Turba är mellanläget mellan början och slutet, om jag tolkar citatet av Jakob Böhme som inleder Asarumsbördige Niklas Qvarnströms bok med samma namn korrekt.
”En nittiotalsroman från framtiden” beskrivs den. Och vad var mer ett mellanläge än 90-talet, betraktat så här från framtiden. Åtminstone i Malmö, där boken utspelar sig.
Varvskrisen hade bränt jord men Kockumskranen stod kvar. Turning Torso och Ilmar Reepalus ansiktslyft på industristaden var ännu inte ens en dröm.
Jag brukar säga till de som inte bor här att Malmö fortfarande är en stad där man kan hamna på fest hos en arbetslös konstnär på en central adress, omöjligt i dagens Stockholm.
Det där är romantiserat och inte riktigt sant, men nästan. Snart inte alls. Gatorna sopas så effektivt att man undrar hur länge den gamla Eldkvarn-raden ”ännu finns den sorten som inte gör allt rätt” stämmer.
1993 var det annorlunda.
”Turba” börjar hos just en arbetslös konstnär, Robert, som har sin ateljé på en ”sexig adress”.
Vi får följa honom och hans vänner som för en snarlik existens under några sommardagar i Malmö. Tänk Aki Kaurismäkis ”Bohemernas liv”: de röker, dricker och skapar.
Först verkar det bara vara en dag. Den 16 juni, det datum James Joyce ”Ulysses” utspelar sig och fortfarande firas som Bloomsday världen över. En blinkning som inte blir en flört. Tiden går långsamt, men framåt, och den stafettpinne som snabbt skickas mellan karaktärerna bildar ett flöde, rent från joyceska inre monologer.
När jag läser kommer jag att tänka på Fjärilseffekten, The Butterfly Effect, som förutom en tre plus-film är ett begrepp inom kaosforskning som syftar på att en liten påverkan i ett system kan få stora konsekvenser någon annanstans i systemet.
En fjärils vingslag i Sydamerika kan orsaka en ny stormen Gudrun här, typ.
På samma två plan – det pyttelilla och det oöverblickbart stora – opererar Qvarnström. Han zoomar in på små händelser, men låter dem sträcka ut sig mot något större. Världen, framtiden.
Gör det ”Turba” till den epik jag kan längta efter? Det stora genom det lilla. Det kommer ut minst en om året i USA, men de känns utrotningshotade i Sverige. Romanen som på sina sidor – gärna många – parallellt skisserar en samhällsutveckling och några människoöden.
Nja. Jag blir lite besviken när Qvarnström istället lägger till ”Syd-” i Amerika och börjar flörta med magisk realism. Mystiska ljussken, en oförklarlig epidemi, utplacerade spelkort och en skum liten man med rosiga kinder.
Lika aparta känns de korta utflykterna till andra små hörn av världen. De är inte sammanvävda med bokens nu utan framstår först som ett sätt att kringgå navelskådandet.
Men genom dem börjar jag snart se något annat. Hur Qvarnström fångar hur världen är just här och överallt samtidigt, hur några dagar i Malmö 1993 bär verkan av alla dagar som passerat och löftet om alla dagar som ska komma i sig.
Hur allt är som DNA.
”När 1993 ersattes av 1994 var ingenting sig likt. Ingenting utom det faktum att människan aldrig har lyckats lägga märke till de riktigt stora förändringar som bara sker när ingen ser på”, skriver Qvarnström.
Det är romanens kärna.
Ingenting händer. Allting händer.
Några vänners bloss på cigaretter, möten, farväl och rödvinssippar är fjärilens vingslag.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 25/8)
