Livscoachen som skar av sitt eget öra

I ena änden brunskaliga fält, i andra färgsprakande fält.
Jag är på van Gogh-utställning på Arken i Köpenhamn när jag plötsligt drabbas av en insikt:
Vincent van Gogh – förutom tavlorna känd för att ha skurit av sitt eget öra – var inte bara
konstnär.

Jag sitter på ett klassisk husmanslunchställe (ni vet: rårörda lingon eller löksås till allt). Jag
lever på lånad tid. Om 50 minuter kommer en stammis som alltid har det här bordet. Rutig
duk. Svag belysning. Jag äter en februarihimmelsgrå grönsakssoppa – visserligen rätt god,
men grå, så grå.
Som Vincent van Goghs tidiga målningar, som jag fascinerat stannade vid på van Gogh-
utställningen på Arken utanför Köpenhamn för några helger sedan medan de flesta andra
hastade vidare mot ljuset och färgerna. Solrosor, solrosor, hela vägen solrosor.
Bland de tidiga verken finns motiv som ”Bondkvinnor gräver upp potatis”, ”Veteskärvar”,
”Bondkvinna plockar spillsäd” (titlar jag föreställer mig förekom i en tidig tv-tablå) i fyra
nyanser av brunt med ett grått streck till himmel. Senare bytte han stil: till färger och ljus.
Den nästa övernaturliga exponering av vardagliga ting vi känner honom för.
Det är när jag rör mig mot solrosorna som jag drabbas av insikten: van Gogh var inte bara
den sorgliga konstnärsmyten som skar av sitt öra – han var också en inspirerande livscoach.
I en av texterna som samsas med verken på väggarna står det att van Gogh identifierade sig
med bönder och arbetare och såg det som sitt värv som konstnär att visa ”det gudomliga
budskapet och skönhet i världen”.
Den gängse uppfattningen är att van Gogh släppte in ljuset i sina målningar efter flytten till
Frankrike. Men jag tror att det ligger något djupare bakom förändringen än ett miljöombyte.
För motiven är snarlika. Jag tror att van Gogh ville ljusa upp och färglägga det banala.
Det är svårt och jävligt att leva (vilket han själv är ett tydligt exempel på) men van Gogh ser
det som sitt uppdrag att förtrolla världen för oss andra – förhöja den och dra den från sin
tydliga enkelhet.

När jag för första gången såg hans ”Stjärnenatt” på Museum of Modern Art i New York
kunde jag inte sluta titta. Det är en av mina starkaste konstupplevelser (jag har fortfarande
motivet som bakgrundsbild på datorn).

Jag har för mig att det var filmregissören Alfred Hitchcock som ska ha kritiserat den
framväxande så kallade diskbänksrealismen i brittisk film med att det är väl ingen som vill gå
på bio och se sådant de ägnar dagarna åt.
Jag gillar diskbänksrealism men utställningen på Arken får mig att tänka att jag nog gillar van
Goghs take på det lite mer. Allt är grått och trist, sysslor, slit och elände: men färglägg det!
Det är det minsta du kan göra. Det förändrar inget men man kan väl få drömma? Kanske
hjälper det någon bonde att plocka spillsäd lite gladare.
Vi återvänder till grönsakssoppan. Rött, orange, blått, grönt i en härlig symfoni. Vintersolen
kastar ett senapsgult ljus genom fönstret och får det vita att bli vitt och det röda att bli
gnistrande vinrött i duken på bordet framför mig.
Men nu kommer stammisen så jag måste gå.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/2-2019)

Det är okej att bara vara okej

”Good enough” att inte vara perfekt – min fåtöljfilosofi.

Jag lyssnar på Wilco när jag skriver det här eftersom det var frontmannen Jeff Tweedy som fick mig att tänka på något som kanske värmer så här i gymkortstider:

Det är okej att bara vara okej.

Det är rubriken på en artikel om Tweedy i det amerikanska magasinet The Atlantic apropå artistens nya soloalbum ”Warm” och sina memoarer ”Let's Go (So We Can Get Back)”.

Jeff Tweedys historia är en vi känner igen: parallellt med succén som följde på albumet ”Yankee Hotel Foxtrot” från 2002 brottades han med missbruk. Sedan dess har han emellertid vänt sig mot schablonbilden av den lidande konstnären.

Både hans nya album och memoarerna tycks ha samma budskap, skriver Spencer Kornhaber i The Atlantic: konst skapad ur optimism och återhämtning kan vara lika kraftfull som den som skapas ur smärta.

På journalistutbildningar och tidningsredaktioner pratar man om ”good enough”. När texten är bra nog, när man får vara nöjd, deadlinen är nära. Man kan egentligen flytta ett kommatecken hur många gånger som helst, men om alla journalister var perfektionister skulle det bli väldigt tunna tidningar.

Det var en uppenbarelse när jag fick lära mig det här under mina första år i branschen. Och jag har låtit begreppet ”good enough” (som föga förvånande också kidnappats av självhjälpsbranschen) färga också resten av mitt liv. Jag har mått väldigt bra av det.

För att ta ett aktuellt exempel hamnade jag och min sambo i bråk om julstädningen eftersom jag inte gjorde mina uppgifter grundligt nog. Det handlar inte om lathet utan ett sätt att ta sig framåt, hellre att det blir okej än att inte göra det alls.

Jag är perfektionist i grunden men jag fungerar inte då, då skulle ingenting bli gjort. Jag skulle lägga två dagar bara på att städa köket och inte ens då känna mig nöjd. Det handlar också om att vara snäll mot sig själv. Anställa den där lite schysta inre chefen som säger ”du kan gå hem efter lunch idag” istället för en diktator.

För att återknyta till Tweedy och konsten skulle en invändning mot min fåtöljfilosofi kunna vara att inga mästerverk skulle ha kommit till om det inte var för perfektionister som var beredda att offra allt och jobba dygnet runt i flera år. Jag skulle säga att sådana är unika undantag och att det snarare är tvärtom: om geniala kreatörer inte hade vett att säga ”good enough” förr eller senare skulle deras verk aldrig nå allmänheten. Jag tror att det finns många byrålådor innehållande briljanta tavlor, böcker och låtar, som förblir förseglade på grund av att de placerats där av perfektionister. Kanske öppnas några i dödsboet av någon med konstnärligt öga och noll respekt för det privata. Som det klassiska exemplet: Franz Kafkas ”vän” Max Brod som struntade i Kafkas önskan att bränna allt han skrivit. Men de allra flesta byrålådesverk sophanteras och förintas.

Så alla nyårslovare:

Det är okej att skippa gymmet. Fortsätt du bara ta trapporna istället för hissen och stabilt hålla ligga kvar på bara några kilo för mycket.

Du är i gott sällskap.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 2/1-2019)

”Öppna inte dörren för spandexmarodörerna, Blekinge!”

Äntligen vinter. Kyla, mörker, allt tommare bankkonto, visst. Men också: antalet cyklister på gatorna minskar.

Sommaren 2018: 

”Kan du inte röra på dig eller?” skriker en aggressivt medan en annan demonstrativt stannar på gångbanan. Snopet tar jag ett steg tillbaka, sväljer ett ilsket vrål om att jag har företräde.

Vi förstår inte varandra.

På väg därifrån kommer tankarna i takt med hjärtslagen.

De är för många. Kan vi verkligen upplåta asfalt till så många cyklister när det inte finns nog till oss fotgängare?

I Malmö där jag bor sker var fjärde resa på cykel, enligt kommunen. Fler lär det bli. Och snudd på alla tycks cykla med ett leende på läpparna. 

Och varför inte? Med varje tramp för de ju både sig själva och planeten in i en bättre framtid. 

Men tankarna har fortsatt ända sedan dess. Jag vet att jag riskerar att uppröra många med att skriva denna krönika. Vänner. Läsare. Kollegor på redaktionen. Till dem vill jag säga: missförstå mig rätt. Det här handlar om en viss typ av cyklister som kommit på ett perfekt brott. Bakom tvåstegsraketen att de både tar hand om sig själva och miljön trampar de på som bussen i den gamla 90-talsthrillern ”Speed” – utan hänsyn för fotgängare som undertecknad. Och utan en tanke på om det är cykelbana, trottoar eller väg de flyger fram på.

De är de som får mig att koka som gubben i flanellskjorta längst bak i studion i ”SVT Debatt”. Lockar tankarna vidare i mörkret: 

Kan vi inte hjälpa isbjörnarna på plats i stället?

När Malmö utsågs till världens sjätte bästa cykelstad förra året höjdes visserligen en del kritiska röster. Men då handlade det mer om listplaceringen var berättigad när det fortfarande finns mycket att göra beträffande cykelbanor och framkomlighet.

”Malmö stad arbetar aktivt för att stimulera cykling” står på kommunens hemsida.

Guidade turer på cykel. Nytt liv åt övergivna cyklar. Hyrcyklar. Det låter härligt allting.Men vad görs för oss som föredrar apostlahästarna?

I Blekinge har jag ännu inte fått hoppa undan för att rädda mig. Men kommunala satsningar som ”Ronneby cyklar” och Karlskronas ”Lös det med cykel” skrämmer. Öppna inte dörren för spandexmarodörerna!

Nu när den mörka och kalla tiden är här blir cyklisterna tack och lov färre. Men snart är det vår och sommar igen. Som fotgängare som dagligen rör mig på Malmös gator känner jag mig då ständigt otrygg. Hur ska vi bete oss? Vad förväntas av oss? Helst ska vi väl hålla oss hemma helt och hållet, låta det heliga folket rulla fritt.

Men vi var här först, de borde anpassa sig efter oss. Cykeln uppfanns väl först på 1800-talet?

Tänk om det går så långt att vi fotgängare tvingas följa cyklisternas lagar? Gå runt med ringklocka om armen och hjälm på huvudet… hur skulle det se ut?

Nej, denne Sverigeleden-ovän har tigit länge nog. 

Lockas snart till slagord:

”Inga cyklister på våra gator!”

Men det får man väl inte säga i den här jävla cykelstaden. Så jag skriver det här till er istället. Ta det som en varning.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 5 december 2018)

Soprano junior, det är jag

Att titta på ”Sopranos” är som att se en filmatisering av mina egna tonår.

”Jag känner igen en bra historia när jag ser den”, skriver Fredrik Sjöberg i sin nya bok ”Mamma är galen och pappa är full”. I hans fall är det en målning föreställande två flickor som dyker upp efter att ha varit försvunnen i nästan hundra år, som sätter igång Sjöbergs svindlande och elegant koncisa essä.

Jag ska inte slå mig för bröstet, men jag tror att jag har ett snarlikt väderkorn: jag känner igen ett bra krönikeämne när jag ser det. Kugghjul hakar i varandra i hjärnan, mobilens anteckningsfunktion åker fram och snart sitter jag vid datorn och skriver. Exakt det skedde i somras – förutom det sistnämnda. Jag har ju haft uppehåll från den här spalten. Idén har därför legat i marinad till dess.

Det började med att jag – förmodligen sist i världen – började titta på ”Sopranos”. Att följa maffioson Tony Sopranos familje- och yrkesliv i New Jersey är så klart spännande, men det var något annat som fascinerade mig mer. 

Serien är så välskriven! Tv-serien är den nya romanen! Nej, jag bara skojar, det är inte ditåt vi ska, då hade jag verkligen tappat det här med att vara sist på bollen.

Tony Sopranos son Anthony Soprano Jr., kallad A.J., är nämligen nästan exakt lika gammal som jag. Att följa hans uppväxt från när serien tar sin början 1999 fram till slutet 2007 är därför som att se en filmatisering av min egen: samma tv-spel, posters och t-shirts.

A.J. är dessutom liksom jag en gång en lätt överviktig pojke som smalnar av i naturens klassiska bantningskur puberteten. Jag minns hur jag kom tillbaka till skolan efter sommarlovet mellan sjuan och åttan och insåg att jag inte längre var densamme i andras ögon: ”shit, har du börjat träna?”.

A.J. har svårt att hitta sin plats, ställer till problem i skolan och försöker sig på att bli en idrottsperson fast han egentligen är för dålig, bara för att ha en identitet, vilken som.

Senare börjar han fundera över meningen med livet efter att ha läst Nietzsche, som han uttalar ”Nitch” (öppna inte den dörren, ungdomar!).

Han spelar småbusig slacker för sina polare samtidigt som han börjar läsa poesi och upptäcker tillvarons grymhet och livets meningslöshet via tidningsartiklar och nyhetsinslag. Men upptäckten görs inte iklädd basker och med en filterlös cigarett i mungipan i Paris utan för sig själv i ett helt vanligt pojkrum.

När jag inser att jag måste försöka skriva nästa krönika om det här ligger A.J. i sängen och läser Thomas Manns ”Döden i Venedig”. En läxa från skolan men till synes intresserad ändå. Det får mig att minnas hur mitt läsintresse bortom ”Harry Potter” inleddes när jag på gymnasiet gav mig fan på att läsa båda ”MVG-böckerna” på gymnasiesvenskan (Franz Kafkas ”Processen” och Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff”). För att bevisa för läraren att jag var något mer än han som pratade mig igenom lektionerna.

Redan där känner jag att jag kan sluta titta på ”Sopranos”. Jag vet hur serien slutar: A.J. blir krönikör i lokaltidningen Star-Ledger som Tony Soprano så ikoniskt hämtar från uppfarten varje morgon.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7 november 2018)

Tony Sopranos son Anthony Soprano Jr., kallad A.J., är nämligen nästan exakt lika gammal som jag. Att följa hans uppväxt från när serien tar sin början 1999 fram till slutet 2007 är därför som att se en filmatisering av min egen: samma tv-spel, posters och t-shirts.
A.J. är dessutom liksom jag en gång en lätt överviktig pojke som smalnar av i naturens klassiska bantningskur puberteten. Jag minns hur jag kom tillbaka till skolan efter sommarlovet mellan sjuan och åttan och insåg att jag inte längre var densamme i andras ögon: ”shit, har du börjat träna?”.
A.J. har svårt att hitta sin plats, ställer till problem i skolan och försöker sig på att bli en idrottsperson fast han egentligen är för dålig, bara för att ha en identitet, vilken som.
Senare börjar han fundera över meningen med livet efter att ha läst Nietzsche, som han uttalar ”Nitch” (öppna inte den dörren, ungdomar!).
Han spelar småbusig slacker för sina polare samtidigt som han börjar läsa poesi och upptäcker tillvarons grymhet och livets meningslöshet via tidningsartiklar och nyhetsinslag. Men upptäckten görs inte iklädd basker och med en filterlös cigarett i mungipan i Paris utan för sig själv i ett helt vanligt pojkrum.
När jag inser att jag måste försöka skriva nästa krönika om det här ligger A.J. i sängen och läser Thomas Manns ”Döden i Venedig”. En läxa från skolan men till synes intresserad ändå. Det får mig att minnas hur mitt läsintresse bortom ”Harry Potter” inleddes när jag på gymnasiet gav mig fan på att läsa båda ”MVG-böckerna” på gymnasiesvenskan (Franz Kafkas ”Processen” och Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff”). För att bevisa för läraren att jag var något mer än han som pratade mig igenom lektionerna.
Redan där känner jag att jag kan sluta titta på ”Sopranos”. Jag vet hur serien slutar: A.J. blir krönikör i lokaltidningen Star-Ledger som Tony Soprano så ikoniskt hämtar från uppfarten varje morgon.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7/11-2018)

Poeten som bad om ursäkt

När den amerikanska tidskriften The Nation nyligen publicerade Anders Carlson-Wees dikt ”How-To” väckte det starka reaktioner, skriver bland andra The Guardian.

Diktjaget som är en svart hemlös person har skrivits fram av skrivits Carlson-Wee, som är vit. I dikten står det bland annat: ”Don’t say homeless, they know // you is. What they don’t know is what opens // a wallet, what stops em from counting // what they drop”,

Något som fick både tidskriften och poeten själv att be om ursäkt för ”smärtan han orsakat” på Twitter:

”Jag ville med den här dikten visa på hemlöshetens osynlighet, och det fungerar uppenbarligen inte. Att trampa ens i närheten av blackface skrämmer mig och jag är djupt ångerfull.”

Carlson-Wee donerade till och med sitt arvode till ett härbärge för hemlösa.

Ursäkterna fick Stephen King att ge sig ut på Twitter med ett bekant vokabulär:

”The Nation ber om ursäkt för att ha publicerat en dikt av en vit man som använder svart jargong. Vad kommer sen? Ursäkter från kvinnor som skriver från manligt perspektiv, eller vice versa?”

Varpå författaren Roxane Gay svarade:

”Det är inte att en vit man använde svart jargong. Det är att han gjorde det dåligt och inkonsekvent och det är ett problem. Det visar på en brist på nyansering och förståelse för att vara svart och nu mer än någonsin behöver vi nyansering och förståelse Mr King.”

Problemet med dikten är enligt min mening just att den imiterar en jargong (på engelska vernacular). Ställt jämte en författares vanliga språk understryker greppet de språkliga skillnaderna – och etablerar den imiterade som den andre.

I samma fack kan författare som försöker återge dialekter eller ”arbetarspråk” placeras. Du kanske själv kommer från arbetarklassen eller en liten ort men du är inte där nu, nu betraktar du uppifrån, liksom. När det gäller vita som imiterar minoriteter blir det oftare rasism än realism.

Stephen King förskjuter diskussionen till att handla om något annat än verket (känner ni igen mönstret?). Att refusera eller be om ursäkt för en dikt för att den inte håller är inte samma sak som att censurera en obekväm åsikt.

Roxane Gays svar till Stephen King påminner om en slags linje 3 som jag tänkt på i den senaste tidens liknande debatter. Där linje 1 är att helt undvika allt som kan uppfattas som stötande och linje 2 att, likt King, varna för censur så fort kritik väcks mot att vilken smörja som helst släpps fram. Linje 3 lyder: fuck moral och alla gränser – så länge det du gör är jävligt begåvat.

För att göra en överträdelse måste det vara värt det, det konstnärliga värdet måste vara högt. Här blir det så klart svårt, för vad är konstnärligt värde? Kontexten kan spela in, liksom upphovspersonen. Att som vit (likt Carlson-Wee) bara skriva en oreflekterad dikt ur en svart persons perspektiv är inte särskilt begåvat men att till exempel göra det med intertextuella ordval för att visa på hur okunnigt vita författare historiskt sett skildrat minoriteter kan vara det.

Det är bara mina tankar. För värdeomdömen är högst subjektiva, det konstnärliga värdet svårgreppbart.

Men låt oss diskutera det istället.

(Publicerad i Sydsvenskan 30/8-2018)

Hur berättar du din sommar?

Så kallad storytelling är överallt.

Och sommaren tycks vara dess högsäsong.

Den amerikanska konstnären Julie Poitras Santos anordnade nyligen vandringar i Ronneby där deltagarna fick dela med sig av sina berättelser. Och på Linnéuniversitetet kan man gå en kurs i storytelling. Och då handlar det inte främst om att äntligen få skriva typ de där science fiction-novellerna utan om att ”skapa intresse och mytologi runt produkter, personer, roller eller arbete” enligt kursbeskrivningen.
Just nu läser jag ”Transit”, andra delen i den brittisk-amerikanska författaren Rachel Cusks trilogi som inleds med ”Konturer” (nyss utkommen på svenska). Böckerna kan läsas som en hyllning till just storytelling, då de helt och hållet byggs upp av berättelser huvudpersonen Faye får av människor hon möter.
Med det greppet påminner Cusk om att allt handlar om berättelser. Dels den stora berättelsen, om oss själva, som ständigt ändras och fylls på, för att hitta ny spänning, som i manusrummet till en långkörare på tv. Dels flera små berättelser som för stunden kan passa den stora, permanent införlivas i den – eller sorteras bort.
Långt innan storytelling blev ett svengelskt modeord i munnarna på parfymerade människor med LinkedIn-konto så har vi människor berättat saker för varandra. Redan vid lägerelden... nej, det där vet jag faktiskt inget om (bara lite storytelling). Men tänkt bara på hur du gärna lyfter fram roliga detaljer (en gubbe snubblade vid äggen, en fågel dödskraschade mot rutan) och skalar bort de tråkiga (det var kö till kassan, det var kallt vid mejerivarorna) när du ska berätta för någon att du varit och handlat.

Samtidigt utgör berättelserna vi berättar för andra människor kittet mellan oss och dem. ”Ett liv utan dessa saker är ett liv utan en story” skriver Cusk om ett liv utan partner, familj eller hem.
Det är svårt att inte tänka på Joan Didions citat ”we tell ourselves stories in order to live”.
Särskilt sommaren känns som historieberättandets tid. Inte bara på grund av ”Sommar i P1” ger oss en och en halv timme omsorgsfullt vakuumförpackat liv varje dag. Utan då hela sommaren är en nedräkning mot den oundvikliga frågan: ”Vad har du gjort i sommar?”

Som kommer att komma så fort du återvänder till skolan eller jobbet efter ledigheten.
Och då är det bäst för dig att du har en story redo. Om en utomjording landade på jorden nu skulle jag inte bli förvånad om hen gjorde tolkningen att det rentav är därför vi är lediga. Så att vi ska kunna göra något som håller i fikarummet, helst trumfar kollegorna. Åtminstone ha tid att ljuga ihop något.
Jag har för mig att det till och med var en fast punkt att berätta vad man gjort på sommarlovet när man kom tillbaka till skolan. Något som brutalt blottlade klassens klasskillnader.
Och även om man gör som nästan alla politiska partier inför valet och bortser från att vi lever i ett klassamhälle så duger det inte att göra det som kanske egentligen är allra skönast (ingenting).

Det ska jag tänka på i sommar medan jag läser klart Cusks trilogi.

Sen tänker jag göra ingenting.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4 juli 2018)

Vad jag pratar om när jag pratar om klyschor

För den som arbetar med språket är klyschor lite som föräldrar.

Något man först föraktar och revolterar emot (kanske till och med hatar).

För att långt senare (kanske för sent) inse värdet av.

”Det är en dag i morgon också”, ”man lever bara en gång”, ”tiden läker alla sår”.

Listan kan göras lång (klyscha!).

Så fort du träder in i skrivandets gemenskap inser du snart att klyschor är något du bör undvika för att inte bli utesluten. De hör helt enkelt inte bra skrivande till.

Jag tänker på detta när jag läser Leslie Jamisons ”The Recovering”, en poetisk essä om alkoholism och litteratur. Jamison kastar ett nytt ljus på den legendariska historien om hur den amerikanska novellens konung Raymond Carver vägleddes fram till sin berömda korthuggna prosa i ”Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek” av sin redaktör Gordon Lish.

Carver hade just slutat dricka och i sitt originalskick berörde novellerna detta och hade en hoppfull ton. För sentimentalt, ansåg redaktör Lish och dödade det med sin rödpenna. Hälften av Carvers prosa försvann och resultatet är ganska mörka berättelser.

Jag vet inte hur många klyschor som rök i den ruffa redigeringen, men jag kan anta att det var flera. Det är nämligen svårt att skriva ljust och hoppfullt utan att närma sig väggorden, mäklarna och livscoachernas språk.

Jamison tar vidare upp hur en annan stor amerikansk författare, David Foster Wallace, kom att vända sig mot ironi efter att ha blivit nykter.

”Den tror inte på plattityder som uppenbarelser, utan tror på vad de söker – möjligheten till gemensam mark”, skriver hon om hans roman ”Infinite Jest”.

Och jag tror att det är här någonstans man får börja för att komma bort från det klichéartade avfärdandet av klyschor. Som uttryck som många förstår borde de egentligen vara utmärkta verktyg för den skrivande, som jag tycker alltid borde ha som mål att nå så många som möjligt.

Det som väl stelnar i den ständigt föränderliga lavan som är språket måste ha ett värde.

Det finns ett universellt värde i uttryck som ”det är en dag i morgon också”, ”man lever bara en gång” och ”tiden läker alla sår”, då de berör den begränsade tidslinjen som är den mänskliga existensen, då som nu – och ger råd om hur man ska förhålla sig till den.

Just David Foster Wallace höll 2005, tre år innan sin död, ett tal på Kenyon College som inledes med en historia om fiskar. En äldre fisk passerar två yngre och frågar hur vattnet är, varpå de yngre fiskarna frågar varandra: ”vad fan är vatten?”.

I en ljudupptagning från talet på Youtube hörs studenterna fnissa ­– inte pratar väl det mest fascinerande intellektet i amerikansk litteratur i sådana banala plattityder?

Jo, han gör faktiskt det. Och ger utifrån den en lärdom om livet som talat till mig sedan första gången jag hörde talet, men som jag kanske först nu till fullo börjar förstå.

”De mest uppenbara viktigaste verkligheterna är ofta de som är svårast att se och prata om”, säger Foster Wallace och fortsätter:

”… i vuxenlivets vardagliga skyttegravar kan banala plattityder ha livsavgörande betydelse.”

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/6-2018)