”Good enough” att inte vara perfekt – min fåtöljfilosofi.
Jag lyssnar på Wilco när jag skriver det här eftersom det var frontmannen Jeff Tweedy som fick mig att tänka på något som kanske värmer så här i gymkortstider:
Det är okej att bara vara okej.
Det är rubriken på en artikel om Tweedy i det amerikanska magasinet The Atlantic apropå artistens nya soloalbum ”Warm” och sina memoarer ”Let's Go (So We Can Get Back)”.
Jeff Tweedys historia är en vi känner igen: parallellt med succén som följde på albumet ”Yankee Hotel Foxtrot” från 2002 brottades han med missbruk. Sedan dess har han emellertid vänt sig mot schablonbilden av den lidande konstnären.
Både hans nya album och memoarerna tycks ha samma budskap, skriver Spencer Kornhaber i The Atlantic: konst skapad ur optimism och återhämtning kan vara lika kraftfull som den som skapas ur smärta.
På journalistutbildningar och tidningsredaktioner pratar man om ”good enough”. När texten är bra nog, när man får vara nöjd, deadlinen är nära. Man kan egentligen flytta ett kommatecken hur många gånger som helst, men om alla journalister var perfektionister skulle det bli väldigt tunna tidningar.
Det var en uppenbarelse när jag fick lära mig det här under mina första år i branschen. Och jag har låtit begreppet ”good enough” (som föga förvånande också kidnappats av självhjälpsbranschen) färga också resten av mitt liv. Jag har mått väldigt bra av det.
För att ta ett aktuellt exempel hamnade jag och min sambo i bråk om julstädningen eftersom jag inte gjorde mina uppgifter grundligt nog. Det handlar inte om lathet utan ett sätt att ta sig framåt, hellre att det blir okej än att inte göra det alls.
Jag är perfektionist i grunden men jag fungerar inte då, då skulle ingenting bli gjort. Jag skulle lägga två dagar bara på att städa köket och inte ens då känna mig nöjd. Det handlar också om att vara snäll mot sig själv. Anställa den där lite schysta inre chefen som säger ”du kan gå hem efter lunch idag” istället för en diktator.
För att återknyta till Tweedy och konsten skulle en invändning mot min fåtöljfilosofi kunna vara att inga mästerverk skulle ha kommit till om det inte var för perfektionister som var beredda att offra allt och jobba dygnet runt i flera år. Jag skulle säga att sådana är unika undantag och att det snarare är tvärtom: om geniala kreatörer inte hade vett att säga ”good enough” förr eller senare skulle deras verk aldrig nå allmänheten. Jag tror att det finns många byrålådor innehållande briljanta tavlor, böcker och låtar, som förblir förseglade på grund av att de placerats där av perfektionister. Kanske öppnas några i dödsboet av någon med konstnärligt öga och noll respekt för det privata. Som det klassiska exemplet: Franz Kafkas ”vän” Max Brod som struntade i Kafkas önskan att bränna allt han skrivit. Men de allra flesta byrålådesverk sophanteras och förintas.
Så alla nyårslovare:
Det är okej att skippa gymmet. Fortsätt du bara ta trapporna istället för hissen och stabilt hålla ligga kvar på bara några kilo för mycket.
Du är i gott sällskap.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 2/1-2019)
