I dokumentären ”Author: The JT Leroy Story” berättas om vad som i amerikansk press kallats vår tids största litterära bluff. Men var det verkligen en bluff, som i att någon medvetet lurade till sig en litterär karriär? Den unga pojken från den amerikanska södern som skrev självbiografiskt om övergrepp, droger och prostitution var i själva verket en 15 år äldre kvinna från New York – visst. Men i dokumentären berättar Laura Albert, som egentligen skrev böckerna, om hur hon först uppfann personan JT när hon ringde till en hjälplinje och inte trodde någon skulle ha sympati för en fet och ful tjej som fick skylla sig själv för det hon varit med om. Här finns en ofta förbisedd förklaring till användningen av pseudonymer.
Laura Alberts fall är unikt, då hon till att börja med skapade JT Leroy i samtal med en terapeut som föreslog att han skulle skriva ner sina upplevelser. Lögner, överdrifter och förstärkningar – trots att kärnan av det berättade är sant – är säkert vardagsmat för terapeuter. I skrivandet får den tilltänkta läsaren terapeutens position. Vem ska lyssna på mig? Är jag och min historia intressanta nog?
1998 kom det fram att förintelseöverlevaren Binjamin Wilkomirski som skrivit memoarerna ”Brottstycken” egentligen var den schweiziskfödde journalisten Bruno Grosjean. En osmaklig lögn, men den forskare förlaget gett i uppdrag att utreda historien fann beröringspunkter mellan Grosjeans svåra uppväxt på barnhem och bokens barndom.
Nyligen avslöjade bland andra ”New York Review of Books” att den Rom-baserade översättaren Anita Raja troligen skrivit den bästsäljande Neapel-kvartetten bakom pseudonymen Elena Ferrante. Raja levde bara sina tre första år i Neapel till skillnad mot Ferrante som i intervjuer hintat om att uppväxten och livet i Neapel som böckerna skildrar i mångt och mycket är hennes. En översättare från Rom eller en person uppväxt i Neapel – vems historia om Neapel väljer du? Den här aspekten glömdes bort i uppståndelsen efter avslöjandet.
Det handlar också om att distansera det egna privata jaget från det skrivande, den som vågar berätta, vilket gäller för skrivandet i stort. Skillnaden mellan den som skriver och Författaren, för att citera undertiteln till Karolina Ramqvists essä ”Det är natten”. I ”40 – constant reader” skriver Linda Skugge om en önskan att bli förstådd som sig själv och inte Linda Skugge, krönikören och författaren.
Det behöver inte vara skandal att den som egentligen håller i pennan är någon annan. Snarare bör det ses som en del av verket, en nödvändig position för att kunna berätta – och våga tro på att någon ska lyssna.
Vänligen,
Bo-Kaj Nosslin
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7/12-2016)
