Ljuva 40-årskris?

För 40 år sedan lanserades det fruktade kulturmagasinet Kris. Horace Engdahl och Stig Larsson minns »sitt livs äventyr«. Men vad läser vår intellektuella aristrokrati i dag?

Maj 1977. Två grupper unga män möts på en gata i Stockholm efter ett föredrag. Den ena gruppen är från Umeå och berättar om sin filmtidskrift Kod.

– Det var första gången någon av oss träffade Stig Larsson. Han sa inte så mycket, men kamraterna beskrev honom som ett geni, och när han yttrade sig gjorde han det med sällsynt tyngd. Hans tycktes ha läst alla böcker eller kanske inga böcker alls, minns Horace Engdahl.

Några månader senare ringer Stig Larsson upp Horace och de andra i Stockholmsgänget och ber om hjälp för att göra om Kod till en ny tidskrift.

– Jag upplevde dem som mer kapabla. Jag hade som krav att få vara med på redaktionsmötena. Jag lärde mig väldigt mycket. Jag kunde ställa vilka frågor som helst och få svar, säger Stig Larsson.

Resultatet blev Kris och det första numret kom kring lucia 1977. I sitt första förord skriver Stig Larsson att tidskriften ska innehålla en blandning »som saknas i de kulturtidskrifter som i hela sin existens är torra som ett bibliotekslager«.

På Malmö stadsbibliotek är det just från ett bibliotekslager man nu får beställa upp Kris. Att läsa numren ger stöd åt att de hittade det spretiga. Essäer och recensioner samsas med fotografier, målningar och dikter.

En röd tråd är texternas höga teoretiska nivå. Det första numret är ett temanummer om filosofen Theodor W. Adorno (komplett med en helsidas idolbild).

– De andra blev chockerade av min enormt dåliga bildning. Jag minns när de nämnde Cicero och jag frågade »Vem är det?«. Man får vara tuff för att stå ut med en så enorm intellektuell aristokrati. Men jag var väldigt självsäker, säger Stig Larsson.

Några tankar på att locka fler läsare fanns inte.

– Det var vårt livs stora äventyr. Vilken frihet, vilken eufori, att skriva utan att ta några hänsyn till publiken, eftersom vi ännu inte hade någon, eller till den etablerade kulturen, som vi inte trodde på, eller till ekonomiska begränsningar, säger Horace Engdahl.

Så här i efterhand framstår Kris som en plantskola.

– Jag hade aldrig blivit den författare som jag har blivit om det inte varit för Kris-åren, säger Stig Larsson.

Författaren Isabelle Ståhl, född 1988, blir nostalgisk av Kris.

– Men det är nog dumt, jag hade förmodligen inte fått vara med.

Finns det någon motsvarande plantskola i dag?

– Jag känner väl en tomhet i Sverige efter ett forum för klassiska texter och levande intellektuell dialog, det är lätt att känna sig andligt död här. Som författare upplever jag inte att det har funnits någon direkt plantskola för mig. Jag saknar ett intellektuellt forum som inte har krav på absolut samtidsaktualitet på allt de gör, säger hon.

Horace Engdahl tror att tidskrifter fortfarande fungerar som plantskolor och nämner Aiolos som exempel på att andan som uppfyllde Kris inte är död.

– Men kulturtidskriftens ställning är svagare i dag. Det är svårt att se hur någon med en tidskrift som plattform skulle kunna åstadkomma liknande verkningar som Kris gjorde då. 

Stig Larsson tror att en intellektuell gruppering som Kris uppstår »vart 40:e eller 50:e år«.

– Det krävs några personer som är drivande, och det hänger på kemin mellan dem. 

(Publicerad i Vi Läser nummer 6 2017: http://vilaser.se/nummer/6-2017/)

De är sämst på att göra slut

Filmskapare är usla på att göra slut. Som i att skapa slut, knyta ihop storyn då, deras kärleksliv vet jag inget om.

Förutom ett större midjemått är nog den minsta gemensamma nämnaren för många av oss efter ledigheten att vi sett en och annan film.

Mellan de traditionella milstolparna – ”Kan du vissla Johanna?” och ”Tomten är far till alla barnen” på julafton, ”Fanny och Alexander” på juldagen, ”Ivanhoe” på nyårsdagen bland annat – fläskar samtliga kanaler på med långfilm på röda dagar och mellandagar.

Plötsligt får alla rullar en insikt att blixtra till i den lediga hjärnans knäckiga seghet:

Jag älskar början på filmer. Och jag hatar slut.

Jag har länge funderat på varför jag så sällan ser filmer nuförtiden. Det är nog detta som är anledningen. Och också svaret på varför jag aldrig brytt mig om spoilervarningar.

Det är något generellt, helt frikopplat från kvalitetstänk och genrer. Mitten är lackmustestet – är den åtminstone okej lämnar jag soffan eller biosalongen med känslan av att jag har sett en bra film.

Det jag älskar med början är hur lovande allt verkar. För att ta deckargenren som exempel är det då alla trådar är lösa, mördaren kan vara hur unik och otäck som helst. Det jag själv kan föreställa mig här får alltid den avslutande upplösningen att blekna. Det har gått så långt att jag föredrar deckare där mordgåtan förblir olåst. Att jag är tämligen ensam om det blir tydligt i det smala utbudet av just sådana filmer i deckargenren.

Filmproducenter använder oftast en testpublik i slutskedet av ett filmarbete. Och de tenderar att föredra slut som ger svar. Och inget fel i det, jag förstår psykologin bakom. Man vill veta. Kanske ligger till och med förklaringen till deckargenrens popularitet här. Att man får en förklaring till ondskan. Dessvärre väsensskilt från hur det fungerar i verkligheten, men det är ämne för en annan krönika.

Jag har läst några böcker om att skriva filmmanus och det är det här sättet att berätta som lyfts fram. En amerikansk blockbuster har ett fattbart och/eller förlösande slut.

På samma sätt som att den gärna får ha patriotiska undertoner och huvudrollsinnehavarnas tänder ska vara vita som ett fång värktabletter. En formula som lett till att Hollywood kritiserats för att sprida en amerikansk kapitalistisk världsbild till intet ont anande popcornätare. De tydliga sluten kommer från samma tänk. Closure. Man känner sig smart och glad när man lämnar biosalongen (läs: som en bra konsument).

Knäckhjärnan tröskar vidare: Liksom att vilja ha svar serverade i slutet finns det en filosofisk grund till att älska början och hata slut. För att en film är en metafor för livet. I början bor alla möjligheter och drömmar. Ett slut är en påminnelse om att de alla inte infrias. Och att allt tar slut. Att vi tar slut.

Om någon glädjespridande regissör á la Kay Pollak verkligen vill hylla livet borde hen göra en film som pågår för alltid.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 3/1-2018)

Julen – den stora världskonspirationen

Det är jul och jag är uppskrämd.

Varför?

Vi har alla blivit lurade i en stor världskonspiration.

Årets julklapp är en elcykel. Det är det nog inte många som har missat. Vad troligen några färre vet är att Svensk Handel står bakom Årets julklapp och vill med utmärkelsen ”skapa intresse för julhandeln och öka försäljningen”. Så har det varit ända sedan Bakmaskinen blev Årets julklapp 1988 och har rullat vidare via personliga favoriter som ”Internetpaketet” (1996), ”Det elektroniska husdjuret, till exempel Tamagotchi” (1997) och det oerhört luddiga ”Mössa” (2003).

Mönstret syns överallt. Från Halloween och Black Friday till Kanelbullens dag och Tacofredag – bakom varje mys står ett PR-snille. Alla har något att sälja. Vilket blir särskilt tydligt vid den högtid vi nu står inför. Julen. Det är inget nytt. Säget: ”visste ni att det var Coca-Cola som uppfann julen?” i var medveten människas mun. Men när man nystar i hur långt tillbaka konspirationen kring julen går blir det verkligt intressant.

Före kristnandet var hedningarnas julblot ett sätt att gynna lokala boskapsuppfödare, särkdesignerns och skäggiga mjödbryggare. Därpå adopterades julen av kristendomen. Författarkollektivet till Bibeln ville redan från början nästla sig in i vår livsstil med buzzwordstäta copytexter. Hur kristendomen spreds över världen är en av historiens skickligaste kampanjer.  Signerad PR-byrån G.U.D. – ”Mad men” före Kristus.

Och på samma sätt har det fortsatt med mer nykomna jultraditioner. Bakom mandeln i gröten står så klart mandelindustrin. Julrim är ett sätt att sprida gospeln om Göteborg. Herregud, på julafton tittar vuxna svenskar på Disney-film. Jag orkar inte ens rabbla alla egentligen obegripliga traditioner som att ta in ett träd i vardagsrummet, den mycket märkliga maten eller att vi konsumerar för att ge bort i färgglatt papper. Jag tänkte istället fokusera på några mer subtila PR-kupper, för att verkligen banka in budskapet (läs: mitt rop på hjälp).
Ta julsångerna. Öppnar vi luckorna till dem visar sig organisationer och företags grinande nunor: "Anders Perssons stuga står i ljusan låga" (Brandsäkerhetsrådet), "Goder morgon i denna sal" (Svensk Fastighetsförmedling), "Nu har vi ljus här i vårt hus" och "Nu tändas tusen juleljus" (Liljeholmens), "Rudolf med röda mulen" och "Tomtegubben som hade snuva" (Otrivin), "Sockerbagaren" och "Tre pepparkaksgubbar" (Dan Sukker), "Staffan var en stalledräng" (ATG), "Gläns över sjö och strand" (Svenska Turistföreningen) samt "Ett barn är fött på denna dag" (Svenska Staten).
Påkostade kampanjer – hela bunten!

Jag vågar inte ens tänka på hur konspirationens tentakler också sträcker sig till våra andra högtider. Man kan bara föreställa sig hur midsommar mejslats fram under hemliga möten mellan florister, spritfabrikanter – och paraplytillverkare. Sedan har de nöjt bara sett på när traditionen vuxit samman med den svenska folksjälen.

Vi har blivit förledda, kamrater.

Foliehatten borde bli årets julklapp nästa år.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/12-2017)

”Blekinge är inte direkt överexponerat på vita duken”

Jordgubbsplockaren blev filmskapare och hans långfilmsdebut ”Jordgubbslandet”, en kärlekshistoria som utspelar sig på Lister, hyllad succé.

Wiktor Ericsson, årets mottagare av BLT:s kulturpris, har dock inte mycket för biografiska tolkningar av verk.

– Allt som behövs är empati så kan man skriva om vad som helst, säger han.

Det sägs att man inte blir profet i sin egen hemstad. Men bland motiveringarna av Wiktor Ericsson, sommarboende på Torsö sedan barnsben, till BLT:s kulturpris märks många från Sölvesborgstrakten.

– Det känns fantastiskt skojigt. Jag visste inte hur de som bor där skulle uppfatta filmen. Det är ingen lättsam komedi direkt, säger han.

Filmen är ”Jordgubbslandet”, en kärlekshistoria på de listerländska jordgubbsfälten mellan en ung polsk gästarbetare och en svensk tjej, inspelad på nämnda jordgubbsfält med omnejd.

– Det var kul att göra något som utspelar sig där. Blekinge är inte direkt överexponerat på vita duken. Den hade inte gått att göra om de som bor där inte hjälpt till och om bönderna inte lånat ut sin mark, säger Wiktor Ericsson.

Nu har filmen lett till att han får BLT:s kulturpris och prissumman på 50 000 kronor.

– Först och främst är det hedrande, en bekräftelse på att filmen hittat en plats i folks hjärtan. Sedan är jag frilans så all uppmärksamhet och stöd välkomnas.

För tillfället arbetar Wiktor Ericsson på en tv-serie han ännu inte kan säga något om och en långfilm om en mor- och sonrelation på 70-talet.

– Det är lite lustigt när man har gjort en film som blivit framgångsrik. Jag känner ett ansvar för att följa upp med något som kan stå bredvid ”Jordgubbslandet”. Vilket gör mig mindre benägen att hoppa på vad som helst.

Wiktor Ericsson växte upp i Malmö, men hans föräldrar har haft ett hus på Torsö ända sedan han föddes. Han är fortfarande där på somrarna och det var där han började göra film med kompisarna. Wiktor Ericsson har också själv arbetat som jordgubbsplockare på Lister när han var 16 år.

– ”Jordgubbslandet” är ingen självbiografi, även om det finns stora delar av mig i den. Jag tycker om devisen att gräva där man står. Jag gör gärna en ny film i miljöerna någon gång.

Jag brukar säga att idén till ”Jordgubbslandet” är tio år gammal men det slog mig häromdagen att jag skrev skisser till den i en stuga på Torsö redan för 15 år sedan.

Den utbredda biografiska tolkningen av verk vänder sig Wiktor Ericsson emot.

– Det är en stark idé idag, att ett verk handlar om vem som gjort det. Allt som behövs är empati så kan man skriva om vad som helst. De bästa krigsfilmerna har inte gjorts av personer som själva upplevt kriget. Givetvis så filtreras allt genom dina egna erfarenheter, men det viktigaste är research och inlevelseförmåga.

Så även om du gör en film som utspelar sig på, säg, Mars kommer man kanske känna igen Torsö?

– Man behöver inte ha varit på Mars för att skriva om det. Det blir i så fall utifrån mitt jag på Mars. ”Jordgubbslandet” är en mix av saker som hänt mig och saker jag har hört eller läst om. Det handlar om att ha öga och öra för vad som är trovärdigt och intressant.

(Intervju med årets kulturpristagare Wiktor Ericsson. Publicerad i Blekinge Läns Tidning 17/11-17)

Texten jag slängde och #metoo

Jag slängde en text om sexism i kulturvärlden.

Trodde allt redan hade sagts, att det blivit bättre.

Sedan kom #metoo.

För några månader sedan började jag på en text om Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”. Jag tänkte att den skulle passa att få publicerad någonstans i samband med att det i augusti var tio år sedan boken gavs ut. När ”Myggor och tigrar” kom slog den ner som en bomb i kultur-Sverige. Förekom det sexuella trakasserier och vuxenmobbing i den svenska kulturvärlden? Var den jämförbar med den neopolitanska maffian? I den efterföljande debatten stämplades Maja Lundgren som galen och har sedan dess i stort sett försvunnit från kulturoffentligheten. 

I den där texten tänkte jag ge henne rätt. Missförstå mig inte nu, vad som glömdes bort när ”Myggor och tigrar” debatterades som häftigast är att det är en roman. Fiktion, inte ett granskande reportage där namngivna personer som inte dömts för något hängs ut som mansgrisar. I min planerade text om boken ville jag inte förvilla mig i detaljer, enskilda händelserna eller personer. Då ser man inte skogen för alla träd. ”Sant eller icke sant i detaljerna? Det kan förstås inte läsaren avgöra, men det stora mönstret är skarpt, tydligt och sant.” som Ulrika Knutson skrev i sin recension av ”Myggor och tigrar” i Aftonbladet.

Nej, Lundgrens bok bör läsas som skönlitterär temperatur på hur det fungerar i ett patriarkalt system. Också kulturvärlden är ett sådant, fina ord och tankar om feminism och jämställdhet kan vara blott blingbling, medaljer på bröstet. 

Men jag kasserade texten, tänkte att allt redan hade sagts i ämnet, att boken var gammal och att det nog inte var så illa längre. Man måste vara lite cynisk i textfabriken, lägga tiden på sådant man kan få publicerat och betalt för.

Efter att ha följt #metoo-kampanjen och läst Greta Thurfjell och Hanna Fahls DN-granskning ”Övergreppskultur i kulturvärlden” står det klart att det var värre än jag anat – och fortfarande pågår.

Ett avsnitt i senaste säsongen av ”Girls” som sändes i våras framstår nu som profetiskt. I det besöker huvudpersonen Hannah en prisbelönt författare som vill träffa henne för att diskutera en text hon skrivit om anklagelser om sexuella övergrepp mot honom. Avsnittet slutar med att författaren tar fram sin penis.

Också jag zoomar in på kulturvärlden här och det är talande hur #metoo egentligen startade redan för tio år sedan men blev global först med anklagelserna mot Hollywood-höjdaren Harvey Weinstein.

Men locket är av, bevarade hemligheter ute i ljuset. Jag hoppas att det lavinartade upprop som följt leder till en upprensning. Inte bara i kulturvärlden utan på varje arbetsplats där det patriarkala möglet i väggarna fått män att tro att de har någon slags blå diplomatskylt och all rätt i världen att utnyttja sin makt och leva ut sin sexualitet utan hänsyn till andra.

Och att vi i framtiden lyssnar på visselblåsarna, vilken form deras berättelse än kommer i.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/11-2017)