KULTURREPORTAGE: En liten bit av Torhamn i Buenos Aires

Små luftfickor av en kultur i en större har alltid fascinerat mig. Som att det finns en Gammal svenskby vid Dneprs strand i Ukraina, ett Little Italy i New York.

Mittemot vad som verkar vara en bilhandel i närheten av Lezama-parken i stadsdelen San Telmo pryds en gråbrun byggnad av ord på svenska. "Svenska kyrkan".

Man kan fråga sig varför.

På 1940-talet fanns sällan färre än åtta till tio svenska fartyg i Buenos Aires hamn. Fartygen var så kallade lejdfartyg som England och Tyskland lät komma in och lämna svenska hamnar. Då Argentina var alliansfritt fick vi bland annat kött och spannmål härifrån under de åren, enligt boken ”Blågult i Argentina”. Sjömännen, som också tidigare frekventerat Buenos Aires hamn, behövde en kyrka. Svenska församlingen grundades 1918, men gudstjänster hölls till en början i vanliga lägenheter i San Telmo. De första prästerna hade som arbetsbeskrivning att bland annat ägna sig åt "sjömansvård", vilket kunde innefatta allt från långa samtal på båtarna till att ordna snus åt en sjuk sjöman. 1944 lades grunden och året därpå stod kyrkan klar.

I dag kallas församlingen för Nordiska kyrkan, då varken norrmännen eller finländarna har en aktiv kyrka.

– Den första fredagen varje månad anordnar vi middagar, med snaps och så, säger Eva Jeppsson, sekreterare.

Kyrkobyggnaden inhyser bland annat en skola för nordiska språk där Eva Jeppsson undervisar. Skolan var tidigare prästbostad men en egen präst har kyrkan inte haft på många år, enligt Eva Jeppsson.

– Det var mer folk förr. Många svenskar som var anställda på svenska företag med filial här, säger hon.

Många hon undervisar i svenska är svenskättlingar. Bakom de Kristinor och Karl-Oskrar som valde USA migrerade tusentals svenskar till Sydamerika från mitten av 1800-talet till kring 1940. Cirka 10 000 kom till södra Brasilien under det sena 1800-talet. De lockades av gratis båtresor över Atlanten och många dog på vägen. Klimatet, översvämningar och sjukdomar slog hårt mot svenskkolonin. Många fick hjälp att återvända hem. De som ville stanna flyttade över till Argentina. Svenskarna hamnade mitt i Misiones-provinsen i landets nordöstra delar där kolonin Villa Svea bildades. 1928 bytte staden namn till Obéra. Runt 2000 av stadens 65 000 invånare uppskattades i dag vara svenskättlingar även om allt färre talar svenska.

Eva Jeppsson berättar att hon i Buenos Aires också undervisat en släkting till verklighetens Carmencita, som Evert Taube sjunger om i ”Fritiof och Carmencita”.

Inne i själva kyrkan pryds väggen vid altaret av en målning av Blekinge-konstnären Gunnar Torhamn. Den egentliga anledningen till att jag är här. De ljusa färgerna påminner om Torhamns målning i hans hembygd Torhamns kyrka.

Gunnar Torhamn var inte på plats i Buenos Aires, tavlan målades i Stockholm och fraktades hit 1946. Den föreställer Jesus när han kallar på sina första lärjungar som enligt Bibeln var fiskare. Tavlan hade kunnat föreställa ett svenskt fiskeläge. En liten bit av hemma här, över tusen mil bort.

Det känns inte som en slump att man valde Gunnar Torhamn, född i Konungshamn i Torhamns socken 1894 som son till en kustupplysningsman, för att smycka det som en gång var samlingspunkt för svenska sjömän. Gunnar Torhamn har även gjort andra kyrkomålningar, bland annat i Margaretakyrkan i Oslo.

När kyrkan i San Telmo renoverades 2015 passade man på att låta tavlan restaureras. Eva Jeppsson berättar att det inte var det första ingreppet: när prästen började stå riktad mot åhörarna och altaret flyttades ut från väggen var Torhamns målning för kort. Konstnären Kuno Haglund plockades in 1980 för att i akryl måla dit en nederdel.

Även om de svenska sjömännen inte längre är lika många fortsätter kyrkan att vara hjärtat i den alltjämt aktiva svenska communityn i Buenos Aires. Här finns en svensk restaurang och firanden som exempelvis Lucia anordnas.

Eva Jeppsson skulle ha stannat i den argentinska huvudstaden i sex månader för att studera spanska – det blev 18 år.

– Många svenskar jag träffar här har en liknande historia, säger hon.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 3/3-2017)

Svåra ord – inte värdigt en tidning

Jag satte mig på tåget till Skurup på väg till första dagen på journalistlinjen med vad jag trodde var ett hemligt vapen. Det som skulle bräda mina blivande klasskamrater och göra mig till kullens starkast lysande stjärna.

Det var en ordlista med svåra ord som jag samlat på mig. Jag kallade den min parlör (bara det ett svårt ord, från franskan? Betyder ordbok).

Jag minns inte vilket av dem jag använde först i någon av enkäterna och nyhetsnotiserna vi fick börja med, kanske ”ekvilibristisk”. Men jag minns att det var överstruket med rödpenna när jag fick tillbaka min text från läraren.

Så var det med det hemliga vapnet – farligt för journalistiken snarare än för mina konkurrenter. Jag började sakta förstå att det inte handlar om någon egoistisk stilonani. En av journalistikens viktigaste uppgifter är att göra komplexa saker begripliga för läsarna. Oavsett om det gäller ett nytt budgetförslag, Owe Thörnqvists Melloframgång, vad ett "meme" är eller storheten med ett visst författarskap eller konstnärskap.

Ett tänk som, bokstavligt talat, måste genomsyra minsta stavelse. Även inom kulturjournalistiken bör det vara ledstjärnan även om den kan locka till mer litterära övningar än enkäter och nyhetsnotiser. För mycket svåra ord, komplicerade meningar och referenser som inte förklaras blir elitism. Den polske författaren Witold Gombrowicz går hårt åt de som glömmer denna viktiga grund i sin dagbok:

"Det gäller att förenkla. Det gäller att göra tillgängligt, underlätta för läsaren! Där har ni vänt honom ryggen, recensionerna flödar över av svårsmälta teser."

Jag hajar därför till när jag läser ordet "diktat" (befallning) i en text på en kultursida och både "interfolieras" (inskjuta) och "triumvirat" (typ: tremannapakt i Romarriket) i en annan.

Bara enstaka felsteg och jag vill inte hänga ut några enskilda skribenter. Min uppfattning är att dessa tendenser har blivit ovanligare.

Vissa skulle kalla det "det intellektuella samtalets förflackning".  Att lite oförklarad filosofi eller ett ovanligt ord stimulerar läsaren, ger dem en utmaning. Jag menar tvärtom. Det är så klart annorlunda i nischade tidskrifter eller akademiska publikationer, men i kvälls- och dagstidningsvärlden får läsaren aldrig vändas ryggen. Och för språket handlar det om den starkastes överlevnad. Det utvecklas. Vad är det för mening att använda ett ord ingen längre förstår? De har dött ut av en anledning.

Det handlar som sagt inte bara om språket. Ibland kritiserar kunniga människor mina texter: "här hade du kunnat använda den och dens teorier". Som att jag inte visste det (eller ibland vet jag inte, jag är inte en kunnig människa) men det spelar ingen roll för jag skriver inte för kunniga människor.

En tidning där målet inte är att varje mening ska kunna förstås av alla, är inte en tidning värd namnet.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/3-2017)