Pseudonym – ingen bluff

Det hade kanske varit lättare om jag skrev det här under ett alias. Typ Bo-Kaj Nosslin (liten julnöt: vad blir det baklänges?). …Då hade jag sluppit lägga mina åsikter tätt intill mitt fejs och namn.

I dokumentären ”Author: The JT Leroy Story” berättas om vad som i amerikansk press kallats vår tids största litterära bluff. Men var det verkligen en bluff, som i att någon medvetet lurade till sig en litterär karriär? Den unga pojken från den amerikanska södern som skrev självbiografiskt om övergrepp, droger och prostitution var i själva verket en 15 år äldre kvinna från New York – visst. Men i dokumentären berättar Laura Albert, som egentligen skrev böckerna, om hur hon först uppfann personan JT när hon ringde till en hjälplinje och inte trodde någon skulle ha sympati för en fet och ful tjej som fick skylla sig själv för det hon varit med om. Här finns en ofta förbisedd förklaring till användningen av pseudonymer.

Laura Alberts fall är unikt, då hon till att börja med skapade JT Leroy i samtal med en terapeut som föreslog att han skulle skriva ner sina upplevelser. Lögner, överdrifter och förstärkningar – trots att kärnan av det berättade är sant – är säkert vardagsmat för terapeuter. I skrivandet får den tilltänkta läsaren terapeutens position. Vem ska lyssna på mig? Är jag och min historia intressanta nog?

1998 kom det fram att förintelseöverlevaren Binjamin Wilkomirski som skrivit memoarerna ”Brottstycken” egentligen var den schweiziskfödde journalisten Bruno Grosjean. En osmaklig lögn, men den forskare förlaget gett i uppdrag att utreda historien fann beröringspunkter mellan Grosjeans svåra uppväxt på barnhem och bokens barndom.

Nyligen avslöjade bland andra ”New York Review of Books” att den Rom-baserade översättaren Anita Raja troligen skrivit den bästsäljande Neapel-kvartetten bakom pseudonymen Elena Ferrante. Raja levde bara sina tre första år i Neapel till skillnad mot Ferrante som i intervjuer hintat om att uppväxten och livet i Neapel som böckerna skildrar i mångt och mycket är hennes. En översättare från Rom eller en person uppväxt i Neapel – vems historia om Neapel väljer du? Den här aspekten glömdes bort i uppståndelsen efter avslöjandet.

Det handlar också om att distansera det egna privata jaget från det skrivande, den som vågar berätta, vilket gäller för skrivandet i stort. Skillnaden mellan den som skriver och Författaren, för att citera undertiteln till Karolina Ramqvists essä ”Det är natten”. I ”40 – constant reader” skriver Linda Skugge om en önskan att bli förstådd som sig själv och inte Linda Skugge, krönikören och författaren.

Det behöver inte vara skandal att den som egentligen håller i pennan är någon annan. Snarare bör det ses som en del av verket, en nödvändig position för att kunna berätta – och våga tro på att någon ska lyssna.

Vänligen,

Bo-Kaj Nosslin

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7/12-2016)

Bokrecension: Röst åt konstnärens musa

Innan jag öppnar boken tänker jag att Jennifer Clement velat plocka det bästa från två världar. Ge Suzanne Mallouk en egen röst, skriva fram en bortglömd hjältinna och samtidigt sälja några extra böcker på Basquiats namn.

Men när jag börjar läsa står det klart att det sistnämnda inledningsvis begränsas till titeln och omslaget. Det är Suzanne i strålkastarljuset.

Suzanne Mallouk växer upp i Kanada med en pappa som slår. Men det är ingen Pojken som kallades Det som växer fram i de korta kapitlen som successivt läggs ut som pusselbitar och bildar en helhet. En stil som fungerar väl. En mosaik behöver inget onödigt kit mellan delarna. Emellanåt sprängs vad man får anta är Suzannes egna ord in likt en allvetande berättarröst i en dokumentärfilm. Ett grepp som stör mig i början men det lyfter och dokumentärrösten stämmer upp i duett med den litterärt konstruerade författarrösten.

Istället för den trasiga uppväxten fokuserar Clement på känslan av att längta bort: ”Det är lätt. Man säljer allt man äger och köper en biljett. Även om man inte har någonstans att ta vägen måste några ord klinga inombords. Suzanne har de magiska orden; de ska förvandla henne till en färgsprakande flagga, de ska få henne att mäta hur långa armar hon har. Orden är: Seville Hotel, New York City. Det är lätt. Man säljer allt man äger.”

När jag läser sörjer jag hur städer som New York en gång var ett mecka för alla småstadens ”freaks”. De som behövde mer utrymme för att deras vingar skulle kunna slå ut. Nu är de flesta sådana städer en glittrande borg, möjlig att äntra bara för dem med pengar.

Men detta var på 80-talet och i New York träffar Suzanne Jean-Michel Basquiat, graffitimålaren som blev dyrsäljande konstnär och societetens älskling. När Basquiat gör ett konstverk av en cigarrlåda Suzanne hade när hon kom till New York säljer hon den för tusen dollar. En anekdot som ringar in konstens kretslopp: hur de trasiga själarnas skapelser blir konversationsämnen på borgerskapets väggar.

Mellan Basquiat och Suzanne uppstår en djup själslig kärlek som stundtals svärtas av missbruk och otrohet. Konstnären skäller på sin musa men målar samtidigt utifrån hennes ord.

Jag tänker på Patti Smiths Just Kids. Basquiats änka håller dock en uppfriskande distans, skyggar inte för mörkret och intar en mer cynisk hållning till det ofta romantiserade ämnet. Men man läser lika hungrigt.

(Publicerad i Fria Tidningen 17/11-2016)

Bokrecension: Avklädande essäistik om amerikansk politik

Redan långt innan valdagen tröttnar jag på det amerikanska valet. Den entusiasm jag kände inför amerikansk inrikespolitik när jag kollade på Vita huset (jag slutade efter tre säsonger) är borta. Men det är något med Joan Didion. Hennes välavvägda journalistprosa odlad i new journalism-mylla driver på läsningen, oavsett ämne. Det handlar om kärnan i bra journalistik, att koka ner stora mängder information och göra den lättförståelig men ändå upplysande för läsaren, som Didion låter färga av sig också på sin estetik. Bara det mest relevanta presenteras.

I Politiska fiktioner handlar det om amerikansk politik. Essäerna sträcker sig från far till son – från George Bush (valdes till president 1988) till George W. Bush (valdes till president 2000).

Trots det stora tidsspannet är det i mångt och mycket samma berättelse Didion för fram. En berättelse som rymmer förklaringen till att en tupéprydd misogyn affärsmagnat blev USA:s näste president. Det är som att läsa valfri konspirationsteori med den stora skillnaden att den här är sann. En liten klick i Washington styr mer eller mindre i det fördolda vad som brukar kallas världens mäktigaste land. Och allt som presenteras för väljarna är ett spektakel. Det är ingen slump att Trump har en bakgrund i tv-världen. USA var först med att göra jippo och varumärke av politiken, något de sedan exporterat över världen precis som Coca Cola och Elvis Presley.

Med precision beskriver Didion vad som lett fram till denna utveckling, där varje fototillfälle är noga utvalt.

Genuinitet existerar inte i en presidentvalskampanj. Joan Didion vågar ropa att kejsaren är naken, när många andra journalister – medvetet eller omedvetet – agerar statister i Hollywood-filmen med premiär vart fjärde år. Tanken om att allt är fiktionaliserat går djupare än politiken för Joan Didion. Hennes essäsamling White album (1979) inleds med det bevingade citatet ”We tell ourselves stories in order to live”.

I politiken leder Didions outsiderperspektiv till att händelser sällan bara återges (visserligen omöjligt då Didion som sagt genomskådar att inget av det som sker under en valkampanj är äkta) utan analyseras ingående, vilket gör det lite långrandigt emellanåt.

Alla som satt uppe och såg Trump väljas till amerikansk president borde läsa Politiska fiktioner – och alla andra också. För Didions essäer väcker en såväl intressant som skrämmande fråga som inte är isolerad till USA. Hur demokratisk är egentligen det vi brukar kalla demokrati?

(Publicerad i Fria Tidningen 11/11-2016)

Så ville Trumps anhängare vinna konstväljarna

I ”Politiska fiktioner” som just kommit ut på svenska beskriver Joan Didion hur den tidigare skådespelaren Ronald Reagan tog sig an presidentrollen som just en roll. När en uppgift var slutförd på hans dagliga schema drog Reagan till och med en pil mot nästa precis som på inspelningsscheman, skriver Didion.

Presidentkandidaten Donald Trump är lika mycket tv-makare som affärsman, känd från företags-gameshowen ”The Apprentice” som han var med och skapade och ledde i flera år. Precis som Reagan använde sina erfarenheter av Hollywood utnyttjar Trump kunskaper förvärvade i tv-världen. För fundamentet i en valkampanj är samma som i ett tv-program: målgruppsanalysen. Vilka ska tittat på programmet? Vilka ska rösta på mig? För att det man vill föra fram ska bli framgångsrikt ska målgruppen vara månghövdad.

I Didions bok spåras en modern politisk utveckling i USA där det för både republikaner och demokrater handlat om att vinna en tydlig målgrupp: den medelklass som alltid går och röstar, ”jaga där ankorna finns”. Här viker Trump av i sin målgruppsanalys: han riktar in sig på de som vanligen inte röstar. Ett slags verklighetens folk som tröttnat på det mesta och vill ha förändring. De som ser på ”The Apprentice” i stället för att läsa Wall Street Journal. En grupp som politikerna traditionellt sett struntat i. Hos dem går populismen hem och denna målgrupp är nyckeln till valseger för Trump.

I detta ljus fann jag det intressant att några av Trumps-anhängare velat erövra ett för konservativa annars oantastligt område åt honom: konsten. Nyligen arrangerade aktivisten Lucian Wintrich pro-Trump utställningen #DaddyWillSaveUs, enligt honom den "första konservativa konstutställningen i USA", skriver The New Yorker. ”Vi måste invadera konstvärlden" förklarade Wintrich för en reporter inför utställningen som visades på ett icke-namngivet galleri och livestreamades online.

Den självutnämnde "yttrandefrihetsfundamentalisten" Milo Yiannopoulos, som stängts av från Twitter på grund av hat, badade i koblod iklädd Trump-keps och pratade om "vad man inte får säga". På väggen: en Apple-logga där det berömda äpplet bytts ut mot Trumps silhuett. Ekobrottsanklagade Martin Shkreli, som blev ökänd när han genom sitt företag gjorde priset på en aidsmedicin över 50 gånger dyrare, ställde ut ett inramat piller. "Detta är den nya punken – republikan det nya coola" avslutade Yiannopoulos. Om han får rätt kan han ha gjort Trump en björntjänst. Konst genererar inga tittarsiffror – och brukar snarare vara slagpåse i populistiska utspel från konservativt håll. Minns Kristdemokraten Göran Hägglunds känga mot kultureliten och uppfräschning av Ny Demokratis gamla term ”verklighetens folk” 2009.

Det är ingen slump att bortsett från ett enkätsvar i Washington Post från i mars är det svårt att hitta några uttalanden om konst från mannen som vill bli USA:s president i dag.

(Publicerad i Göteborgs-Posten 8/11-2016)

Sista station för storsäljarna

 Sommar är lika med högsäsong för landets alla boklådor med billiga böcker.

Men vad är det som gör att en viss bok plötsligt finns i drivor överallt?

Jag minns att jag under en sommardag hittade fem exemplar bara i Karlskrona och att jag log för mig själv. Hur många exemplar av Ulf Lundells ”Kyssen” finns det egentligen där ute i landets boklådor? Och varför har läsarna haft så lätt att skiljas från sitt exemplar av Lundells thrillerförsök från 1981 (fem år efter genombrottet med ”Jack”), där filmhöjdaren Kenneth slår sig i slang med ungdomssekten ”Dom Grandiosa”?

Min upplevelse med ”Kyssen” är inte unik. Jag tror att de flesta som rotar i ”Böcker för 1 kr”-kartonger och på bokbord känner igen sig: vissa titlar återkommer. Är det inte Waris Diries ”En blomma i Afrikas öken”eller Jean-Dominique Baubys filmatiserade ”Fjärilen i glaskupan” så är det ”Poetens liv” av Ellen Mattson och pocketutgåvan av Ingmar Bergmans självbiografi ”Laterna Magica”.

Den där sommaren såg jag oftast den inbundna utgåvan av ”Kyssen” från 1983, där ett orangefärgat omslag pryds av en mun i svartvitt medan de sju bokstäverna i ”Lundell” är versala och i olika färger. Också pocketutgåvan från 1982, med en stor rosa pussmun mot vitt omslag, förekom liksom den från 1989, med en bild på Lundell med handen fundersamt på hakan och titeln i färgglada bokstäver. Den förstnämnda pocketutgåvan såldes i hela 109 000 exemplar enligt en artikel i Svensk Bokhandel om pocketboomen (28/3-2003).

Och det är där man får börja för att förstå varför böcker som ”Kyssen” återkommer i andrahandshandeln. Den första förutsättningen för att en bok ofta ska hamna second hand är inte så konstig: den ska ha tryckts i stor upplaga och dessutom sålt i många exemplar.

– Det är böcker som massproduceras i stora volymer och snabbt tappar sitt värde. Det är samma sak inom andra områden som med exempelvis H&M:s kläder. Marknaden rensar sig själv och vi har en enorm bokproduktion i dag. Det handlar om populära böcker som kommer upp i volymer. Ett samtida exempel är Lena Anderssons ”Egenmäktigt förfarande” som nog överlever ett tag. Men även seriösa böcker kan åldras snabbt. Till exempel biografier, plötsligt är inte Bill Gates jättespännande. Mycket håller inte tio år senare, säger Ann Steiner, docent och universitetslektor i förlags- och bokmarknadskunskap samt litteraturvetenskap med inriktning på litteratursociologi vid Lunds universitet.

Bokklubbarna hade sin storhetstid i Sverige i mitten av 1970-talet. Den första bokklubben i Sverige var Tidens bokklubb som startades 1940 av Tidens förlag, därpå följde bland andra Bokklubben Svalan (Bonniers, 1942) samt Bra Böckers Bokklubb (1965). Grundidén är att sälja böcker i abonnemang. 1975 hade de svenska bokklubbarna sammanlagt 570 000 medlemmar. Nu för tiden är det mest bästsäljare man hittar i second hand-lådorna, men titlar från bokklubbarna dyker fortfarande upp, enligt Torgny Schunnesson, bokhandlare i Malmö sedan 25 år och expert i SVT:s ”Antikrundan”.

– En kollega i Lund sa en gång ”jag är glad att jag är död den dagen alla bokklubbsböcker kommer ut på marknaden”. De är så väldigt många att de inte har något marknadsvärde, säger han.

Han fortsätter:

– Många böcker har inte längre ett hem. Hos bokklubbarna var ofta en bok dragplåster, men de sålde fem böcker åt gången. De andra fyra böckerna har det inte lätt. Bokklubbsböckerna finns på varenda loppmarknad men rör inte på sig. Jag ser dem i kartonger på långt håll och behöver inte ens titta noggrannare.

– Ibland undrar man om de någonsin lästes, säger Torgny Schunnesson.

Ann Steiner menar att bokklubbsböckerna i stor utsträckning redan försvunnit.

– Böcker från Bra Böckers bokklubb på 70-talet fanns i drivor på loppisar och i antikvariat på 1980-talet, men nu finns de inte kvar. Billighetsböckerna från 40- och 50-talet är också jättesvåra att hitta i dag. Böcker som det finns väldigt många av slängs för att antikvariaten inte vill ha dem, de har inget värde. Och helt plötsligt finns de inte kvar, säger hon.

Med billighetsböcker menas exempelvis böcker från Bonniers folkbibliotek som startades på 1940-talet med inspiration från veckotidningen Folket i Bilds framgång med en liknande serie.

Vare sig det handlar om dessa billighetsböcker, bästsäljare eller bokklubbsböcker besvarar det bara varför de finns i många exemplar ute i landet, inte varför de inte fått stå kvar i bokhyllan.

En solig försommardag besöker jag några av second hand-butikerna som säljer böcker i Malmö. Myrorna på Södra Förstadsgatan tar in varor från hela södra Sverige och butiken har en bokavdelning med flera sprängfyllda hyllor och bord.  Enligt Anna Blom, biträdande butikschef och ansvarig för böckerna, säljer de 80 böcker om dagen. Hon nämner flera titlar av författare som Nora Roberts och Marian Keyes som exempel på böcker de ofta får in. Men allra oftast märks en relativt ny svensk bästsäljare.

– Pocketutgåvan av ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” dyker upp hela tiden. Jag är jättetrött på den, säger hon.

Också produktiva och populära författare som Jan Guillou hamnar ofta hos Myrorna, enligt Anna Blom. Och Björn Ranelid förstås, vi är ju trots allt i Malmö.

– Men vi får också in jättemycket klassiker som Strindberg och Moberg, men de går åt direkt, vilket är jättekul. Men många andra typer av böcker blir hyllvärmare, säger Anna Blom.

Den brittiske författaren George Orwell (1903-1950) har skrivit essän ”Bookshop Memories” om när han jobbade i en second hand-bokhandel med tillhörande lånebibliotek i London. Orwell skriver att han där såg folks verkliga boksmak, inte deras låtsade. Kanske har böckerna som ofta dyker upp på second hand hamnat mittemellan den riktiga och den låtsade smaken? Inte bra nog för att på riktigt leta sig in i läsarnas hjärtan och till en given plats i bokhyllan, men inte heller fina nog för att bli en prestigefylld rygg jämte nödtvunget inhandlade Nobelpristagare. Det handlar inte bara om litterär kvalitet, utan kan också bero på den rent fysiska kvaliteten.

– En annan faktor är att billiga böcker inte håller lika bra. När man sedan gör den där flytten är risken större att de ryker, säger Ann Steiner.

I USA har det uppstått något av en egen genre där författare skriver om att hantera sina privata bibliotek. 2011 kom exempelvis samlingen ”Unpacking My Library” där författare som Junot Díaz, Alison Bechdel och Claire Messud med ord och fotografier öppnar upp till sina bokhyllor. Titeln är en passning till en essä av den tyske kritikern Walter Benjamin (1892-1940) från 1931 där han skriver om sin kärlek till sina böcker och upplevelse av att packa ned och upp dem. Böckerna väcker minnesbilder av människor och platser hos Benjamin. Det gäller även för de böcker han inte har läst. Benjamin citerar den franske författaren Anatole France (1844-1924) som efter att ha fått frågan om han läst alla böcker i sitt väldiga bibliotek svarat: ”Inte en tiondel av dem. Jag antar att du inte använder ditt Sévresporslin varje dag?”.

Ett inte särskilt ovanligt förhållningssätt får man förmoda. Med en snabb blick på mina egna bokhyllor ser jag titlar jag behållit för att de har vackra omslag (som Colm Tóibíns ”En lång vinter”), för att de påminner mig om en speciell period i mitt liv (ett fallfärdigt exemplar av Gabriel García Márquez ”Hundra år av ensamhet” med sidor stela av saltstänk) eller för att de skänker tyngd, både bildlig och bokstavlig, (som Annie Cohen-Solals tjocka Jean-Paul Sartre-biografi).

I den inflytelserika boken ”Contingencies of Value” myntar den amerikanske litteraturvetaren Barbara Hernstein Smith begreppet ”den dubbla värdediskursen”. Det handlar dels om litteraturens rent estetiskt värde, dels om det ekonomiska. För att förstå denna uppdelnings födelse får man, som Kristina Lundblad, lektor i bokhistoria, gör i antologin ”Litteraturens värden” (2009), gå tillbaka till 1800-talet. Då delades bokbinderiet upp i två poler: det traditionella handbokbinderiet och det snart mekaniserade partibokbinderiet. Exklusivitet kontra massproduktion. Lundblad skriver: ”De böcker som vi idag köper är industriellt tillverkade partibundna förlagsband. De produceras alltså på ett sätt som med stark indignation förkastades av bokkännare för drygt ett sekel sedan.”

Böcker har gått från unika handbundna produkter till massproducerade varor. Deras innehåll tas fortfarande på allvar. Men kanske har vi på vägen tappat respekten för det materiella föremålet? Torgny Schunnesson ser hur föreställningen om att ”man inte kastar böcker” börjat försvinna.

– Bokens status har förändrats. Min generation placerade boken och författaren på en piedestal, som något heligt. Det har förändrats kraftigt med utbudet. De nya generationerna ser annorlunda på boken och författaren, säger han.

Massproducerade böcker i pocket eller andra billiga upplagor är förmodligen lättare att kasta än en vackert läderbunden bok, oavsett hur man värderar bokens innehåll. Men även ett massproducerat verk kan älskas och behållas i decennier. Jag tänker att man kanske får föra in ett tredje begrepp till teorin om värdediskurserna, för det rent sentimentala värdet. En bok kan vara hur dålig och sliten som helst men ändå älskas och behållas i decennier för att den som hos Walter Benjamin väcker minnen, eller för att man fått den i present av någon särskild. Säkert finns det någon som ömt vårdar sitt exemplar av”En blomma i Afrikas öken” eller ”Kyssen”.

Men var tar de vägen, alla dess böcker som ständigt dyker upp i andrahandshandeln? Har de någon framtid? Ann Steiner tvivlar på det.

– Om inte antikvariaten vill ha böckerna tar loppisarna dem och när de inte säljer slängs de, säger hon.

Inte heller Torgny Schunnesson är särskilt hoppfull.

– De är dömda till att försvinna. För några år sedan när folk ringde och jag sa nej till böcker sa de att det var sorgligt att de då fick kasta dem och jag höll med, men jag har slutat med det. Jag tyckte jag lät som en begravningsentreprenör och det har jag ingen lust med. Det är inte så sorgligt. Vissa böcker går ut med oss, säger han.

Böcker som på något sätt kan kopplas till en litteraturkanon har dock alltid en livlina. Även om det inte får stå kvar i hemmen undkommer de sopcontainrarna tack vare antikvariatens försorg.

– Jag vet inte när jag senast sålde en skönlitterär bok av Per Wästberg, Lars Forssell eller Anders Österling till exempel. Välrenommerade författare med en diger produktion som jag inte sålt på årtionden. Men som bokhandlare tar man ändå in dem, det blir att man upprätthåller en kanon. De bara står där och tittar på en. Sedan kommer plötsligt ett jubileum eller ett dödsfall och då säljer man några böcker, säger Torgny Schunnesson.

Men även de billigaste böckerna utanför kanon kan bli värdefulla. När marknaden rensar sig själv blir de få exemplar som finns kvar sällsynta.

– Om få exemplar av en bok överlever kan de bli värdefulla och få ett annat liv. När jag till exempel köpte fotbollsspelaren Gunnar Nordahls självbiografi ”Guld och gröna planer”, som gavs ut av Bonniers folkbibliotek, online så var den ganska dyr nu, berättar Ann Steiner.

Torgny Schunnesson nämner ytterligare en faktor: omslagen.

– Billighetsupplagorna fick ofta nya illustrerade omslag. Det skulle kunna bli ett samlarområde. I USA är till exempel vissa deckare ett samlarområde på grund av omslagen, säger han.

Ett annat exempel på en bok som gått från oönskad till värdefull är Christer Strömholms fotobok ”Poste Restante” från 1967, berättar Torgny Schunnesson.

– Den sålde mycket dåligt när den kom. I slutet av 60- och 70-talet låg den i travar på bokhandlarna och såldes ut för tre-fyra kronor. Men nu för tio år sedan ungefär blev fotoböcker extremt hett på den antikvariska marknaden. Jag sålde till exempel ett perfekt exemplar som var signerat av Christer för 20 000 kronor i Paris, säger han.

Jag fortsätter att botanisera bland hyllorna på Myrorna men hittar inte Ulf Lundells ”Kyssen”, däremot två inbundna exemplar av hans ”Värmen” som kom 2005. Samma sak på Emmaus mitt över gatan: ingen ”Kyssen”, men ett exemplar av ”Värmen”. Kanske har det redan hänt, tänker jag, ”Kyssen” har gått från oönskad till sällsynt. Har jag gått miste om en lysande investering? Är jag för sent ute? 

Men på tredje stället jag tittar, Röda Korset vid Folkets Park, hittar jag den. Den första pocketutgåvan från 1982 med den väldiga rosa pussmunnen på. Jämte två exemplar av ”Fjärilen i glaskupan” och lika många av Caroline Engvalls ”14 år till salu”.  Jag köper ”Kyssen” för fem kronor och tänker att i framtiden, när alla exemplar försvunnit, kommer jag att stå i Antikrundan med en riktig raritet.

(Publicerad i Vi Läser nummer 4 2016: http://vilaser.se/nummer/nummer-4-2016/)

Teaterrecension: Minimalistiskt om majestät

En man, en monolog och en musiker.

Mer behövs inte för att ge Kristian II kött och blod.

Det är som om Teater Kontur beställt vintervädret till smygpremiären av ”Den olycklige danske prinsen” i S:t Nicolai kyrka i Sölvesborg. För vad säger 1500-tal mer än en kall gammal kyrka? För regi och manus står Margareta Skantze som tidigare tagit sig an dramatiseringar av andra historiska personer. På scen: bara skådespelaren Johan Westermark och riksspelemannen Astrid Selling.

Kristian II:s monolog börjar när han avsatts som kung och skapar i samspel med musiken en stämning som förstärks av kyrkans akustik. Johan Westerberg gör sin Kristian intensiv och lynnig. Som man tänker sig en avpolletterad gammal maktspelare. Till en början känns det som att lyssna på ett barfyllo som berättar om sin ungdoms bravader och flammor. Men till skillnad från ett sådant har Johan Westermark en stark närvaro. Kristian spelar upp scener för sig själv; karaktärer filtreras genom honom. När han för första gången brusar upp och skriker sätter det direkt punkt för den lite sömniga inledningen. Johan Westermark lyckas (precis som ett barfyllo) vara både rolig och otäck. Och snart också sårbar. Om jag inte såg fel fällde Westermark till och med riktiga tårar.

Kristian II kan ha varit Shakespeares inspiration till Hamlet och det sägs att bilden av honom som ”Kristian Tyrann” skapades av Gustav Vasas pr-maskineri.

Men lite tyrann är ändå pjäsens Kristian (liksom typ alla machiavelliska härskare någonsin). Han visar ingen märkbar ånger för Stockholms blodbad utan verkar mest ledsen över att intågfesten tar slut. Visst, sedan säger han att bilderna av huvudlösa biskopar följt honom genom livet men han rättfärdigar sina handlingar med att det var för allas bästa – och skyller ifrån sig.

Inflytelserika kvinnor har historieskrivningen inte mycket för och det är därför utmärkt att pjäsen lyfter fram hur den person vars omdöme Kristian satte högst var holländskan Sigbrit, mamman till hans älskade älskarinna Dyveke.

Trots att monologen pågår i en timme och 15 minuter blir ”Den olycklige danske prinsen” aldrig tråkig. Bara en röst och musik får en att förnimma en svunnen tid – och skapar rent filmiska scener av kyrkbröllop, stora fälttåg, grymma avrättningar och tysta sorgeskrik. Maximerad minimalism.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 3/11-2016)

Mannen på tåget

Tågresor är inte bara bra deckarmaterial – de ger dessutom både sinnesro och arbetsro.

OBS: den här krönikan är inte sponsrad av något tågbolag.

Rachel tar pendeltåget till London varje dag. Det är premissen för den bästsäljande deckaren ”Kvinnan på tåget” av Paula Hawkins. Rachel ser sitt gamla hus där hennes ex-man bor med barnen och sin nya flickvän. Från tågfönstret ser hon snart också något chockerande som ställer allt på ända.

Tåg tycks ha en särskild plats i kulturen. Filmens födelse skrivs oftast till 1895 då de franska bröderna Lumière visade ett antal kortfilmer i Paris. Bland annat den minutlånga ”Tåget ankommer till Ciotats station” (som är precis vad det låter som).

Om något med deckarpotential mot förmodan skulle hända på de karga slätterna från Skåne till Blekinge skulle jag kanske bli en Rachel. Jag vet inte hur många gånger jag åkt sträckan tur-retur det senaste året på grund av jobb och familj. Förra veckan åkte jag förutom Öresundståg mellan Malmö och Karlskrona dessutom två vändor med Snälltåget till och från Stockholm och ett tåg till och från Danmark.

”Mitt liv är tåg och båt och bil” sjunger Eldkvarn i ”Fulla för kärlekens skull”. Så har det blivit för undertecknad, minus båt och bil. Och inte mig emot. Jag har alltid älskat tåg. Missförstå mig rätt: inte på något snudd på snuskigt sätt som i de klipp man kan hitta på Youtube där någon farbror skriker i förtjusning åt en gammal loktuta. Inte heller på något kalenderbitarsätt (jag kan inte en enda tågmodell).

Nej, för mig handlar det om en stund där man är helt utlämnad till sig själv. Och till tågbolagen då. Förseningar förekommer så klart, men har man ingen tid att passa är det inte så farligt. Snarare skönt. Man får lite extra tid att jobba eller tänka och slipper eventuellt betala biljetten. Jag har alltid förundrats över att folk tycker det är ”bökigt” och tar tid att åka tåg. Som väljer bort några timmar på rälsen men gladeligen sätter sig i bilen och korsar halva landet. Man behöver inte köra själv och tänker man efter är tåg blekingarnas bästa biljett till ”kontinenten”. Fyra timmar från Karlskrona ligger till exempel Louisiana konstmuseum där man just nu kan se den fransk-amerikanska konstnären Louise Bourgeois förunderliga celler hon ursprungligen byggde i en gammal syfabrik i New York.

Kanske borde jag som någon föreslog skaffa ett årskort hos ett tågbolag och ha det som kontor. Planlöst åka en sträcka bara för att få tid att jobba eller tänka. Kanske på Snälltåget där man kan pausa i bistron som fortfarande ser ut som om det var 1976. Avsaknaden av wi-fi i bistron är lite överdrivet. Men på ett sätt är det bra. Man tvingas se skiten som är landet man föddes i. Som ett grått diskvatten brer det ut sig. Men det är där, det finns till – och man kan väl åtminstone titta?

Våga tåga.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 2/11-16)