Recension: "Sommar i P1" med Klas Östergren

Klas Östergren har sommarpratat tre (!) gånger tidigare.

I år gjorde han det live och bjöd uppfriskande nog på få historier från det egna livet.

Klas Östergren börjar sitt fjärde ”Sommar” (han har pratat 1980,1981 och 2006 tidigare) med att berätta om sitt första framträdande som författare 1975. Med debuten ”Attila” just utgiven kastas den unge Klas till lejonen i form av två pensionärer som egentligen velat se Bo Setterlind. Och fler anekdoter blir det, dock få från det egna livet, vilket är uppfriskande.

Det perfekta sommarpratet verkar vara ett slags avkok på föreställningen om den amerikanska drömmen, om någon som börjat på noll och kämpat sig uppåt.

Men detta undviker alltså Klas Östergren, vilket är den stora behållningen tillsammans med den levande känslan av live, trots att det är lite småsömnigt. Sammantaget är musiken, som börjar med Janis Joplin och slutar med Richard Strauss, bäst. Företrädesvis spelar Östergren kvinnliga artister som kontrast mot de väl gubbiga anekdoterna. Framåt slutet blir det fint metaforiskt med (spelat eller äkta) darr på rösten om döden, som tyst går bredvid och till slut visar sig.

Trots att det inte är spektakulärt på något sätt sticker alltså Östergrens sommarprat ut. Så stelnat har ”Sommar”-formatet blivit att en 61-årig akademiledamot kan framstå som en frisk fläkt.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 21/8-2016)

Röststarkt men aningen temposvagt

Lisa Nilssons starka röst skapar stämning med låtar om hjärta och smärta.

Men något mer än vaggande bjuder hon inte upp till.

Lisa Nilsson känns som en perfekt bokning för just klockan 19 på Skärgårdsfestens fredagskväll: en aptitretare att vagga igång blodcirkulationen till innan mer dansanta akter.

Hon utlovar låtar från olika delar av sin karriär och så blir. De flesta handlar om hjärta och smärta (varför gör nästan alla låtar det? Men det är en annan fråga, förslagsvis för en matig akademisk uppsats). Det är synd att det är så ljust annars hade förmodligen flera uppsträckta tändare lyst över torget. Att många av låtarna inte är hennes egna går som en röd tråd genom Lisa Nilssons karriär: från det tidiga samarbetet med Mauro Scocco (”Himlen runt hörnet” och så vidare) till hennes medverkan i ”Så mycket bättre” förra året. På Stortorget bjuder hon också bland annat på tolkningar av Peter LeMarc och Niklas Strömstedt. Gemensamt är att hon får låtarna att växa med sin röst. En vanlig upplevelse på stadsfestivaler och konserter är annars troll som spricker i ljuset i form av röster som låter otroligt på skiva men likagärna hade kunnat vara vrål från öltältet live. Lisa Nilsson kan definitivt inte räknas dit. Hon klarar till och med av att framföra ”Mysteriet deg”, egentligen en duett med norrmannen Björn Eidsvåg, på egen hand.

Lisa Nilsson är ett superproffs efter över 25 år som artist och levererar ner till mellansnacket som är både mysigt (som om dotterns födelsedagsfirande i turnébussen) och roligt (en träffsäker skildring av en nyårsfylla).

Det är en bedrift att det sköna vaggande mellanläget inte blir sömnigt. I ”Himlen runt hörnet” lyckas Lisa Nilsson få såväl publiken att sjunga med som att presentera sitt band sjungande. Men det blir lite mycket av samma vara, i samma tempo, som att i flera timmar lyssna på samma musik av en skicklig instrumentalist.

Det är först i det första extranumret (”Varje gång jag ser dig”) som tempot höjs och vaggandet bryts. Lite sent, kan tyckas.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/8-2016)

Karisma bär ofärdigt Karlskronaband

Självförtroende lyfter liveakten.

BLT:s recensent har sett Herrgård på Live Green.

Herrgård bildades i Karlskrona för ett år sedan, men bandmedlemmarna har spelat ihop längre än så.

Det märks. De är samspelta och ingen viker av från den gemensamma planen som ungdomligt drömskt (och naivt) tycks vara att ta över världen. Denna karisma syns i allt från solglasögon på vissa i bandet (trots gråmulet) till sångaren Joar Sylvans kaxiga mellansnack och skjorta som blir allt mer uppknäppt för varje låt som går.

Swaggern är det enda som skiljer Herrgård från något man kunnat se på estetiska programmets avslutningskonsert. De framför sina låtar om att vara ung, full och bakfull i Karlskrona med ett självförtroende som spelade de på Wembley och inte framför drygt 70 stycken fredagströtta på en gräsmatta.

Live Green är en utmärkt chans till liverutin för lokala band som Herrgård. Växer musiken och texterna ifatt självförtroendet kan det bära ännu längre.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/8-2016)

Döm inte omslaget

Stränder, kärlekspar och barn. I USA har omslagen till Elena Ferrantes hypade Neapelsvit kritiserats, rapporterar The Atlantic.

Både rent estetiskt, men också för att denna typ av omslag, ofta förknippade med chick lit, romantiska berättelser för kvinnliga läsare, inte gör böckernas innehåll rättvisa.

Omslaget till den svenska utgåvan av den första boken i serien, Min fantastiska väninna, som kom tidigare i år, går i snarlik stil (två barn på stranden) om än något nedtonat.

Ferrantes förlag i USA beskriver valet av omslagsestetik som medvetet, ett spel där en raffinerad historia blandas med vulgaritet, skriver The Atlantic.

Men kanske handlar det också, som vissa kritiker menat, om att spela en patriarkal förlagsbransch i händerna, där varje bok av en kvinnlig författare marknadsförs som ”kvinnolitteratur”.

Eller så är att ta tillbaka det ”fula” och lågt värderade och fylla det med värde den enda möjliga vägen fram i en litteraturvärld där just omslagen kan ses som den sista bastionen att erövra.

(Publicerad i Aftonbladet 4/8-2016)