En av Malawis starkaste röster har tystnat

Minnesord Steve Chimombo 1945-2015

I somras konstaterade han att den stroke han drabbats av inneburit att det inte blir fler berättelser: "Den har dödat min kreativitet. Jag kan inte längre skriva." Nu har den malawiske författaren Steve Chimombo tystnat för gott efter ännu en stroke.

Steve Chimombo föddes 1945 i dåvarande kolonialhuvudstaden Zomba. Efter studier i hemlandet och i Storbritannien och USA, där han tog doktorsexamen vid Columbia University, återvände han till Malawi och en tjänst som professor i engelska vid Chancellor College i Zomba. Snart började han själv skriva, inspirerad av mytologi och muntlig berättartradition och debuterade 1978 med pjäsen ”The Rainmaker”. Tio år senare nominerades hans diktsamling ”Napolo Poems” till Noma-priset för verk publicerade i Afrika. Han var vid sin död en av Malawis starkaste litterära röster som ofta tog sig an politiska teman och skrev både poesi, lyrik och barnböcker.

En sökning på hans namn i bibliotekskatalogen Libris ger 13 träffar. På en onlinebokhandel: inga alls. Inget av hans verk finns översatta till svenska. Den första grindvakten vid porten till väst för det som slarvigt brukar kallas ”världslitteratur” är just vad förlagen väljer att översätta. Därpå vad som recenseras och köps in till biblioteken.

I en essä om ny afrikansk litteratur i Sveriges radios ”OBS” den 19 maj säger förläggaren och författaren Svante Weyler att den afrikanska litteratur som når genom porten ofta är skriven i en anglosaxisk berättartradition. Det rymmer en krass sanning: för att vi ska läsa och ta till oss icke-västerländsk litteratur måste den stöpas i en form vi är vana vid.

Till en början var Steve Chimombo verksam under diktatorn Hastings Bandas styre (1964-1994) och för att undkomma censuren tarvades ironi och uppfinningsrikedom: som i ”Napolo Poems” där myten om napolo, en orm som bor under bergen och orsakar naturkatastrofer, får stå symbol för diktatorns förtryck. Trots att bland andra författarkollegan Jack Mapanje fängslades för en regimkritisk diktsamling och därefter gick i politisk exil blev Steve Chimombo kvar i Malawi under stora delar av sitt verksamma liv.

Kanske skvallrar följande rader från ”Napolo Poems”, ett samtal mellan en yngling och en äldre man, om poetens eget inre resonemang – samma som just nu pågår hos miljontals människor i diktaturer:

The man advised: to see

the teeth of Napolo is patience;

wait until Napolo has gone

and ululate I am blessed.

The youth answered:

The goat that delayed

Got the lash on its behind;

Steve Chimombo blev 70 år gammal.

(Publicerad i Svenska Dagbladet 20 december 2015)

Twitter-poesi

”Tack vare internetpoeterna är poesi både hippt och tillgängligt för första gången på länge i USA”, citerar 10tal:s Madeleine Grive den amerikanske poeten Mira Gonzalez när hon introducerar henne och hennes landsman Tao Lin (tillsammans aktuella med samlingen "Selected Tweets") på Stockholms Internationella Poesifestival i helgen.

Och liksom allt hippt sedan rock’n’roll har så kallad ”alt lit” (alternativ litteratur, som lånar tematik och språk från internet), nu korsat Atlanten.

Men hippheten är som jag ser det inte den största förtjänsten, utan tillgängligheten som den digitala publiceringsformen för med sig. Om poesin ska överleva måste den vitaliseras och troligen når den fler nya läsare med en ”retweet” än en ”review”. ”Jag och många unga poeter skulle inte ha nått framgång utan internet” säger Mira Gonzalez i fredagens samtal om ”Ny amerikansk poesi”.

Tanken om tillgänglighet syns också i estetiken hos poeter som Gonzalez och Lin. Den upplöser dikotomin mellan vardagligt språk och litterärt språk, kanske bara möjligt genom att i diktform härma – eller direkt införliva – dagens digitala vardagskommunikation.

Och under ytan av blaserad ironi syns något annat.

”I wonder if anyone feels more lonely now than they felt an hour ago, when they were alone in their rooms looking at things on the internet” läser Mira Gonzalez som talade hon om oss som samlats på Konstakademien.

(Publicerad i Sydsvenskan 29 november 2015)

Framtidens poeter på svensk mark

 "Som en komet från framtiden" lyder en blurb från Observer på framsidan av den brittiska utgåvan av Ben Lerners fantastiska debutroman "Leaving the Atocha station".

Varför så profetiska ord om historien om en amerikansk poet på stipendievistelse i Madrid i samband med bombdåden i stadens tunnelbana? Jag har ett förslag. En bit in i romanen dyker nämligen en chattkonversation mellan huvudpersonen och hans kompis Cyrus som vistas i Mexiko upp mitt i Lerners prosa. Hela chatten är återgiven och den pågår i elva sidor. Det rör sig alltså inte om en tidsmarkerande gimmick, som när Gordon Gekko plockar fram en gigantisk mobiltelefon i filmen "Wall Street" från 1987. I stället är det en sömlös förening av vardagligt språk och litterärt språk, endast möjlig i vår digitala tid då vardagskommunikationen i allt större utsträckning sker med text: chattar, sms och tweets. Om en författare vill överföra det vardagliga samtalet mellan, säg, två vänner på ett kafé till litteratur så tvingas hen oundvikligen att linda in det i ett lager av litterärt språk då en verklig muntlig kommunikation – med harklingar, pauser, felaktiga ordföljder – riskerar att bli totalt obegriplig i text. Med skriven kommunikation är det annorlunda. Den kan klistras in direkt på boksidan, komplett med förkortningar och smileys, utan att något går förlorat.

Också i den amerikanska samtidspoesin syns denna estetik i den riktning som brukar kallas ”alt lit” (alternative literature) där texterna handlar om vår digitala tid och ofta också publiceras online. Snart kommer rörelsens överstepräster Tao Lin och Mira Gonzalez – aktuella med en gemensam samling tweets – till Sverige med ett besök på Stockholms internationella poesifestival den 27 november. Förutom att deras texter bryggar mellan vardaglig digital kommunikation och litteratur har de även lyckats spränga poesin fri från sin traditionella position som esoterisk konstform jämte opera och klassisk musik och gjort den till något som konkurrerar om samma publik som indieband från Brooklyn. Alt lit-poesin är mer lik populärkulturen med en tydlig samtidskoppling i både tema och estetik (exempelvis genom användandet av varumärken som jag skrev om i Aftonbladet 7/8-2015) vilket spelar in i att den tycks ha gjort samma resa över Atlanten som all populärkultur sedan 1950-talets ungdomskultur. Den alt lit-scen som Tao Lin och Mira Gonzalez representerar har influerat unga danska poeter som Asta Olivia Nordenhof och Caspar Eric och så sakteliga börjat sippra in också i Sverige.

Genom sin estetik tycks poeter som Tao Lin och Mira Gonzalez och romanförfattare som Ben Lerner vara i stånd att utplåna den tidigare fasta gränsen mellan litterärt språk och vardagligt språk. Det är, tror jag, en av de få landvinningar som litteraturen har kvar att göra då språket har stagnerat – det finns inte längre några nyskapande sätt att beskriva, säg, en solnedgång. Utvecklingen har gått varvet runt sedan ryska formalister som Viktor Sjklovskij talade om att motverka att litteraturen blev automatiserad och vardaglig genom att skapa en främmandegörande effekt med något ofamiljärt ("ostranenie"). Nu är litteraturen så litterär att den måste göras vardaglig igen. Vi har redan sett denna förändring beträffande det tematiska med den starka autofiktiva trenden och nu är det på väg att ske även rent språkligt. Det familjära blir ofamiljärt då vi inte är vana att se det mellan bokpärmar. En chattkonversation i en roman eller en diktsamling bestående av tweets är vår tids motsvarighet till Marcel Duchamps utställda pissoar.

Att avfärda de som sysslar med "internetlitteratur" som ytliga är därför direkt felaktigt. Snarare handlar det om just en "komet från framtiden" vi ännu saknar verktygen för att behandla.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 25 november 2015)

Bokrecension: Fantastisk frustrerande Franzen

Den amerikanske författaren Jonathan Franzen nya roman heter ”Renhet”.

Något jag önskar i hans författarskap.

Franzen kan som få andra träffa berättandets själva guldåder: när man inte ens reflekterar över själva läsakten utan bara hungrigt vänder blad. Ändå ska han ibland krångla till det. I ”Renhet” finns exempelvis en 23-årig telefonförsäljare som emellanåt pratar som en karaktär i en Woody Allen-film, i konflikt med den episka samtidsrealism jag önskar Franzen var trogen. Telefonförsäljaren i fråga är Purity ”Pip” Tyler, en av romanens huvudkaraktärer. Hon nappar på en praktikplats hos The Sunlight Project – en organisation som avslöjar hemligheter styrd av den DDR-födde visselblåsaren Andreas Wolf – för att försöka ta reda på vem hennes pappa är.

Till skillnad mot Franzens tidigare romaner verkar Pip inte dela blodsband med de andra huvudkaraktärerna. En rörelse bort från de skildringar av dysfunktionella familjer som är Franzens komfortzon. Det är klart att en författare ibland vill utmana sig själv men att se hur Franzen ändå graviterar mot sin kärnberättelse om kärnfamiljens sönderfall är frustrerande. Ett tydligt exempel är det spännande partiet i ”Renhet” om den grävande nyhetsbyrån Denver Independent som har korn på ett scoop om stridsspetsar, som dock snart hamnar i skymundan för journalisterna Tom och Leilas relation.

Ett annat exempel är delarna om Toms första äktenskap med konstnären Anabel som ställt ensamt skulle kunna bli i klass med Leonard Michaels ”Sylvia”, en fantastisk kortroman om destruktiv kärlek, men i ”Renhet” får samsas om utrymmet med visselblåsarorganisationer, mord och DDR.

De många sidospåren vävs dock ihop till en berättelse om det som dikterar villkoren i såväl en totalitär regim som i en organisation som slåss för totalt transparens: makt. ”Hemligheter var makt. Pengar var makt. Att vara behövd vad makt. Makt, makt, makt: hur kan världen vara uppbyggd kring striden om något som blir så isolerande och påfrestande när man får det?” som Pip tänker om världens tillstånd.

Detta är romanens röda tråd, som fästs i Östtyskland innan murens fall och spänner till vår digitala tid. The Sunlight Project-frontmannen Andreas Wolf likställer socialismen i det öst han växte upp i med internet. På samma sätt människorna där inte kunde undgå socialismen kan vi, i vår del av världen, i dag inte fly internet: det väldiga väsen som vet vilka filmer vi gillar och vilka våra vänner är. Denna syn ringer genom boken, är dess ideologiska kärna, men inte någonstans faller den uttalat internetfientlige Franzen för frestelsen att genom Andreas eller någon annan börja predika.

Som sagt kan vi inte undkomma internet, därför blir jag allt mer övertygad om att man måste förhålla sig till det också i en uråldrig form som romanen, om den ska fortsätta vara relevant. Franzen verkar medveten om detta, inte bara i tematiken utan också i estetiken då han träffsäkert införlivar mejlväxlingar och iMessage-konversationer i ”Renhet”, vilket i andra händer hade kunnat bli pinsamt, som en oönskad förälder på en tonårsfest. Enligt författaren David Shields sysslar Jonathan Franzen med en utdöende konstform, ”the dickensian novel”. Och visst, det ser ut som hädelse i tweetsens tidsålder att skriva en bok på nästan 600 sidor. Just därför tycker jag att det är härligt att någon gör det.

Om han renodlar ”Renhet”:s många förtjänster i sin vidare produktion kan Jonathan Franzen – som skriver på en dator med igenlimmat nätkabeluttag – ironiskt nog bli en av dem som för den traditionella romanen in i internetåldern.

(Publicerad i Skånes fria 6 november 2015)

Svar till Modernista

Att illustrationerna på omslagen till Ngũgĩ wa Thiong'os nya svenska och internationella utgåvor är kollage av kenyanska djur iklädda militära symboler har gått mig förbi. Likaså hur detta skulle vara en medveten problematisering av en exotifiering av afrikanska författare. Troligen även de potentiella läsarna som möter omslagen i bokhandeln. Vad som syns är i stället ännu ett exempel i raden av hur den här typen av exotiska symboler används på omslag till böcker av afrikanska författare.

Att liknande symboler och estetik syns på andra omslag till böcker av Ngũgĩ wa Thiong'o på författarens egen hemsida (de tre omslag som syns är samtliga från utgåvor från amerikanska förlag) är enligt min mening inget försvar – det säger mer om hur västerländska förlag fungerar än om den kenyanske Nobelprisfavoritens författarskap.

Det var denna fråga jag ville lyfta. I sitt svar verkar dessvärre Modernista mer intresserade av hårklyverier om leoparder och tigrar. Eller att sila mygg och svälja kameler, som det också brukar kallas.

(Publicerad i Svenska Dagbladet 5 november 2015)

Är det här verkligen Afrika?

Ett akaciaträd och en orange solnedgång över savannen. Så ser Afrika ut om vi ska tro bokomslagen. I ett inlägg på bloggen med det ironiska namnet ”Africa is a country” visar ett kollage hur snarlika många omslag till böcker som utspelar sig i Afrika är – akaciaträd och orange solnedgång – oavsett vad de handlar om eller var författaren kommer ifrån. ”In short, the covers of most novels “about Africa” seem to have been designed by someone whose principal idea of the continent comes from The Lion King” skriver bloggens redaktör Elliot Ross.

I Sverige har det på sina håll sett bättre ut. ”Ni gör vackra omslag som beskriver vad boken handlar om och inte innehåller någon fånig idé om vad Afrika skulle kunna tänkas vara.” sa den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie i en intervju med SvD (26/10-2013) och berättade om skräckexempel med giraffer, lejon och djungel på framsidan av hennes böcker (trots att de delvis utspelar sig i USA).

Men jag studsar vid omslaget till Modernistas nya svenska utgåva av Nobelprisfavoriten Ngugi wa Thiong’os debutroman ”Upp genom mörkret”. Ngugi wa Thiong’o är en politiskt medveten författare vars fantastiska ”Om icke veterkornet” (1967), där den kenyanska självständighetens komplexitet skrivs fram i skildringen av flera människoöden, i sig är snudd på värd Nobelpriset.

1970 övergav han ”James Ngugi” och antog sitt kikuyunamn Ngugi wa Thiong’o och skriver sedan 1978 inte sina böcker på kolonisatörens engelska utan på kikuyu, som trots att det talas av drygt sju miljoner kenyaner saknar officiell ställning. Ngugi wa Thiong’o lever i exil sedan 1982 och har varit aktiv i den postkoloniala debatten (bland annat med essäsamlingen ”Decolonising the Mind” från 1986).

Detta verkar ha gått Modernista förbi som valt att förpacka hans ”Upp genom mörkret” med ett slags kollage mot en bakgrund av ett ökenliknande landskap bestående av en tiger i svartvitt, en grön militärbasker, en svart persons öga samt ett slags färgglatt mosaikmönster. Deras utgåvor av andra titlar av Ngugi wa Thiong’o ser liknande ut: här finns gamar, hyenor och antiloper. Inga akaciaträd och solnedgångar, men ändå snudd på bingo för symboler som används för att förenkla och exotifiera Afrika. Visst, symboler på ett omslag kan fungera som förenkling och presentation av bokens handling. Men jag har svårt att se en antilop som symbol för, säg, det spanska självständighetskriget, om det nu är det syfte den fyller på omslaget till ”Om icke vetekornet”.

Modernistas initiativ till att på nytt ge ut Ngugi wa Thiong’o är berömvärt, men paketeringen är ovärdig.

Och det finns värre exempel: omslaget till Leopard förlags nya svenska utgåva av den moçambikiska författaren Mia Coutos ”Jerusalem” pryds av… trumvirvel… ett akaciaträd och ett orangegult landskap.

Det är 2015 nu, jag önskar att vi hade kommit längre.

(Publicerad i Svenska Dagbladet 30 oktober 2015)