torsdag 5 maj 2016

Konsten att uppleva konst

Här kommer ett modigt erkännande för att vara en kulturkrönika: Jag brukar inte känna något av att titta på konst.… Fram tills nu.


I den amerikanske författaren Ben Lerners ”Leaving the Atocha Station” är huvudpersonen Adam orolig för att han inte kan uppleva en djup konstupplevelse. Han är också skeptisk till människor som hävdade att en dikt eller en tavla eller ett musikstycke förändrat deras liv, särskilt då jag ofta känt dessa människor innan och inte kunde märka någon förändring.
Jag känner igen mig, liksom i att det närmsta bokens Adam säger sig ha kommit en djup konstupplevelse finns i avståndet mellan vad man verkligen känner av ett konstverk och hur det omtalas.
Något jag varit med om på allt från Pradomuseet i Madrid, där Adam startar sina dagar framför Rogier Vander Weydens ”Nedstigning från korset”, till i Uno Svensson-rummet på Kulturcentrum i Ronneby. Ögonen dras till den vita informationsplattan bredvid. Sägs verket vara något alldeles extra försöker jag tvinga mig att se det.


  • I sin dagbok skriver den polske författaren Witold Gombrowicz: Är det nu ett mästerverk som borde fylla oss med hänförelse – varför är då vår känsla ängslig, osäker och famlar i blindo? Innan vi faller på knä tänker vi efter om detta är att räkna med som ett mästerverk, vi frågar oss räddhågset om vi ska låta oss bedåras, vi tar noga reda på om vi har rätt att uppleva de himmelska känslorna – och först därefter ger vi oss hän.
    Så var det för mig fram tills jag för några veckor sedan besökte Florens. Jag hade visserligen inte planerat något inför resan, men Florens är en bra stad att bli överraskad på, att lura fram dessa djupa konstupplevelser som jag nästan sorterat in i jämte Storsjöodjur och soliga midsommaraftnar. Under en promenad i stadskärnan kan man råka gå in i en skulptur av Lorenzo Ghiberti eller Donatello och när jag trodde att jag var på väg mot utgången på konstmuseet Uffizierna såg jag fantastiska målningar av Leonardo da Vinci och Caravaggio. Överraskningsmomentet gjorde att jag verkligen såg verken, glömde informationstavlor och urinblåsans pockande.
    Inne i renässanspalatset Palazzo Strozzi visades modern konst från Guggenheims samling. Där gick jag in i ett nedsläckt rum och förväntade mig att vakten skulle köra bort mig från en stängd avdelning, men icke, i stället upptäckte jag snart glöden från några Mark Rothko-tavlor. Jag har sett verk av honom tidigare, men det är så klart så här de ska upplevas, i rätt ljus (läs: mörker) när man förväntar sig ett stadigt vaktgrepp om nacken.
    Jag lämnade Florens med insikten om att djupa konstupplevelser faktiskt är möjliga. Även bland selfiepinnar och äldre tyska par som blir osams om kartan framför baptisteriets gyllene Paradisportar. Lämna guideboken hemma bara.

    (Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4 maj 2016)