Den otäcka grottan som öppnade världen

Tom Malmquists ”All den luft som omger oss” får mig att minnas.

Hur allt började.

Hur jag blev den jag är?

Jag får en kall känsla när jag läser en recension av Tom Malmquists nya bok ”All den luft som omger oss”. Känslan tilltar när jag börjar läsa boken. Det är en rest av en gammal känsla, en känsla jag glömt bort. I början av boken citerar nämligen Malmquist en notis från 1991 han hittar bland gamla tidningar som använts som inslagningspapper till en servis han fått låna av sin mamma.

Notisen börjar:

”En man hittades mördad i en grotta i Sörskogen i lördags. Han var svårt sargad i ansiktet och på bröstet, och polisen tror att han mördades med yxa.”

Malmquist använder mordet på mannen han kallar Mikael K som katalysator för att minnas sin egen barndom i Huddinge. Liksom för att skildra tiden innan hans sambo dog i cancer när dottern bara var en vecka gammal, som Malmquists hyllade ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” (2015) handlar om.

Mentalt blir jag kvar i grottan boken igenom. 
Läsningen skickar länge bortglömda bilder av den. Omgiven av en typisk svensk skog som såg ut exakt som den jag brukade leka i. Framför: en slarvig grillplats som hade kunnat hämtas från en utedag med mitt fritids.
 Och så fotot som cirkulerade i pressen. Kylan tilltar när Malmquist beskriver det så här:

”Ett passfoto med ett ansikte som tränger in i mig med kraften av en personlig gåta. Det är ett ovalformat huvud, en del hull på kinderna, ganska köttig näsa, tjockt mörkt hår. Ögonen är glansiga, utstrålar förundran. Den vita skjortan är stängd till översta knappen. Ögonbrynen är som penseldrag. Fyllig underläpp, tunn överläpp.”

Jag har sett det förr i ett tv-program om olösta mord. Som en polis Malmquist intervjuar senare upplyser mig om hette det ”Förnimmelse av mord”, sändes 2003 och gick ut på att medium kallades in för att lösa ouppklarade mord.

Jag skulle fylla 13 det året och det avsnittet fyllde mig med ett obehag som satt kvar i veckor.

Jag kände igen känslan från att ha börjat läsa pappas Expressen redan som 8-åring. Ett tag var jag så rädd för mördare, nazister och mc-gäng att jag på mina föräldrars inrådan fick återgå till att bara läsa Sporten.

Men om obehaget efter ”Förnimmelse av mord” berättade jag aldrig, hade lärt mig läxan, då skulle jag inte få se fler sådana program.

Minnet får mig att fundera. För förr var vår värld liten, den bestod av det i vår absoluta närhet; byn, grannarna, familjen. Det var i stort sett bara om något hemskt hände i socknen som man fick reda på det.

Nu bär vi hela världens flashande elände i fickan.

En bit av den där kalla känslan från att i kanske för ung ålder blivit varse hur hemsk världen kan vara har nog stannat kvar. Gjort mig cynisk.
 Frågan är vad jag ska göra om min dotter vill börja läsa kvällstidningarna eller kolla på tv-program och nyheter lika tidigt.
 För samtidigt är de där (kanske tiotusen?) timmarna med Expressen och TV3-program grunden i en bred allmänbildning som är en del av den jag är. Helénmannen, Robinson-Bubba och svensk inrikespolitik på samma buffébord.
Kännedomen om världens mörker var kanske värt det. Den där grottan utanför Huddinge hjälpte till att öppna världen.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 2 april 2019)

Tung research i vacker språkskrud

På sin sjukbädd ligger af Chapman och minns.

Fredric Henric alltså, skeppsbyggaren som gett namn åt allt från en gymnasieskola i Karlskrona till en fullriggare som blivit vandrarhem på Skeppsholmen i Stockholm.

I Karlskrona är spåren ännu fler efter mannen, som föddes till brittiska föräldrar i Göteborg 1721 och dog i Karlskrona 1808. På Marinmuseum finns bland annat galjonsfigurerna till af Chapman-ritade fartyg med namn som Försiktigheten och Dristigheten. Och på Skärva herrgård, det lantställe af Chapman lät uppföra efter att ha beordrats av kungen till Karlskrona för att bygga upp flottan, händer det numera att typ Anders Ekborg sjunger visor.

Författaren Eva-Marie Liffner, också göteborgare som blivit Blekingebo, har med sin nya roman ”Vem kan segla” gett sig i kast att skildra mannen bakom det bekanta namnet. I bakgrunden skisserar hon också Karlskronas 1700-talshistoria. Men i fokus står Fred Chapman. En gammal man med barnets fantasi och lekfullhet intakt. Det är hans minnen och febriga fantasier som kastar oss från Göteborg till London, till hovet i Stockholm – och Blekinges skogar.

Liffner klär tung research i festdräkt; hennes prosa är doppad i tidens saltstänk och arrakpunsch. Det sägs att en bra skribent ska få fakta att dansa. Liffner lyckas får historiens marmorbyst och bokstavligt talat grå eminenser att svänga loss i en vildsint sjöfararumba som fått Tony Irving att säga upp sig från ”Let’s Dance” och mönstra på. Och boken är föredömligt kort med tanke på de tegelstenar som annars produceras när en historisk person står i sökljuset.

Att ”Vem kan segla” är en historisk fantasi snarare än sanningsenlig gestaltning står tidigt klart. Om inte redan titelmelodin – ja, som en sådan fungerar den faktiskt – är en ledtråd till att så är fallet. I sin nuvarande form med de berömda raderna som flitigt citeras, publicerades den nämligen först i början av 1900-talet, även om anorna går till Finlands svenskbygder och gamla sjömansvisor (tack, Wikipedia).

Det är hur som helst underhållande läsning. En mångbottnad suggestion på minnen och fantasiers målarduk som sjunger den magiska realismens lov, med avstamp i välkänd local lore (för att låna den svengelska som Liffner lägger i Fred Chapmans mun: ”själv har jag i blåsten alltid varit en middling man…”):
 Guldgubbarna i vång! Snapphanar! Spöken vid Hjortsberga kyrka! Apotekare Johan Ferber!
 Att läsa ”Vem kan segla” är lite som att gå en historisk stadsvandring i Karlskrona med omnejd. Med hallucinogena svampar i matsäcken.

För många är spökena och de magiska inslagen. Kanske lite väl många, stundtals.

Men skickligheten i hur Liffner lyckas färglägga gammal grå historia väger över. Som läsare blir man som Lill-Maja vid gubben Chapmans feberbädd:
 ”En saga om skepp och gastar kan hon bara inte motstå”.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 17/3-2019)

Glöm drömmen om att bli rik – tänk på barnen!

Om man ska tro reklamen (obs: gör aldrig det) verkar det lättare än någonsin att bli rik.

Även om det vore sant: låt bli – tänk på barnen!

I den nya spellagen och kasinoreklamens 2019 är drömmen om miljonerna ständigt närvarande. Det har knappast blivit färre skolbarn som klottrar ner ord ”ekonomiskt oberoende” i en tankebubbla under en svenskaövning om den så luddiga framtiden.

Inget fel med det. Till en början är det säkert toppen, men sedan då, i den där framtiden?

Det sägs att de riktigt rika är osynliga. Oftast stämmer det nog. Men ibland blir de desto synligare. Som vid skandaler. Ofta är det inte de som själva gjort sig förmögenheten som hamnar snett, utan ett barn eller ett barnbarn som med en våldsam krasch slår sig ur elfenbenstornet. Kastar sig huvudstupa från översta trappsteget på det som den amerikanska psykologen Abraham Maslow kallade behovstrappan där till exempel hunger, törst och sömn står nederst. Kanske inte så konstigt att dekadensen lockar: kan man inte klättra högre återstår bara nedåt för att ta sig någonstans.

Tv-serierna ”Trust” och ”Succession” behandlar båda tematiken. Den förstnämnda har verklig grund och behandlar oljefamiljen Getty och den italienska maffians kidnappning av John Paul Getty III 1973. Självmord och missbruk dyker upp bland den snåle patriarken J. Paul Gettys (telefonen för besökare och anställda i hans hem har till och med försetts med myntinkast!) barn redan i de första avsnitten.

”Succession” är fiktiv och handlar om familjen Roy, ägare till ett medieimperium. Behöver jag nämna att överhuvudets barn mår rätt kass och/eller knarkar?

Nyligen läste jag Sigrid Rausings ”Malström”, Tetra Pak-arvtagarens bok om vad som hände med familjen efter hennes svägerska Eva Rausings uppmärksammade död i London 2012.

Hans Kristian Rausing och Eva träffades på rehab och var nyktra länge men fick återfall med champagne på nyårsafton när 1999 blev 2000 – varpå det nya millenniet blev deras förbannelse.

De gick ner sig, som vi alla vet någon som gått ner sig, men inte på en parkbänk utan i ett lyxhus i London. I boken berättas bland annat hur de kommer lindrigt undan med ett rejält innehav, då så rika människor inte har något uppsåt att sälja drogerna vidare enligt den brittiska juridikens logik.

Kanske började min fascination för den här typen av historier med Agnelli-familjen. Som nästan allt jag kan något om tog det omvägen via sport – ägarna till bilmärket Fiat äger också den italienska fotbollsklubben Juventus. Familjen är drabbad av nästan förbannelselik olycka: magnaten Gianni Agnellis pappa dog i en flygkrasch när han var tonåring och hans bror blev bara 35 år på grund av sjukdom. Och så klart har vi även här exempel på de som valt dekadensen: Giannis son Edoardo tog livet av sig år 2000 efter år av missbruk och hans sonson Lapo Elkann fick sluta på Fiat 2005 på grund av ett eskalerande bruk av kokain och heroin.

En gammal klyscha ringer sann genom både de fiktiva exemplen och de verkliga: pengar gör dig inte lycklig. Åtminstone inte på lång sikt.

Inte heller osynlighet kan köpas. Det ska vi som är svaga för fascinerande historier om uppgång och fall vara tacksamma för. Och alla som behöver varnande exempel.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/3-2019)

Livscoachen som skar av sitt eget öra

I ena änden brunskaliga fält, i andra färgsprakande fält.
Jag är på van Gogh-utställning på Arken i Köpenhamn när jag plötsligt drabbas av en insikt:
Vincent van Gogh – förutom tavlorna känd för att ha skurit av sitt eget öra – var inte bara
konstnär.

Jag sitter på ett klassisk husmanslunchställe (ni vet: rårörda lingon eller löksås till allt). Jag
lever på lånad tid. Om 50 minuter kommer en stammis som alltid har det här bordet. Rutig
duk. Svag belysning. Jag äter en februarihimmelsgrå grönsakssoppa – visserligen rätt god,
men grå, så grå.
Som Vincent van Goghs tidiga målningar, som jag fascinerat stannade vid på van Gogh-
utställningen på Arken utanför Köpenhamn för några helger sedan medan de flesta andra
hastade vidare mot ljuset och färgerna. Solrosor, solrosor, hela vägen solrosor.
Bland de tidiga verken finns motiv som ”Bondkvinnor gräver upp potatis”, ”Veteskärvar”,
”Bondkvinna plockar spillsäd” (titlar jag föreställer mig förekom i en tidig tv-tablå) i fyra
nyanser av brunt med ett grått streck till himmel. Senare bytte han stil: till färger och ljus.
Den nästa övernaturliga exponering av vardagliga ting vi känner honom för.
Det är när jag rör mig mot solrosorna som jag drabbas av insikten: van Gogh var inte bara
den sorgliga konstnärsmyten som skar av sitt öra – han var också en inspirerande livscoach.
I en av texterna som samsas med verken på väggarna står det att van Gogh identifierade sig
med bönder och arbetare och såg det som sitt värv som konstnär att visa ”det gudomliga
budskapet och skönhet i världen”.
Den gängse uppfattningen är att van Gogh släppte in ljuset i sina målningar efter flytten till
Frankrike. Men jag tror att det ligger något djupare bakom förändringen än ett miljöombyte.
För motiven är snarlika. Jag tror att van Gogh ville ljusa upp och färglägga det banala.
Det är svårt och jävligt att leva (vilket han själv är ett tydligt exempel på) men van Gogh ser
det som sitt uppdrag att förtrolla världen för oss andra – förhöja den och dra den från sin
tydliga enkelhet.

När jag för första gången såg hans ”Stjärnenatt” på Museum of Modern Art i New York
kunde jag inte sluta titta. Det är en av mina starkaste konstupplevelser (jag har fortfarande
motivet som bakgrundsbild på datorn).

Jag har för mig att det var filmregissören Alfred Hitchcock som ska ha kritiserat den
framväxande så kallade diskbänksrealismen i brittisk film med att det är väl ingen som vill gå
på bio och se sådant de ägnar dagarna åt.
Jag gillar diskbänksrealism men utställningen på Arken får mig att tänka att jag nog gillar van
Goghs take på det lite mer. Allt är grått och trist, sysslor, slit och elände: men färglägg det!
Det är det minsta du kan göra. Det förändrar inget men man kan väl få drömma? Kanske
hjälper det någon bonde att plocka spillsäd lite gladare.
Vi återvänder till grönsakssoppan. Rött, orange, blått, grönt i en härlig symfoni. Vintersolen
kastar ett senapsgult ljus genom fönstret och får det vita att bli vitt och det röda att bli
gnistrande vinrött i duken på bordet framför mig.
Men nu kommer stammisen så jag måste gå.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/2-2019)

Det är okej att bara vara okej

”Good enough” att inte vara perfekt – min fåtöljfilosofi.

Jag lyssnar på Wilco när jag skriver det här eftersom det var frontmannen Jeff Tweedy som fick mig att tänka på något som kanske värmer så här i gymkortstider:

Det är okej att bara vara okej.

Det är rubriken på en artikel om Tweedy i det amerikanska magasinet The Atlantic apropå artistens nya soloalbum ”Warm” och sina memoarer ”Let's Go (So We Can Get Back)”.

Jeff Tweedys historia är en vi känner igen: parallellt med succén som följde på albumet ”Yankee Hotel Foxtrot” från 2002 brottades han med missbruk. Sedan dess har han emellertid vänt sig mot schablonbilden av den lidande konstnären.

Både hans nya album och memoarerna tycks ha samma budskap, skriver Spencer Kornhaber i The Atlantic: konst skapad ur optimism och återhämtning kan vara lika kraftfull som den som skapas ur smärta.

På journalistutbildningar och tidningsredaktioner pratar man om ”good enough”. När texten är bra nog, när man får vara nöjd, deadlinen är nära. Man kan egentligen flytta ett kommatecken hur många gånger som helst, men om alla journalister var perfektionister skulle det bli väldigt tunna tidningar.

Det var en uppenbarelse när jag fick lära mig det här under mina första år i branschen. Och jag har låtit begreppet ”good enough” (som föga förvånande också kidnappats av självhjälpsbranschen) färga också resten av mitt liv. Jag har mått väldigt bra av det.

För att ta ett aktuellt exempel hamnade jag och min sambo i bråk om julstädningen eftersom jag inte gjorde mina uppgifter grundligt nog. Det handlar inte om lathet utan ett sätt att ta sig framåt, hellre att det blir okej än att inte göra det alls.

Jag är perfektionist i grunden men jag fungerar inte då, då skulle ingenting bli gjort. Jag skulle lägga två dagar bara på att städa köket och inte ens då känna mig nöjd. Det handlar också om att vara snäll mot sig själv. Anställa den där lite schysta inre chefen som säger ”du kan gå hem efter lunch idag” istället för en diktator.

För att återknyta till Tweedy och konsten skulle en invändning mot min fåtöljfilosofi kunna vara att inga mästerverk skulle ha kommit till om det inte var för perfektionister som var beredda att offra allt och jobba dygnet runt i flera år. Jag skulle säga att sådana är unika undantag och att det snarare är tvärtom: om geniala kreatörer inte hade vett att säga ”good enough” förr eller senare skulle deras verk aldrig nå allmänheten. Jag tror att det finns många byrålådor innehållande briljanta tavlor, böcker och låtar, som förblir förseglade på grund av att de placerats där av perfektionister. Kanske öppnas några i dödsboet av någon med konstnärligt öga och noll respekt för det privata. Som det klassiska exemplet: Franz Kafkas ”vän” Max Brod som struntade i Kafkas önskan att bränna allt han skrivit. Men de allra flesta byrålådesverk sophanteras och förintas.

Så alla nyårslovare:

Det är okej att skippa gymmet. Fortsätt du bara ta trapporna istället för hissen och stabilt hålla ligga kvar på bara några kilo för mycket.

Du är i gott sällskap.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 2/1-2019)

”Öppna inte dörren för spandexmarodörerna, Blekinge!”

Äntligen vinter. Kyla, mörker, allt tommare bankkonto, visst. Men också: antalet cyklister på gatorna minskar.

Sommaren 2018: 

”Kan du inte röra på dig eller?” skriker en aggressivt medan en annan demonstrativt stannar på gångbanan. Snopet tar jag ett steg tillbaka, sväljer ett ilsket vrål om att jag har företräde.

Vi förstår inte varandra.

På väg därifrån kommer tankarna i takt med hjärtslagen.

De är för många. Kan vi verkligen upplåta asfalt till så många cyklister när det inte finns nog till oss fotgängare?

I Malmö där jag bor sker var fjärde resa på cykel, enligt kommunen. Fler lär det bli. Och snudd på alla tycks cykla med ett leende på läpparna. 

Och varför inte? Med varje tramp för de ju både sig själva och planeten in i en bättre framtid. 

Men tankarna har fortsatt ända sedan dess. Jag vet att jag riskerar att uppröra många med att skriva denna krönika. Vänner. Läsare. Kollegor på redaktionen. Till dem vill jag säga: missförstå mig rätt. Det här handlar om en viss typ av cyklister som kommit på ett perfekt brott. Bakom tvåstegsraketen att de både tar hand om sig själva och miljön trampar de på som bussen i den gamla 90-talsthrillern ”Speed” – utan hänsyn för fotgängare som undertecknad. Och utan en tanke på om det är cykelbana, trottoar eller väg de flyger fram på.

De är de som får mig att koka som gubben i flanellskjorta längst bak i studion i ”SVT Debatt”. Lockar tankarna vidare i mörkret: 

Kan vi inte hjälpa isbjörnarna på plats i stället?

När Malmö utsågs till världens sjätte bästa cykelstad förra året höjdes visserligen en del kritiska röster. Men då handlade det mer om listplaceringen var berättigad när det fortfarande finns mycket att göra beträffande cykelbanor och framkomlighet.

”Malmö stad arbetar aktivt för att stimulera cykling” står på kommunens hemsida.

Guidade turer på cykel. Nytt liv åt övergivna cyklar. Hyrcyklar. Det låter härligt allting.Men vad görs för oss som föredrar apostlahästarna?

I Blekinge har jag ännu inte fått hoppa undan för att rädda mig. Men kommunala satsningar som ”Ronneby cyklar” och Karlskronas ”Lös det med cykel” skrämmer. Öppna inte dörren för spandexmarodörerna!

Nu när den mörka och kalla tiden är här blir cyklisterna tack och lov färre. Men snart är det vår och sommar igen. Som fotgängare som dagligen rör mig på Malmös gator känner jag mig då ständigt otrygg. Hur ska vi bete oss? Vad förväntas av oss? Helst ska vi väl hålla oss hemma helt och hållet, låta det heliga folket rulla fritt.

Men vi var här först, de borde anpassa sig efter oss. Cykeln uppfanns väl först på 1800-talet?

Tänk om det går så långt att vi fotgängare tvingas följa cyklisternas lagar? Gå runt med ringklocka om armen och hjälm på huvudet… hur skulle det se ut?

Nej, denne Sverigeleden-ovän har tigit länge nog. 

Lockas snart till slagord:

”Inga cyklister på våra gator!”

Men det får man väl inte säga i den här jävla cykelstaden. Så jag skriver det här till er istället. Ta det som en varning.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 5 december 2018)

Soprano junior, det är jag

Att titta på ”Sopranos” är som att se en filmatisering av mina egna tonår.

”Jag känner igen en bra historia när jag ser den”, skriver Fredrik Sjöberg i sin nya bok ”Mamma är galen och pappa är full”. I hans fall är det en målning föreställande två flickor som dyker upp efter att ha varit försvunnen i nästan hundra år, som sätter igång Sjöbergs svindlande och elegant koncisa essä.

Jag ska inte slå mig för bröstet, men jag tror att jag har ett snarlikt väderkorn: jag känner igen ett bra krönikeämne när jag ser det. Kugghjul hakar i varandra i hjärnan, mobilens anteckningsfunktion åker fram och snart sitter jag vid datorn och skriver. Exakt det skedde i somras – förutom det sistnämnda. Jag har ju haft uppehåll från den här spalten. Idén har därför legat i marinad till dess.

Det började med att jag – förmodligen sist i världen – började titta på ”Sopranos”. Att följa maffioson Tony Sopranos familje- och yrkesliv i New Jersey är så klart spännande, men det var något annat som fascinerade mig mer. 

Serien är så välskriven! Tv-serien är den nya romanen! Nej, jag bara skojar, det är inte ditåt vi ska, då hade jag verkligen tappat det här med att vara sist på bollen.

Tony Sopranos son Anthony Soprano Jr., kallad A.J., är nämligen nästan exakt lika gammal som jag. Att följa hans uppväxt från när serien tar sin början 1999 fram till slutet 2007 är därför som att se en filmatisering av min egen: samma tv-spel, posters och t-shirts.

A.J. är dessutom liksom jag en gång en lätt överviktig pojke som smalnar av i naturens klassiska bantningskur puberteten. Jag minns hur jag kom tillbaka till skolan efter sommarlovet mellan sjuan och åttan och insåg att jag inte längre var densamme i andras ögon: ”shit, har du börjat träna?”.

A.J. har svårt att hitta sin plats, ställer till problem i skolan och försöker sig på att bli en idrottsperson fast han egentligen är för dålig, bara för att ha en identitet, vilken som.

Senare börjar han fundera över meningen med livet efter att ha läst Nietzsche, som han uttalar ”Nitch” (öppna inte den dörren, ungdomar!).

Han spelar småbusig slacker för sina polare samtidigt som han börjar läsa poesi och upptäcker tillvarons grymhet och livets meningslöshet via tidningsartiklar och nyhetsinslag. Men upptäckten görs inte iklädd basker och med en filterlös cigarett i mungipan i Paris utan för sig själv i ett helt vanligt pojkrum.

När jag inser att jag måste försöka skriva nästa krönika om det här ligger A.J. i sängen och läser Thomas Manns ”Döden i Venedig”. En läxa från skolan men till synes intresserad ändå. Det får mig att minnas hur mitt läsintresse bortom ”Harry Potter” inleddes när jag på gymnasiet gav mig fan på att läsa båda ”MVG-böckerna” på gymnasiesvenskan (Franz Kafkas ”Processen” och Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff”). För att bevisa för läraren att jag var något mer än han som pratade mig igenom lektionerna.

Redan där känner jag att jag kan sluta titta på ”Sopranos”. Jag vet hur serien slutar: A.J. blir krönikör i lokaltidningen Star-Ledger som Tony Soprano så ikoniskt hämtar från uppfarten varje morgon.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7 november 2018)

Tony Sopranos son Anthony Soprano Jr., kallad A.J., är nämligen nästan exakt lika gammal som jag. Att följa hans uppväxt från när serien tar sin början 1999 fram till slutet 2007 är därför som att se en filmatisering av min egen: samma tv-spel, posters och t-shirts.
A.J. är dessutom liksom jag en gång en lätt överviktig pojke som smalnar av i naturens klassiska bantningskur puberteten. Jag minns hur jag kom tillbaka till skolan efter sommarlovet mellan sjuan och åttan och insåg att jag inte längre var densamme i andras ögon: ”shit, har du börjat träna?”.
A.J. har svårt att hitta sin plats, ställer till problem i skolan och försöker sig på att bli en idrottsperson fast han egentligen är för dålig, bara för att ha en identitet, vilken som.
Senare börjar han fundera över meningen med livet efter att ha läst Nietzsche, som han uttalar ”Nitch” (öppna inte den dörren, ungdomar!).
Han spelar småbusig slacker för sina polare samtidigt som han börjar läsa poesi och upptäcker tillvarons grymhet och livets meningslöshet via tidningsartiklar och nyhetsinslag. Men upptäckten görs inte iklädd basker och med en filterlös cigarett i mungipan i Paris utan för sig själv i ett helt vanligt pojkrum.
När jag inser att jag måste försöka skriva nästa krönika om det här ligger A.J. i sängen och läser Thomas Manns ”Döden i Venedig”. En läxa från skolan men till synes intresserad ändå. Det får mig att minnas hur mitt läsintresse bortom ”Harry Potter” inleddes när jag på gymnasiet gav mig fan på att läsa båda ”MVG-böckerna” på gymnasiesvenskan (Franz Kafkas ”Processen” och Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff”). För att bevisa för läraren att jag var något mer än han som pratade mig igenom lektionerna.
Redan där känner jag att jag kan sluta titta på ”Sopranos”. Jag vet hur serien slutar: A.J. blir krönikör i lokaltidningen Star-Ledger som Tony Soprano så ikoniskt hämtar från uppfarten varje morgon.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7/11-2018)