Att resa från Ronneby

Nästa år är det tio år sedan jag flyttade hemifrån.

Reste från Ronneby.
Jag tänker på det när jag reser dit till påsk, liksom varje gång.

Tåget lämnar Malmö och jag tänker på att jag länge har haft svårt att formulera känslorna över min flytt från Ronneby 2009.

Tänkt att det lätt blir så klyschigt. Att det väl inte var något märkvärdigt att sticka några månader efter studenten (det gör väl många). Men jag börjar förstå att det var en ganska omvälvande upplevelse för mig.

Hittar orden.

Kanske på grund av åren som gått, men också med hjälp av skildringar av – det ibland kanske för tidiga – vuxenblivandet det innebär att som tonåring lämna sin hemstad. För något man alltid längtat efter men inte kunnat definiera. Blandat med skuldkänslor. För de man lämnar efter sig. För att man tror sig förtjäna mer, något annat.

Välförtjänt flerfaldigt Oscarnominerade ”Lady Bird” är en lysande skildring av denna dubbelhet. Den utspelar sig 2002 i Sacramento, Kalifornien och handlar om 17-åriga Christine ”Lady Bird” McPherson och hennes längtan bort från ”småstaden” (med amerikanska mått mätt, Sacramento har ca 500 000 invånare). Förlåt för (semi-)spoiler, men jag måste: att huvudpersonens mamma kastar breven hon tänkt skriva till Lady Bird när hon ska flytta till New York för att hon är orolig att dottern ska hitta stavfel och anmärka på hennes skrivförmåga är den bästa bilden av vad som brukar kallas en klassresa jag sett.
För den fångar att en sådan kan vara mer komplex än att börja sin klättring uppåt rent ekonomiskt (”rags to riches”-historier är annars en hollywoodsk paradgren). Det handlar snarare om att det är smärtsamt att växa ur sitt skal. Att inte tycka att det de man lämnar kvar och hemstaden har räcker. Smärtsamt både för den som vill bryta sig loss – och för de som får syn på sig själva i tonåringens längtan efter något annat. Borde de också ha flyttat? Valde de fel?

Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser den: jag börjar alltid gråta av sekvensen i slutet av ”Boyhood” (2014) där 18-åriga Mason säger hej då till sin mamma för att åka iväg och börja på college.

”Det här är den värsta dagen i mitt liv. Jag visste att den skulle komma, men jag visste inte att du skulle vara så jävla glad över att åka”, säger mamman, spelad av Patricia Arquette som fick en Oscar för rollen, till Mason när de packar ur hans pojkrum. Beskriver livet som en serie milstolpar i rasande tempo och avslutar tårögt:

”Jag trodde bara att det skulle vara mer.”

Ända sedan jag flyttade från Ronneby har jag gjort det till en grej vid mina tågresor till Blekinge att från och med Bräkne-Hoby sluta med det jag håller på med och se reflexstolparna och träden genom tågfönstret bli mer och mer bekanta för varje mil. Vidare till att först ett barndomshem, sedan ett annat avlöser varandra i synfältet innan i tur och ordning Systembolaget, ån, torget och tågstationen uppenbarar sig.
Den egentligen torrt informativa rubriken ”Att resa från Ronneby” på Blekingetrafikens biljettautomater vid tågstationen är poetisk.

Som en rubrik på det jag känner varje gång jag återvänder.

Nu kan jag snart skriva resten av texten.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4/4-2018)

”27-åringen” talar ut

Tänk dig att häktas en morgon utan att ha gjort något ont, för att parafrasera början av Franz Kafkas ”Processen”. Det kan hända. Särskilt om du är annorlunda.

Att se ”Uppdrag Granskning” om Christer Pettersson på SVT Play får mig att tänka på Kafka. Och på ångesten i att som Pettersson vakna upp efter några dimmiga dagar anklagad för att ha begått ett brott. Men inte något vanligt inbrott, innehav eller misshandel – utan ett statsministermord. 

Jag vill göra något ovanligt och pausa där. Varken fokusera på om Pettersson gjorde det eller Cluedo-gissa mig hela vägen fram till en konspirationsteori: CIA! Ryssarna! Aliens! 

Mejl från privatspanare undanbedes. 

Nej, jag fascineras i stället av vad det är som gör en person till en misstänkt, en 42-åring till ”42-åringen”. I Petterssons fall är det så klart hans kriminella livsstil. Han var en dråpdömd välkänd missbrukare i Stockholm. En av The Usual Suspects. 

Men sedan finns det andra. Personer som är misstänkt ovanliga och därför blir misstänkta. 

Som den så kallade ”33-åringen”, en lärarvikarie från Jämjö med mustasch och högerextrema åsikter, som blev en av polisens första huvudmisstänkta för Palmemordet. 

Just Palmeutredningen är en särskild magnet för diverse skuggfigurer. ”Där finns fler olycksbarn än ett samhälle ska kunna rymma”, skriver Stefan Lindberg i sin ”Nätterna på Mon Chéri”, ett fiktivt porträtt av just ”33-åringen”. 

Hur lite krävs egentligen för att betraktas som en skum figur och förr eller senare hamna i polisens sökarljus? Och vem vet vad som händer då? Vilka som blir fantombilder och namn i hemligstämplade rapporter säger något om vilka som vårt samhälle ser som avvikande. 

Jag tänker på de tre ungdomarna i West Memphis som dömdes för morden på tre pojkar 1994. Bevisningen var svag, men tonåringarna klädde sig i svart och lyssnade på hårdrock. 

Och på ”35-åringen”, en av de första misstänkta för mordet på Anna Lindh. Han var en ökänd mytoman i Lund, skildrad bland i Simon Gärdenfors seriebok ”Lura mig!”. 

Jag har nyss läst ”Jakten på Johnny Bode - skandalernas man” (efter en snudd på lika spektakulär jakt för att få tag i boken som inte längre trycks). I den citerar författaren Ingmar Norlén bland annat ur en Säporapport som visar hur en tur på Malmö-Köpenhamn-färjan, där artisten Bode druckit och ätit tillsammans med en förläggare, bevakats av en agent. 

Var han verkligen Säpo-material? 

När han var försöksutskriven från mentalsjukhuset St. Sigfrid satte Bode bland annat upp en revy för quislingar och nazister i Norge. Och visst utgav han sig ibland för att vara spion. Men också för att vara ”fröken Florence Stephens från Huseby” insvept i en stulen päls. 

Jag kan inte låta bli att undra hur nära jag själv är att dra blickar från poliser och hederliga medborgares blickar till mig – bli ”27-åringen” i valfri utredning. Hur ska man då komma ihåg exakt var man befann sig vid en tidpunkt eller hålla reda på vardagsdetaljer? 

Att på offentliga platser skratta högt åt den osannolika boken om Bode kanske räcker? Eller att min webbhistorik inför skrivandet av den här krönikan är fylld av sökningar som ”CIA”, ”Säpo” och ”Palmemordet”…

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7/3-18)

”Hej det är jag, rökförbudet"

Jag är nästan alltid ”sist på bollen”. Det är medvetet.

Kanske borde min kritiska röst förbjudas, som rökning?

Jag har aldrig sett de två första säsongerna av ”Bron”. Jag väntade in i det sista med ”Serial”. Har fortfarande inte sett ”12 Years a Slave”. Eller läst trilogin om Maj.

Jag borde fråntas min tyckarlegitimation, uteslutas ur Populärkulturkolumnisternas riksförbund. Jag vet. Men låt mig först försöka förklara.

Det kan kanske se ut som att jag, likt en elitistisk smakdomare, föraktar hype, den månghövdade pöbelns eller den konsensusdrivna jurygruppens simpla åsikt. En som sätter en ära i att spatsera långsamt åt vänster med händerna bakom ryggen när alla andra rusar åt höger.

Men nej, jag är bara rädd för att bli besviken. Jag är rädd för mig själv när jag är besviken. Eller snarare: jag är rädd om de som leende vill diskutera boken/filmen/podden/tv-serien de älskat och möts av min besvikelse.

Några exempel:

Häromveckan såg jag den tokhyllade och flerfaldigt Oscarsnominerade ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” (en drömtitel för alla recensenter som har svårt att få ihop tillräckligt med tecken). Mitt sällskap tyckte att den var fantastisk. De skrattade åt mitt krassa omdöme: ”Helt ok, lite som en amerikansk ’Smala Sussie’”. Och då bet jag mig ändå i tungan. Ett misstag att ens se den då, mitt i hypen.

Några dagar senare såg jag likaledes Oscarsnominerade ”The Square”. Ett halvår efter alla andra, för att vara på den säkra sidan. Jag älskar Ruben Östlunds tidiga filmer men det här var… sitcom. Liksom hans förra lika hyllade film ”Turist”. Själva definitionen av just situationskomedi. Humoristiska situationer som uppstår av fel personer på fel plats. Övertydliga sådana. Som mannen med Tourettes vars ropade könsord skapar komiskt obehag under ett samtal med en konstnär i ”The Square”. ”Solsidan” för de med universitetspoäng, som jag skrev på Twitter efter att ha sett klart filmen.

Kanske är det något fel på mig (förmodligen) eller så är jag yrkesskadad av att i flera år ha recenserat verk på bland annat dessa sidor. Jag erkänner att jag älskar den välskrivna sågningens estetik (på en filmblogg 2011 skrev jag under vinjetten ”Stora sågen”). Men det handlar inte bara om att ikläda sig en kritisk blick för att få skjuts i skrivandet/tyckandet. Jag har kroniskt svårt att gilla grejer. Vilket gör det väldigt svårt för mig att ens välja en film eller serie att koppla av med efter jobbet. Redan innan jag tryckt på play ser jag framför mig hur den gör mig besviken. Därför har jag börjat kolla på sådant där den estetiska kvaliteten från början inte är en faktor. ”Bonde söker fru”. ”Första dejten”. Svenska fotbollslandslaget.

Min seghet med att se/läsa/lyssna på det som det för tillfället snackas om handlar alltså inte om att jag alltid är sist på bollen. Utan om hänsyn. Njut av det ni gillar. Ni behöver inte höra att kejsaren är naken. Inte precis efter att ni haft en njutbar upplevelse, åtminstone. Jag kan viska det några månader senare (DM:a för lilla sågen).Min hållning är ett slags rökförbud. Kanske borde jag helt tystna. Förbjud mig från uteserveringar och pubar!

Jag vill inte förpesta luften för er andra.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7/2-2017)

Ljuva 40-årskris?

För 40 år sedan lanserades det fruktade kulturmagasinet Kris. Horace Engdahl och Stig Larsson minns »sitt livs äventyr«. Men vad läser vår intellektuella aristrokrati i dag?

Maj 1977. Två grupper unga män möts på en gata i Stockholm efter ett föredrag. Den ena gruppen är från Umeå och berättar om sin filmtidskrift Kod.

– Det var första gången någon av oss träffade Stig Larsson. Han sa inte så mycket, men kamraterna beskrev honom som ett geni, och när han yttrade sig gjorde han det med sällsynt tyngd. Hans tycktes ha läst alla böcker eller kanske inga böcker alls, minns Horace Engdahl.

Några månader senare ringer Stig Larsson upp Horace och de andra i Stockholmsgänget och ber om hjälp för att göra om Kod till en ny tidskrift.

– Jag upplevde dem som mer kapabla. Jag hade som krav att få vara med på redaktionsmötena. Jag lärde mig väldigt mycket. Jag kunde ställa vilka frågor som helst och få svar, säger Stig Larsson.

Resultatet blev Kris och det första numret kom kring lucia 1977. I sitt första förord skriver Stig Larsson att tidskriften ska innehålla en blandning »som saknas i de kulturtidskrifter som i hela sin existens är torra som ett bibliotekslager«.

På Malmö stadsbibliotek är det just från ett bibliotekslager man nu får beställa upp Kris. Att läsa numren ger stöd åt att de hittade det spretiga. Essäer och recensioner samsas med fotografier, målningar och dikter.

En röd tråd är texternas höga teoretiska nivå. Det första numret är ett temanummer om filosofen Theodor W. Adorno (komplett med en helsidas idolbild).

– De andra blev chockerade av min enormt dåliga bildning. Jag minns när de nämnde Cicero och jag frågade »Vem är det?«. Man får vara tuff för att stå ut med en så enorm intellektuell aristokrati. Men jag var väldigt självsäker, säger Stig Larsson.

Några tankar på att locka fler läsare fanns inte.

– Det var vårt livs stora äventyr. Vilken frihet, vilken eufori, att skriva utan att ta några hänsyn till publiken, eftersom vi ännu inte hade någon, eller till den etablerade kulturen, som vi inte trodde på, eller till ekonomiska begränsningar, säger Horace Engdahl.

Så här i efterhand framstår Kris som en plantskola.

– Jag hade aldrig blivit den författare som jag har blivit om det inte varit för Kris-åren, säger Stig Larsson.

Författaren Isabelle Ståhl, född 1988, blir nostalgisk av Kris.

– Men det är nog dumt, jag hade förmodligen inte fått vara med.

Finns det någon motsvarande plantskola i dag?

– Jag känner väl en tomhet i Sverige efter ett forum för klassiska texter och levande intellektuell dialog, det är lätt att känna sig andligt död här. Som författare upplever jag inte att det har funnits någon direkt plantskola för mig. Jag saknar ett intellektuellt forum som inte har krav på absolut samtidsaktualitet på allt de gör, säger hon.

Horace Engdahl tror att tidskrifter fortfarande fungerar som plantskolor och nämner Aiolos som exempel på att andan som uppfyllde Kris inte är död.

– Men kulturtidskriftens ställning är svagare i dag. Det är svårt att se hur någon med en tidskrift som plattform skulle kunna åstadkomma liknande verkningar som Kris gjorde då. 

Stig Larsson tror att en intellektuell gruppering som Kris uppstår »vart 40:e eller 50:e år«.

– Det krävs några personer som är drivande, och det hänger på kemin mellan dem. 

(Publicerad i Vi Läser nummer 6 2017: http://vilaser.se/nummer/6-2017/)

De är sämst på att göra slut

Filmskapare är usla på att göra slut. Som i att skapa slut, knyta ihop storyn då, deras kärleksliv vet jag inget om.

Förutom ett större midjemått är nog den minsta gemensamma nämnaren för många av oss efter ledigheten att vi sett en och annan film.

Mellan de traditionella milstolparna – ”Kan du vissla Johanna?” och ”Tomten är far till alla barnen” på julafton, ”Fanny och Alexander” på juldagen, ”Ivanhoe” på nyårsdagen bland annat – fläskar samtliga kanaler på med långfilm på röda dagar och mellandagar.

Plötsligt får alla rullar en insikt att blixtra till i den lediga hjärnans knäckiga seghet:

Jag älskar början på filmer. Och jag hatar slut.

Jag har länge funderat på varför jag så sällan ser filmer nuförtiden. Det är nog detta som är anledningen. Och också svaret på varför jag aldrig brytt mig om spoilervarningar.

Det är något generellt, helt frikopplat från kvalitetstänk och genrer. Mitten är lackmustestet – är den åtminstone okej lämnar jag soffan eller biosalongen med känslan av att jag har sett en bra film.

Det jag älskar med början är hur lovande allt verkar. För att ta deckargenren som exempel är det då alla trådar är lösa, mördaren kan vara hur unik och otäck som helst. Det jag själv kan föreställa mig här får alltid den avslutande upplösningen att blekna. Det har gått så långt att jag föredrar deckare där mordgåtan förblir olåst. Att jag är tämligen ensam om det blir tydligt i det smala utbudet av just sådana filmer i deckargenren.

Filmproducenter använder oftast en testpublik i slutskedet av ett filmarbete. Och de tenderar att föredra slut som ger svar. Och inget fel i det, jag förstår psykologin bakom. Man vill veta. Kanske ligger till och med förklaringen till deckargenrens popularitet här. Att man får en förklaring till ondskan. Dessvärre väsensskilt från hur det fungerar i verkligheten, men det är ämne för en annan krönika.

Jag har läst några böcker om att skriva filmmanus och det är det här sättet att berätta som lyfts fram. En amerikansk blockbuster har ett fattbart och/eller förlösande slut.

På samma sätt som att den gärna får ha patriotiska undertoner och huvudrollsinnehavarnas tänder ska vara vita som ett fång värktabletter. En formula som lett till att Hollywood kritiserats för att sprida en amerikansk kapitalistisk världsbild till intet ont anande popcornätare. De tydliga sluten kommer från samma tänk. Closure. Man känner sig smart och glad när man lämnar biosalongen (läs: som en bra konsument).

Knäckhjärnan tröskar vidare: Liksom att vilja ha svar serverade i slutet finns det en filosofisk grund till att älska början och hata slut. För att en film är en metafor för livet. I början bor alla möjligheter och drömmar. Ett slut är en påminnelse om att de alla inte infrias. Och att allt tar slut. Att vi tar slut.

Om någon glädjespridande regissör á la Kay Pollak verkligen vill hylla livet borde hen göra en film som pågår för alltid.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 3/1-2018)

Julen – den stora världskonspirationen

Det är jul och jag är uppskrämd.

Varför?

Vi har alla blivit lurade i en stor världskonspiration.

Årets julklapp är en elcykel. Det är det nog inte många som har missat. Vad troligen några färre vet är att Svensk Handel står bakom Årets julklapp och vill med utmärkelsen ”skapa intresse för julhandeln och öka försäljningen”. Så har det varit ända sedan Bakmaskinen blev Årets julklapp 1988 och har rullat vidare via personliga favoriter som ”Internetpaketet” (1996), ”Det elektroniska husdjuret, till exempel Tamagotchi” (1997) och det oerhört luddiga ”Mössa” (2003).

Mönstret syns överallt. Från Halloween och Black Friday till Kanelbullens dag och Tacofredag – bakom varje mys står ett PR-snille. Alla har något att sälja. Vilket blir särskilt tydligt vid den högtid vi nu står inför. Julen. Det är inget nytt. Säget: ”visste ni att det var Coca-Cola som uppfann julen?” i var medveten människas mun. Men när man nystar i hur långt tillbaka konspirationen kring julen går blir det verkligt intressant.

Före kristnandet var hedningarnas julblot ett sätt att gynna lokala boskapsuppfödare, särkdesignerns och skäggiga mjödbryggare. Därpå adopterades julen av kristendomen. Författarkollektivet till Bibeln ville redan från början nästla sig in i vår livsstil med buzzwordstäta copytexter. Hur kristendomen spreds över världen är en av historiens skickligaste kampanjer.  Signerad PR-byrån G.U.D. – ”Mad men” före Kristus.

Och på samma sätt har det fortsatt med mer nykomna jultraditioner. Bakom mandeln i gröten står så klart mandelindustrin. Julrim är ett sätt att sprida gospeln om Göteborg. Herregud, på julafton tittar vuxna svenskar på Disney-film. Jag orkar inte ens rabbla alla egentligen obegripliga traditioner som att ta in ett träd i vardagsrummet, den mycket märkliga maten eller att vi konsumerar för att ge bort i färgglatt papper. Jag tänkte istället fokusera på några mer subtila PR-kupper, för att verkligen banka in budskapet (läs: mitt rop på hjälp).
Ta julsångerna. Öppnar vi luckorna till dem visar sig organisationer och företags grinande nunor: "Anders Perssons stuga står i ljusan låga" (Brandsäkerhetsrådet), "Goder morgon i denna sal" (Svensk Fastighetsförmedling), "Nu har vi ljus här i vårt hus" och "Nu tändas tusen juleljus" (Liljeholmens), "Rudolf med röda mulen" och "Tomtegubben som hade snuva" (Otrivin), "Sockerbagaren" och "Tre pepparkaksgubbar" (Dan Sukker), "Staffan var en stalledräng" (ATG), "Gläns över sjö och strand" (Svenska Turistföreningen) samt "Ett barn är fött på denna dag" (Svenska Staten).
Påkostade kampanjer – hela bunten!

Jag vågar inte ens tänka på hur konspirationens tentakler också sträcker sig till våra andra högtider. Man kan bara föreställa sig hur midsommar mejslats fram under hemliga möten mellan florister, spritfabrikanter – och paraplytillverkare. Sedan har de nöjt bara sett på när traditionen vuxit samman med den svenska folksjälen.

Vi har blivit förledda, kamrater.

Foliehatten borde bli årets julklapp nästa år.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/12-2017)