Bokrecension: ”Imponerande absurda kortisar”

 Om detta vore en novell av Karlshamnsförfattaren Mårten Dahlrot hade ni som läser inte sett på texten och textens jag på samma sätt i slutet som ni gör nu.

Det absurda slår hos Mårten Dahlrot plötsligt ner i det vardagliga, först bara en droppe, som: ”Helgen hade varit totalt fuckad men ärligt talat såg det för jävligt ut redan innan. Disk och damm och gammal mat på golvet och sånt. Och sen hittade Finken på den där sjuka grejen med ursoppan” (från ”Evolution”). När man läst klart har hela ens världsbild fuktskadats. ”Flera av dem ville minnas att de redan då – när lektorn placerade sig bakom pulpeten – hade drabbats av en vag känsla av olust, en obehaglig aning om att någonting inte var som det skulle”, skriver Dahlrot om eleverna i en universitetssal i ”Ormen” och det ringar in hur hans noveller fungerar.

Det kan kännas lite ”konstig-men-talangfull-kille-på-estetlinjen” att alltid söka det märkliga och skruvade. Och lika gymnasiala är de många penisreferenserna (märkbara i tre av de tio noveller som släppts sedan i våras). Men Dahlrot är förlåten för att han detaljsäkert under läsningens gång får en att känna att det är något som inte stämmer trots att vi känner igen miljön. För varför ägnas det banala annars så mycket uppmärksamhet?

Man ömsom skrattar, ömsom skräms av det märkliga, trots att novellerna bara är 15–20 sidor långa. Dahlrots korta stories tar ett rejält skutt från diskbänken med sikte på David Lynch vidunderliga universum men landar snarare närmre Hans Gunnarssons novellsamling ”Februari”. Mariana Enríquez ”Det vi förlorade i elden” är en argentinsk kusin.

Bäst är ”Genom fönstret” som understryker att perspektivet oftast är betraktarens, en blinkning till Hitchcocks ”Fönstret åt gården” – och samtidigt en metafor för författarsjälen. Den som ser. Och återger.

På sistone har det kommit fler experiment med korta bokformat. Jag tror på det. E-bokssinglar, eller vad vi ska kalla dem, är lättare att passa in i väntan på en maskin tvätt. För vissa genrer, som just spänning, tror jag till och med att det korta formatet kan fungera bättre. Där böcker stundtals släpper på spänningen för den obligatoriska utfyllnaden (poliskommissariens ”struliga privatliv”, snark…) kan en kort novell bara tuta på. Koncentratet späds inte med fyra delar vatten.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 26/8-2017)

Mjuka pendelrörelser från mys till allvar

Alltid är det någon eller några som är modiga nog att sända sitt ”Sommar” live.

Skådespelaren Stina Ekblad avslutar med säker hand årets ”Sommar”-säsong just så.

Stina Ekblads ”Sommar” är årets sista. Skådespelaren, som rört sig från scen till film, ”Beck” till Bergman, börjar i just det: i slutet. Sommarens slut och dess påminnelse om allas vårt slut. Den eleganta övergången dit från sommarklyschor om bara fötter och flädersaft, ringar in hur Stina Ekblads sommarprat är uppbyggt. En beskrivning av vad hon har på sig i radiostudion bryggar på några sekunder över till en klänning från barndomen. Mjuka pendelrörelser från då till nu, från mys till allvar.

Jag föredrar det före hur många andra sommarprat följer samma dramaturgiska kurva: krisen, sedan framgången. En slags radiosänd svensk version av den amerikanska drömmens ”rags to riches”-historier.

Ekblad tecknar i stället sin livshistoria mellan pendelrörelserna. Den om hur hon växte upp i arbetarklassen men törstade efter något annat. En klassresa till det där andra som började vingligt. Hennes inre jag sa till henne att hon inte skulle tro att hon var någon och att drömmarna om att spela piano och danska balett var ”fråntrattsdrömmar”. Men det tog sig när hon förstod att barndomens livfulla lekar kunde fortsätta som teater.

Stina Ekblads ”Sommar” är snyggt och säkert – men också lite sömnigt. Kanske dock passande för de sista timmarna i hängmattan.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning och övriga Gota Media-tidningar 21/8-2017)