Konsertrecension: Avantgardet på Hasslöfestivalen

Ärligt och rufft

Avantgardet-sångaren Rasmus Arvidsson lägger upp sitt blodiga Nybrohjärta på Hasslöfestivalens stora scen.

Men dessvärre verkar få vara intresserade av att titta.

Under tiden som Nybrobandet Avantgardet har spelat in sina två album har sångaren Rasmus Arvidsson gått från missbrukare och hemlös i London till nykter alkoholist. Snart virar han den brittiska flaggan runt sin svettiga hals medan han lägger fram sitt blodiga hjärta på Hasslöfestivalens stora scen. Hjärtat består av texter om en småländsk socialrealism. De flesta självbiografiska, om just det missbruk Rasmus Arvidsson lämnat bakom sig. Det låter som punk, men låter inte som punk i egentlig mening. Åtminstone tänkte jag det när jag bara hade hört Avantgardet på skiva. Live är det annorlunda.

På scen räcker Rasmus Arvidssons energi till att strömförsörja minst två Hasslöfestivaler till och soundet här betydligt ruffare. Punkifieringen hjälps fram ytterligare av en tatuerad tröjlös trummis, lösa strängar, kastade vattenflaskor, en likaledes kastad mikrofon – och kröns när Rasmus Arvidsson sliter sönder sin t-shirt. Den enda som är svettigare än sångaren i slutet av spelningen är den stackars roddaren som får springa runt och plocka upp i kaoset.

En berusad smålänning i den glesa publikskogen vill att jag ska skriva att det är bra innan han pekar mot sina medåskådare och säger ”men det här är inte bra”. Jag håller med och tänker att Parkscenen, som Avantgardets norrländska kusiner Hurula elektrifierade för några somrar sedan, hade passat bättre. Rasmus Arvidsson gör ändå sitt bästa och får de som letat sig fram till scenen innan Per Gessle att sjunga med – och till och med gå ner i jägarsits.

Hur som helst älskhatar jag enkelheten i Avantgardets texter, som i att rimma ”tröst” med ”bröst”, vilket skänker en air av tonårspoesi mitt i misären de tecknar. Jag har svårare för en annan enkelhet, det vill säga enkla utvägar, som att sjunga om ”samhällets utkant”, ord som genom åren har tappat mening när de har silats genom för många politikermunnar.

Skillnaden mellan Avantgardet live och på skiva illustreras av hur avslutningsnumret ”Horsepundarpop” låter minst tio gånger mäktigare än i hörlurar. En skitig kampballad för de ”som svurit livets mened” där de småländska orden knappt hörs över gitarrerna.

Det låter kanske konstigt men Avantgardet hade förtjänat en mindre scen. Och minst en moshpit.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 16/7-2017)

Konsertrecension: Jens Hult på Hasslöfestivalen

Finstämda visor drunknar i fritidsvitsar

Möjligheten till stämning tramsas bort på Hasslöfestivalens Parkscen.

Jens Hult har kastat gubbkepsen och visar upp en svallande frisyr som fått vilken 80-talsrockare som helst att kasta avundsjuka blickar. Men munspelet (eller munspelen) har han behållit vilket blir påtagligt i ”Mälaren” som inleder hans spelning på Parkscenen.

Det tar inte många ackord innan Jens Hult har jobbat upp en bra publikkontakt. Men det blir lite fritidsledare-med-gitarr-varning vilket är en skarp kontrast till rösten som gav honom en fjärdeplats i ”Idol” 2013 och de visaktigt finstämda texterna som gett honom en platinasingel.

Mellansnacket fylls av allt från ständiga ”mår ni bra?” till ”Yrrol”-referenser. Det kan accepteras men det är svårt att få till något fint och känslosamt när man säger just ”nu gör vi det fint och känslosamt” med ett skratt efter att ha tagit fel munspel.

Med det sagt bjuder Jens Hult bland annat på ”Amfetamin”, en hyllning till Cornelis Vreeswijk snudd på värdig rikstrubaduren själv – åtminstone i verserna – och platinasingeln ”Precis som du vill” som är en perfekt sommarkvällslåt.

Det skojfriska får visserligen igång publiken (vilket upptempolåtarna klarat själva) och lockar till skratt men det ställer sig också i vägen för texterna och rösten som har potential att kunna skapa så mycket mer.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 16/7-2017)

Bokrecension: Läraren


I romaner med realistiska anspråk blir jag överkänslig för namn. Illusionen av realism kan helt spricka av karaktärer som heter icke-trovärdiga saker. I Patric Eghammers ”Läraren” stannar det inte vid att huvudpersonen heter Arnold Blad; här skymtar Monk, Mister Kurt, Popcorn, Esth-Marie och Halleluja förbi.

I övrigt har dock Eghammer lyckats väl med att återskapa stämningen och miljöerna i 1990-talets Karlskrona. Det är där Arnold, 28-årig musiklärare, inleder ett förhållande med Henrietta, en 18-årig elev på samma skola.

I en roman med realistiska anspråk måste även förkastliga saker kunna skildras. Jag tycker inte heller att det hör till kritikerns uppgift att göra moraliska bedömningar á la de som kritiserar Arnold i boken (samtliga kvinnor, tyckte alla män i 90-talets Karlskrona att lärare-elev-relationer var oproblematiska?).

Men ur ett rent estetiskt perspektiv tycker jag att äldre-man-träffar-yngre-kvinna-storyn är en av de mest utnötta. Särskilt när de skildras ur mannens perspektiv. Lika ointressant som en polis som offrar sitt privatliv för jobbet eller en hjälte som besegrar skurken till slut. Hur är det möjligt att någon skriver en sådan bok år 2017, och kanske rentav tycker att det är lite provokativt och modigt? Om det ändå ska göras ställer det höga krav på taktkänslan. Krav som Eghammer är långt från att leva upp till. Arnold kallar genomgående kvinnor för ”exemplar”, tänker tillbaka på när han såg sina elever topless, hoppas att ”nejet skulle bli till ett ja” bara han försöker tillräckligt många gånger. Om vi haft ett pris för sämsta sexskildring hade Eghammers ”de böljade tillsammans på lyckovågor och han ville fortsätta länge” varit en stark kandidat.

”Läraren” är som sagt en bra skildring av 90-talets Karlskrona, skriven med flyt och driv. Stadens storstadsförflutna blir en symbolisk kuliss till Arnolds egna avstånd mellan dröm och verklighet. En berättelse om en ung man som ”aldrig vågat eller orkat satsa fullt ut”, som tyvärr solkas ner av den gubbsnuskigt skildrade romansen.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4/7-2017)