Jakob Nilsson läser en bok om ”kvickhetens häxmästare”,
Karlskronabördige kritikern Stig Ahlgren, efter ännu en kritikdebatt och vill
instifta ett nytt journalistpris.
Inget år utan en kultursidesdebatt
om kritik. 2019 verkar det vara teaterns tur. Och det går vilt till. Turteatern
uppmanade publiken att swisha och visade upp det privata numret till en
recensent som varit kritisk till en av deras föreställningar. Nu senast är det
Karlskronasonen Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater,
som i Göteborgs-Posten ventilerat sitt missnöje mot kritikern Mikaela
Blomqvist. I den sista (?) replikvändan frågar sig Stenshäll om kritikern måste
ha en särställning där hen inte får kritiseras.
Mitt svar är nej, men vi måste
värna om de som vågar såga.
Jag tänker på detta när jag läser
”Ensamvargar”, Ulrika Milles bok om Karlskronafödda journalisten och kritikern
Stig Ahlgren (1910–1996).
Under flera decennier var Ahlgrens
bila (ordvits väldigt avsiktlig) vassast i Sverige.
En sågning av poeten Sten Selander
som ”tråkig som en påstigande i Alvesta” är särskilt berömd och sågs som
orsaken till att Selander tystnade som poet.
Att Ahlgren, som kallades
”kvickhetens häxmästare”, också hade orden med sig utanför skrivandet visar
hans egna kommentar om det bevingade lustmordet på Selander:
”Om detta är min biljett till
evigheten, hade jag lika gärna kunnat gå av i Nässjö och försvinna för alltid.”
Stig Ahlgrens kompromisslöshet
ledde till att han blev ”en genomskådande illojal pessimist som alltid sitter
ensam vid bordet”, som Milles skriver.
En hållning som kräver mod. En
medveten outsiderposition som sticker ut, både nu och på Ahlgrens tid, i en
kulturoffentlighet där kritiker, konstnärer, författare, förläggare och
publicister pumpar från samma bag-in-box. Kompis- och idolrecensioner. En bra
recension i en tidning föder flera i andra. Ängslighet, nepotism och arrangerad
schism. Få vågar svinga för vilt i rädsla att samtidigt råka sabla ner sin egen
karriär.
Det är inte alltid så, men ofta.
Kanske är det oundvikligt när två branscher, kritiken och konsten, existerar i
symbios med varandra.
Milles citerar Ahlgrens essä
”Kulturredaktören” och skriver:
”En kritiker måste bruka sina
verktyg, hålla dem vassa så att de alltid är redo i »schatullet med ironiens
vapen«. Och alltid akta sig för att bilda häck med dragen sabel bara för att
det är recensionsdag. Det känns festligt men är »beklämmande som alltid när
huggvapen används för paradändamål«.”
Att våga fatta bilan blir en symbol
för den rena lojaliteten, den mot läsaren och ingen annan.
Även om det så klart är synd om den
enskilda kreatören som ägnat något flera år av sitt liv bara för att se det hopskrynklat
på 3000 tecken, får man inte tappa bort att böcker är produkter skapade av
kommersiella företag och teaterföreställningar ofta finansierade med
skattemedel. Med det perspektivet tangerar kritikerrollen två viktiga, för att
inte säga centrala, delar av journalistiken: konsumentupplysning och granskning
av makten. Lös upp ett mått ”Uppdrag Granskning” och ett mått ”Plus” i kokande
formuleringar.
"Ahlgrens bila" borde bli
ett av de Stora Journalistprisen.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 2/5-2019)
