Efter att ha läst upp en av de mest kända av Frank O’Haras lunchdikter, ”The day Lady died” om sångerskan Billie Holidays död, möttes den amerikanske litteraturprofessorn Todd F Tietchen av en oväntad reaktion. ”Det är ingen dikt, det är bara en tweet!” utbrast en av hans studenter varpå Tietchen fann sig försvarande diktens högre värde, vilket inte visade sig vara så enkelt.
För vad är skillnaden, egentligen, bortsett från mediet? I sitt manifest ”Personism” från 1959 beskriver O’Hara att han lika gärna hade kunnat plocka upp telefonen som att skriva en kärleksdikt till en älskare. Skillnaden är att dikten då bara fått en läsare. När telefonen i dag kompletterats med sociala medier har alla fått möjligheten att nå betydligt fler om de vill.
I den artikel i litteratur- och konsttidskriften Criticism som ovan nämnda anekdot är hämtad från drar Todd F Tietchen paralleller mellan O’Haras estetik och den uppsjö av personliga uttryck som Facebook och Twitter fört med sig.
Återigen: vad skiljer O’Hara (som skulle ha fyllt 90 år idag, 27/3, om han levat) och hans ”I do this, I do that”-dikter, som han själv kallade dem, från inlägg på sociala medier? Är det bara kontexten, att de är tryckta i en bok och inte syns på en skärm? På samma sätt som Marcel Duchamps urinoar egentligen inte skilde sig från någon annan men blev konst då den placerades på ett galleri.
Tietchen skulle hävda att skillnaden är litterär kvalitet och bjuder på en fin läsning av ”The day Lady died” för att visa på att studenten hade fel, där han landar i att diktens kontemplation över Billie Holidays död aktualiserar en tanke på O’Haras egen dödlighet.
Men denna litterära kvalitet är inte avhängig på publiceringsformen – den hade funnits där också i telefon – och jag tror att vi går mot en tid där mediet inte längre är budskapet för att parafrasera Marshall McLuhan.
Jag finner träffsäkert djup om att vara människa i dag under ytan av blaserad ironi hos den samtida amerikanska poeten Mira Gonzalez, både när jag ser hennes dikter och tweetar på nätet och när jag läser hennes böcker (hon gav nyligen ut ”Selected tweets” ihop med Tao Lin). Likaså hos den danska poeten Asta Oliva Nordenhof vars hyllade ”det enkla och det ensamma” till stor del består av texter som tidigare publicerats på hennes blogg ”Jeg hedder mit navn med versaler”.
Texter av poeter som Gonzalez och Nordenhof fanns alltså redan online, liksom deras texters litterära kvaliteter, men de behöver ännu förlagen och boken för att tas på allvar, recenseras och läsas. Detta illustrerar brytpunkten vi befinner oss i, mittemellan Gutenberg och Zuckerberg. I USA och Danmark har man bättre än i Sverige förstått att litteraturen börjat ta andra vägar. Men det ställer högre krav på förlag och kulturredaktioner, som inte längre kan ta för givet att det finns ett värde i ett verk bara för att det kommer i bokform eller i en portofri postpåse.
Annars riskerar de inte bara att spela ut sin historiska roll som kvalitetsbestämmande institutioner utan också att gå miste om en ny uppkopplad författargeneration.
Om han inte uppmuntrats att skriva ner och ge ut sina dikter hade kanske Frank O’Hara bara blivit en trånande älskare, viskande kärleksdikter in i telefonluren.
(Publicerad i HD/Sydsvenskan 24 mars 2016)
