nånstans börjar en spänningsbåge spännas. Man anar successivt att något hemskt ska hända när den unga kärleken spirar i takt med att Litens självskadebeteende eskalerar.

Efter en minst sagt liknelse- och metafortät inledning som känns lite första-året-på-skrivarskola, liksom tendensen att beskriva drömmar, tar sig språket. De liknelser som finns kvar är stundtals välfunna, som: ”vårt förhållande var som när du ligger underbart på en kudde men ändrar ställning och den känslan blir inte den samma på kudden igen…”

Det är 2006 i en (blekingsk?) håla. Flipmobiler, cider, MSN, Kent, Coca Cola Lime, Bilddagboken, Nokia 3510i, Koss-lurar. Jag var själv 16 då och Friberg väcker den här tiden till liv. Det är den stora behållningen med ”Makaber”, tillsammans med att han träffar det (sannare) mellantinget någonstans mellan svart och vitt. Nyanserna finns också i gestaltningen av Krisky som är trasig trots en bra uppväxt, likgiltig men inte deprimerad. Som vet om att han är annorlunda i hålan, men är det för sig själv och därför ändå lyckas spela med i det sociala spelet och hålla sig undan mobbing: ”…den jag var, den var annorlunda. Och då är det aldrig lika bra att vara sig själv”.

De insprängda dikterna och andra textstyckena är gymnasiala och poetry slam-aktiga, men tjänar sitt syfte för realismen då de ska föreställa vara skrivna av Krisky. Bortsett från när Krisky läser ett sex sidor långt utdrag för Litens mamma (orkar någon lyssna så länge i verkligheten? Nyter man läsa så långt? Nja).

Sammantaget är det skickligt att skriva fram en decenniegammal tonårsvärld utan att distansen av åren som gått blir tydlig. Även den som inte uppfylls av igenkänning för tidsperioden kan få ut något av ”Makaber”. En blekingsk ”Fucking Åmål”– som dock hade mått bra av en redaktörsvända till.

Men viktig. För hur gärna vi än vill kan vi inte friskriva oss från det svåra.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 20/9-2017)

Snabba ryck för Karlskronas nya filmfestival

En idé som på knappt sju månader gått från vision till verklighet.

– Alla som jobbar med film vet det att det brukar ta tid. På ett ja går det tusen nej, säger festivalgeneralen Henrik JP Åkesson.

Han är själv filmskapare och jobbar parallellt med att starta upp en regional fond för finansiering av filmer i Sydöstra Sverige.

– Jag jobbar hårt för filmindustrin i den här delen av landet.

Arbetet med att sjösätta Karlskronas nya filmfestival, som börjar idag och pågår tills på onsdag, har gått snabbt. Tanken på just en internationell filmfestival med fokus på Östersjöregionen har dock Henrik JP Åkesson haft länge. Det var en utveckling han hade hoppats på för en annan filmfestival, TellUs, som han arrangerade i Karlskrona 2007.

– Men andra året fick jag budgeten kapad. Jag ville inte sakta ner utan hade en femårsplan. År fem skulle den vara en internationell filmfestival med Östersjöfokus.

Fröet till Carl såddes när Max Dager blev ny kulturchef i Karlskrona förra året. Henrik JP Åkesson såg sin chans.

– Jag mejlade förvaltningschefen och bad att få träffa Max. Jag fick svar att han började i augusti och då fick jag ett möte hans andra arbetsdag.

Henrik JP Åkesson fick ombord Josef Kullengård som han träffat i Cannes och de båda åkte till Berlin och sålde in filmfestivalen – trots att finansieringen inte var helt klar.

– Jag spelade högt, säger Henrik JP Åkesson och skrattar.

Är du redo inför starten nu?

– Jag är alltid redo.

Han säger att idéerna fortsätter snurra men nu sparas de till nästa års festival.

– Carl 2017 är en pilot med en relativt låg budget, och jag känner en väldig stolthet över att den blir av. Nästa år kör vi på ”riktigt".  Festivalen kommer att fortsätta.

Under festivalen visas bland andra ”Jordgubbslandet”, som utspelar sig i Sölvesborg och "Becker – Kungen av Tingsryd" som utspelar sig i Tingsryd. Avslutar gör ”Tom of Finland” som visas utomhus vid Ristorgstrappan.
Vad tror du om vädret?

– Just nu är jag lite nervig men så länge det inte öser ner är vår ambition att köra.

Uthomhusvisning sker också bland annat på Kungsmarken med ”Farsan” på Panncentralen på måndag.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 8/7-2017)

En comeback om comebacker

När jag ser Henrik Berggren på Malmöfestivalen inser jag:

Jag måste skriva om ”Twin Peaks”. Igen.

Skolstartstider. Semesterslutstider. Spaltcomeback-tider. Jag valde mellan att skriva något om ”Sommar” i P1 eller om ”Twin Peaks”, den likaledes comebackande tv-serien som i måndags gick i mål efter en drygt arton timmar lång sprudlande psykedeliskt mysfest. Valet föll på det sistnämnda, den känns mer aktuell, eller snarare på comebacken i stort, comebacken som konst.

Under hela säsongen av ”Twin Peaks” har jag chattat med kollegan Christian Hylse (BLT:s David Lynch!) och på BLT:s webb kan man läsa våra listor över våra favoritscener från säsongen.

Varför skriva ännu en krönika om ”Twin Peaks”? Jag borde inte, upprepar mig kanske, men: det är kanske sista gången Lynch lägger till en maska på den förunderliga väv som är ”Twin Peaks”.

Jag tycker den nya säsongen har varit fantastiskt, men har ändå stört mig på att vissa barnsjukdomar från 90-talet inte rensats bort. De enda svarta karaktärerna är presentatören på musikbaren The Roadhouse – och en prostituerad. Fetischeringen av kvinnolik fortsätter, den yngre FBI-agenten Tammy sexualiseras varje gång hon är med i bild, för att nämna några exempel.

Till och med i en serie där armar och vedträn kan tala verkar det vara främmande att kvinnor och rasifierade skildras med taktkänsla. Beträffande representation hör nya säsongen mer hemma på det 90-tal den föddes ur än 2017.

Med det sagt stod anledningen till varför seriens återkomst berörde mig klart när jag såg Henrik Berggren på Malmöfestivalen. Ofta är det svårt att avgöra vilka konstverk som blir odödliga, tidlösa. Det som gör den förra Broder Daniel-frontmannen Henrik Berggren och ”Twin Peaks” speciella är att de kommer tillbaka efter ett långt uppehåll. Men inte som någon blek kopia, utan som något levande och rakt igenom äkta. Och därmed bevisar att det är tidlös konst – den där odödligheten kickar in framför våra ögon. ”I’ll see you again in 25 years” sa Laura Palmers ande i gamla ”Twin Peaks”, som att David Lynch redan då visste. ”Soon I grow older” sjöng Henrik Berggren i Broder Daniel 2003 och sjunger det igen på Stortorget i Malmö en obegripligt regnig augustikväll 2017. Och han är äldre, plufsigare och slitnare men har behållit sin stil och sin förmåga att sjunga de gamla orden som om de var hans sista. Att köra gamla låtar är annars en nostalgifälla som comebackande artister vill undvika och Henrik Berggren står ju faktiskt där utan Broder Daniel. Men han bär upp det. Liksom David Lynch när han nu äntligen får löpa sin visionära lina ut utan inblandning av giriga tv-chefer.

Det kräver mod att komma tillbaka. Än mer mod att göra det genom att vara densamme – och visa att den konst man än gång brann för är värd att återvända till, gång på gång.

Tidlös. Odödlig.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/9-2017)