”Blekinge är inte direkt överexponerat på vita duken”

Jordgubbsplockaren blev filmskapare och hans långfilmsdebut ”Jordgubbslandet”, en kärlekshistoria som utspelar sig på Lister, hyllad succé.

Wiktor Ericsson, årets mottagare av BLT:s kulturpris, har dock inte mycket för biografiska tolkningar av verk.

– Allt som behövs är empati så kan man skriva om vad som helst, säger han.

Det sägs att man inte blir profet i sin egen hemstad. Men bland motiveringarna av Wiktor Ericsson, sommarboende på Torsö sedan barnsben, till BLT:s kulturpris märks många från Sölvesborgstrakten.

– Det känns fantastiskt skojigt. Jag visste inte hur de som bor där skulle uppfatta filmen. Det är ingen lättsam komedi direkt, säger han.

Filmen är ”Jordgubbslandet”, en kärlekshistoria på de listerländska jordgubbsfälten mellan en ung polsk gästarbetare och en svensk tjej, inspelad på nämnda jordgubbsfält med omnejd.

– Det var kul att göra något som utspelar sig där. Blekinge är inte direkt överexponerat på vita duken. Den hade inte gått att göra om de som bor där inte hjälpt till och om bönderna inte lånat ut sin mark, säger Wiktor Ericsson.

Nu har filmen lett till att han får BLT:s kulturpris och prissumman på 50 000 kronor.

– Först och främst är det hedrande, en bekräftelse på att filmen hittat en plats i folks hjärtan. Sedan är jag frilans så all uppmärksamhet och stöd välkomnas.

För tillfället arbetar Wiktor Ericsson på en tv-serie han ännu inte kan säga något om och en långfilm om en mor- och sonrelation på 70-talet.

– Det är lite lustigt när man har gjort en film som blivit framgångsrik. Jag känner ett ansvar för att följa upp med något som kan stå bredvid ”Jordgubbslandet”. Vilket gör mig mindre benägen att hoppa på vad som helst.

Wiktor Ericsson växte upp i Malmö, men hans föräldrar har haft ett hus på Torsö ända sedan han föddes. Han är fortfarande där på somrarna och det var där han började göra film med kompisarna. Wiktor Ericsson har också själv arbetat som jordgubbsplockare på Lister när han var 16 år.

– ”Jordgubbslandet” är ingen självbiografi, även om det finns stora delar av mig i den. Jag tycker om devisen att gräva där man står. Jag gör gärna en ny film i miljöerna någon gång.

Jag brukar säga att idén till ”Jordgubbslandet” är tio år gammal men det slog mig häromdagen att jag skrev skisser till den i en stuga på Torsö redan för 15 år sedan.

Den utbredda biografiska tolkningen av verk vänder sig Wiktor Ericsson emot.

– Det är en stark idé idag, att ett verk handlar om vem som gjort det. Allt som behövs är empati så kan man skriva om vad som helst. De bästa krigsfilmerna har inte gjorts av personer som själva upplevt kriget. Givetvis så filtreras allt genom dina egna erfarenheter, men det viktigaste är research och inlevelseförmåga.

Så även om du gör en film som utspelar sig på, säg, Mars kommer man kanske känna igen Torsö?

– Man behöver inte ha varit på Mars för att skriva om det. Det blir i så fall utifrån mitt jag på Mars. ”Jordgubbslandet” är en mix av saker som hänt mig och saker jag har hört eller läst om. Det handlar om att ha öga och öra för vad som är trovärdigt och intressant.

(Intervju med årets kulturpristagare Wiktor Ericsson. Publicerad i Blekinge Läns Tidning 17/11-17)

Texten jag slängde och #metoo

Jag slängde en text om sexism i kulturvärlden.

Trodde allt redan hade sagts, att det blivit bättre.

Sedan kom #metoo.

För några månader sedan började jag på en text om Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar”. Jag tänkte att den skulle passa att få publicerad någonstans i samband med att det i augusti var tio år sedan boken gavs ut. När ”Myggor och tigrar” kom slog den ner som en bomb i kultur-Sverige. Förekom det sexuella trakasserier och vuxenmobbing i den svenska kulturvärlden? Var den jämförbar med den neopolitanska maffian? I den efterföljande debatten stämplades Maja Lundgren som galen och har sedan dess i stort sett försvunnit från kulturoffentligheten. 

I den där texten tänkte jag ge henne rätt. Missförstå mig inte nu, vad som glömdes bort när ”Myggor och tigrar” debatterades som häftigast är att det är en roman. Fiktion, inte ett granskande reportage där namngivna personer som inte dömts för något hängs ut som mansgrisar. I min planerade text om boken ville jag inte förvilla mig i detaljer, enskilda händelserna eller personer. Då ser man inte skogen för alla träd. ”Sant eller icke sant i detaljerna? Det kan förstås inte läsaren avgöra, men det stora mönstret är skarpt, tydligt och sant.” som Ulrika Knutson skrev i sin recension av ”Myggor och tigrar” i Aftonbladet.

Nej, Lundgrens bok bör läsas som skönlitterär temperatur på hur det fungerar i ett patriarkalt system. Också kulturvärlden är ett sådant, fina ord och tankar om feminism och jämställdhet kan vara blott blingbling, medaljer på bröstet. 

Men jag kasserade texten, tänkte att allt redan hade sagts i ämnet, att boken var gammal och att det nog inte var så illa längre. Man måste vara lite cynisk i textfabriken, lägga tiden på sådant man kan få publicerat och betalt för.

Efter att ha följt #metoo-kampanjen och läst Greta Thurfjell och Hanna Fahls DN-granskning ”Övergreppskultur i kulturvärlden” står det klart att det var värre än jag anat – och fortfarande pågår.

Ett avsnitt i senaste säsongen av ”Girls” som sändes i våras framstår nu som profetiskt. I det besöker huvudpersonen Hannah en prisbelönt författare som vill träffa henne för att diskutera en text hon skrivit om anklagelser om sexuella övergrepp mot honom. Avsnittet slutar med att författaren tar fram sin penis.

Också jag zoomar in på kulturvärlden här och det är talande hur #metoo egentligen startade redan för tio år sedan men blev global först med anklagelserna mot Hollywood-höjdaren Harvey Weinstein.

Men locket är av, bevarade hemligheter ute i ljuset. Jag hoppas att det lavinartade upprop som följt leder till en upprensning. Inte bara i kulturvärlden utan på varje arbetsplats där det patriarkala möglet i väggarna fått män att tro att de har någon slags blå diplomatskylt och all rätt i världen att utnyttja sin makt och leva ut sin sexualitet utan hänsyn till andra.

Och att vi i framtiden lyssnar på visselblåsarna, vilken form deras berättelse än kommer i.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 1/11-2017)