Bokrecension: Per Hagman "Allas älskare, ingens älskling"

“Din röst varm och öm, kärleken jag inte kunde vara utan. För jag är din kvinna och du är min man.”

Raderna är från Jennifer Rushs 80-talshit The Power of Love och återfinns i Per Hagmans nya, Allas älskare, ingen älskling. Han skriver: ”Balkongdörrarna på vid gavel så att jag slipper gå iväg och röka hela tiden; om och om igen måste jag lyssna på Jennifer Rushs ’The Power of Love’.” Och senare: ”Aldrig har denna sönderspelade låt berört mig så starkt som nu.”

Här finns en nyckel till hela Per Hagmans författarskap. Hans böcker är som när en annan 80-talshit, Foreigners I Want to Know What Love Is, spelas när Elin och Agnes sitter baksätet på en främmande bil i Fucking Åmål. Jag fnissade till när jag såg den för första gången, för liksom Hagman kommer ju Lukas Moodyson från det ironiska 90-talet. Men under fnisset träffar något själen, får fäste, kanske är det här ironin dör som Henrik Schyffert är inne på i The 90's. Klyscha plus tid är lika med allvar. Banala ord avförtrollas och återförtrollas i samma scen.

När jag läser Allas älskare, ingens älskling har jag det där fnisset redan vid kapitelnamnen, som heter saker som "Spela Shoreline", "Dagens Industri" och "Hagmans frestelse". Men när man börjar läsa inser man att det är långt ifrån trams. Här finns stycken om arabiska våren och massakern på Utöya. Dock filtrerade genom en hagmansk lins: han funderar på att åka till Kairo för att skriva om det förstnämnda men stannar i Nice och följer nyheterna på en arabisk bar, hör om det sistnämnda när norska båtar helt plötsligt lämnar Marstrand. Huvudstoryn är dock Hagmans klassiska: den om vagabonden som pendlar mellan Västgötaslätten och världen. Som flyttade till Stockholm dagen efter studenten. Kroglivet, Frihetsfronten, Nice. Allas älskare, ingens älskling börjar symboliskt med dagstidningar från hela världen på bordet hos hans pappa jämte lokaltidningar som ”Gresabladet” (Skaraborgs Allehanda). Det lilla och det stora. Hagman skriver: "Längtan efter att bli en liten spelare i ett stort spel för att hålla blicken klar, i stället för det smidiga förminskandet av sig själv för att bli en stor i ett litet."

Inte nöja sig eller stanna upp bara för sakens skull, utan för att man vill. Ta sig vidare, men därför inte se ner på det man kommer ifrån. Det stora OCH det lilla. Hos Hagman är de aldrig motsatser. Det handlar inte om att peka finger åt det trygga medelklasslivet och dra ut på någon never ending tågluff. Utan om att inte skikta sitt liv, att hitta ett mellanläge mellan partyflotte i Sydostasien och flått partnerliv på Södermalm.

De som tänker att Per Hagman aldrig blivit vuxen har läst hans böcker, och hans liv, slarvigt. Han har inte alltid gått hem hos belästa människor, som tycker att han är ytlig och att han skriver ytligt. Och visst kan det verka så – men då har man läst ytligt. Trots att jag i en recension av en annan författare säkert skulle skriva något om att pajiga meningar som "från husarrest till ljusarrest" förstör hela läsningen. Slår man tillräckligt brett på tangenterna lyckas man träffa universella toner. Rent språkligt jobbar Hagman med en slags övermättningsteknik. Tre halvsvaga metaforer i rad och jag vill spy, men i stället för att sluta dunkar han på med tre till. Gärna med en radbrytning efter varje. Konsekvensen och envisheten får det att funka. Hans språk är en charmigt påträngande dammsugarförsäljare man till slut släpper in.

Med samma verktyg har Per Hagman faktiskt lyckats skapa sig en unik mittfåra, nått den självständighet han strävat efter, en kamp mot en förhärskande överhet han delar med städerna han reser till: Nice, Palermo, Tunis.

Det är kanske därför, tänker jag medan jag läser den nya boken, som Per Hagman klarat sig med någon slags heder i behåll till skillnad mot sina generationskamrater. Aldrig behövt ursäkta att bli programledare i På Spåret eller mellanakt i Melodifestivalen. Han var aldrig ironisk, ville aldrig vidare. En litteraturens motsvarighet till Henrik Berggren i samma kläder nu som då. När jag läste Linda Skugges 40 Constant Reader framkallade den samma känsla av stillastående – det var som att läsa hennes 90-talskrönikor i Expressen. Stillastående som en motståndshandling, vilket enligt min mening bevisar att sådana som Skugge, Berggren och Hagman var och är äkta. Att de fortsatt trots att det de gör blivit ohippt.

Per Hagman söker fortfarande efter en självständighet. Det är därför jag läser honom om och om igen. Och aldrig har hans sönderspelade stil berört mig så starkt som nu.

(Publicerad på Lovestory 12/5-17: https://lovestory.nu/stories/2017/5/12/det-ironiska-fnisset-fastnar-i-halsen)

Ett ärligt porträtt av en oärlig person

Adam Gordons mamma är döende. Dessutom såg han en person drunkna när han var i Mexiko med sin flickvän. Han är en talangfull amerikansk poet med god kunskap i spanska och spansk poesi som fått en stipendievistelse i Madrid.

Men: inget av det är sant. Adam är förvisso en talangfull amerikansk poet, men spansk poesi kan han inte särskilt mycket om och ansökan till stipendiet skrev han med hjälp av en spansktalande vän.

Titeln för tankarna till den senaste svenska utgåvan av Jack Kerouacs ”On the Road” (”På väg”) och den kan slarvigt läsas som en så kallad ”künstlerroman”, om en konstnärs mognad. Men Ben Lerners debutroman ”På väg från Atocha” handlar framförallt om sanning och lögn, djup och yta. Om hur vi ständigt konstruerar oss själva, i livet liksom i litteraturen. Adam Gordon reflekterar över äkthet, beträffande sitt skrivande: ”Jag hade varit en obetydlig performancekonstnär som uppträtt som poet, men nu insåg jag att jag längtade, med bekymrande intensitet, efter att skriva stora dikter.”

Lerners intresse för gränsen mellan fakta och fiktion aktualiseras också med essän ”Varför hatar alla poesi?” som kommer på svenska samtidigt som ”På väg från Atocha”. I den presenterar Lerner tankar som han i ”På väg från Atocha” placerat hos Adam Gordon som sina egna.

Språket i ”På väg från Atocha” är lika roligt som vackert. Det blixtrar till lågmält, till synes banalt: ”Sedan låg jag på rygg och Teresa låg på rygg bredvid mig och all svartsjuka var försvunnen eller så avlägsen att jag inte längre tänkte på den som min. Jag såg en särskilt starkt lysande stjärna som jag sedan betraktade som en satellit men egentligen visste jag att det var ett flygplan.”

Ben Lerner infogar även en chattdialog och bilder som för tankarna till memes och Tumblr. Föreningen av nytt och gammalt är inte främmande för den som läst Lerners poesi – han gav ut tre diktsamlingar innan romandebuten – där han till exempel i ”The Lichtenberg Figures” skapade sonetter innehållande stoff som Nintendo och daiquiri.

Det mest intressanta med ”På väg från Atocha” är skildringen av spelet mellan sanning och lögn i interaktionen mellan människor. Hur vi framställer oss själva för andra, vilka historier vi berättar. Adam Gordon är ett typexempel på hur detta tar sig uttryck hos en person man ofta möter i kulturkretsar. En som ständigt konstruerar sig själv för att slippa visa vem hen egentligen är. Som lägger mer energi på att skapa en berättelse om vad hen skriver på än att verkligen skriva det.

I de relationer Adam inleder med två spanska kvinnor, Isabel och Teresa, syns samma mönster. Han talar spanska med dem trots att han inte till fullo kan språket. Bryr sig inte om att han får gissa vad de säger. Föredrar det rentav.

Men den där skyddande ytan Adam slutit kring sig själv konfronteras till sist med något verkligt. Efter en fantastiskt kaotisk scen där Adam bjuder Isabel på lyxrestaurang, silverhalsband och hotell med sina föräldrars kreditkort, hamnar han i något som är större än honom själv. Men uppfriskande nog leder det inte till något uppvaknade. Här vänder sig romanen från konstnärsromanens inbyggda dramaturgi.

Även om Adam är en ung man som flytt USA och ägnar sig åt skrivande, hasch och kvinnoaffärer, tycker jag att den svenska titeln är en orättvis alludering till Jack Kerouac. Adam saknar nämligen beatförfattarnas manliga självsäkerhet. Lerner tecknar snarare Adam i en mosaik av tillkortakommanden, och kommer via ytan närmre något djupt mänskligt.

”På väg från Atocha” är ett av de ärligaste porträtt av en oärlig människa jag har läst.

(Publicerad i Sydsvenskan 4/5-2017)

Per Hagman lärde mig sluta störa mig på småpratet

Jag brukade störa mig på särskilt social servicepersonal. 
En slags sport var det, för mig själv, att reta mig. Ibland ventilerade jag min irritation.

Jag vet inte varför, jag tänkte väl att det var falskt och att jag ”såg igenom” det. En gång spydde jag galla över det smilande kassabiträdet jag nyss köpt typ en mikropizza av på matbutiken nära där jag bodde inför en kompis. Jag förväntade mig skratt, men han sa något i stil med hur mycket sådant där kan betyda för vissa människor.

Då förstod jag inte vad han menade, men efter att ha läst Per Hagmans nya roman ”Allas älskare, ingens älskling” gör jag nog det. I boken introducerar Hagman vad han kallar ”tunna band” när han förklarar sin kärlek till en favoritkrog i Nice och dess personal och klientel. Där han bara vill sitta hela dagarna, från morgonens kaffe till eftermiddagens glas rosé.

”Jag vet inte om tunna band är ett etablerat begrepp inom medicin eller psykologi, men första och enda gången jag hörde talas om det var på radio för några år sedan. En forskare hade studerat hur viktiga de allra minsta små sociala kontakterna är för människor på äldreboenden: småprat om vädret, kanske bara ett hej eller bekräftande hummanden”, skriver han.

Efter att ha scrollat igenom Google-träffar med baddräkter, metallband som håller samman tunnor och redskap i rytmisk gymnastik hittar jag radioreportaget från SR:s ”Vetandes värld” han refererar till. ”Ett stort kontaktnät av ytligt bekanta är viktigt för att äldre ska ha kvar känslan av trygghet, ett socialt sammanhang och sin egen identitet”, säger Cecilia Henning, docent i socialt arbete vid Hälsohögskolan i Jönköping i det.

Inte bara för äldre. Hagman fortsätter skriva om vad tunna band innebär för honom: ”De mikroskopiska sociala stimuli som många naturligtvis kan avfärda som ytliga eller inte ens har möjlighet att reflektera över, men som under de senaste åren här i Nice ständigt blivit tydliga för mig. Kanske i ännu högre grad när det gått isolerade veckor på västgötaslätten utan ens ett telefonsamtal och då ett tack eller hej från kassörskan på Gullbergshallen inne i Töreboda varit små pilar av osannolik värme”.

Men det är nog viktigt att de här banden är just tunna, tänker jag. Även om jag har slutat reta mig går jag fortfarande omvägar förbi butiker där jag vet att man blir överöst med vänligt bemötande. Minns exempelvis paniken i säljsnackets hemland USA när en anställd direkt tog emot mig i en jeansbutik bara för att se mig vända tvärt i dörren.

Nej, mina tunna band behöver nog vara särskilt tunna och kanske inte ens ha med direkt kontakt med andra människor att göra. Snarare en podcast som kommer samma dag varje vecka. Eller att någon gång per år läsa om en bok eller se om en film man vet är bra eller ger en viss känsla.

Men ett leende medan mikropizzan slås in ska jag aldrig mer störa mig på. Om inte för annat så för alla Per Hagmans där ute.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 3/5-2017)

Bokrecension: Olivia Laing "Den ensamma staden"

Den engelska författaren och kritikern Olivia Laing skriver i essän Den ensamma staden om den paradoxala känslan av ensamhet i en storstad som New York.

När jag läser Olivia Laings Den ensamma staden är jag själv hemkommen från en längre period i Buenos Aires. Tankar om hur ensamheten urskiljs tydligare när den hela tiden ställs mot sitt jämförande negativ, röster och ljud dygnet runt, är därför nära till hands.

Laing fokuserar främst på konstnärer som Edward Hopper, Andy Warhol och David Wojnarowicz, men också författare som Valerie Solanas och artister som Klaus Nomi.

Detta framhålls i en förklarande inledning som känns onödig. För så fort den är förbi blir det bra, väldigt bra. Laing skriver om konstnärer – och deras konst – på ett opretentiöst, inbjudande sätt som får tavlorna att komma till liv. Man får lust att bildgoogla medan man läser.

Styckena om jaget går åt ”flanera och tänka”-hållet, en stil som fått stort uppsving i amerikansk litteratur de senaste åren (jag tänker till exempel på Teju Coles Öppen stad). Dessa delar syr Laing snyggt ihop med de essäistiska partierna om konstnärerna. I delen om Hopper sker övergången när jaget tycker sig se ut som kvinnan i en av hans tavlor, i kapitlet om Warhol när jaget ser ett Youtube-klipp och fascineras av hur han kämpar med talet.

Upplägget får mig att tänka på en smörgåstårta. Där jaget är brödet och essäerna fyllningen. För jämte konstnärernas fascinerande öden bleknar jaget, men jag-bitarna är nödvändiga för att hålla samman allt, få fyllningen att fästa. Mellan brödskivorna finns också intressanta utblickar om ny forskning om hur långvarig ensamhet sätter igång förändringar i hjärnan.

Allra bäst tycker jag om kapitlet om konstnären David Wojnarowicz. Det märks att Laing gått djupt i sin research (hon beskriver hur hon går igenom hans arkiv, till och med gamla leksaker, och läser hans dagbok). Wojnarowicz frekventerade övergivna byggnader kring Chelsea Piers, som blivit samlingsplatser för utstötta, homosexuella och knarkare. Dessa områden är i dag – surprise! – gentrifierade, och i sina spaningar kring det blir Laing lite tröttsam. Samma känsla får jag när hon kopplar vår uppkopplade samtid till dagens ensamhet. Att hon använder ord som ”databeroende” får mig att tvivla på att hon verkligen är född 1977.

Men Den ensamma staden är som bäst när Laings skildring skänker Davids tillvaro vid Chelsea Piers ett skimmer värdigt en (dekadent) sagovärld: ”Allt hände ändå så snabbt där, det var som en hagelstorm av bilder, ett underbart rörigt inferno av intryck. Två män som knullar så hårt att en av dem faller ner på knä. En uppochnervänd soffa, utspridda kontorsmöbler, en matta som bildar pölar av vatten vid varje steg. Han kysser en fransman med strålande vita tänder och stannar sedan uppe hela natten för att göra en svart och gul salamander av färg och lera, en magisk varelse. Konst och sex, sammanflätade.”

(Publicerad i Fria tidningen 2/5-2017)