Säljande essäer

Ta ett jag och tillsätt ett mått akademisk teori och några nypor och händelser, historiska eller samtida. Så ser receptet ut på förvånansvärt många amerikanska böcker som nu översätts till svenska. Modernista ger ut Maggie Nelsons "Argonauterna" (en personlig historia jämte etablerade teorier om identitet och sexualitet). På Natur & Kultur hittar vi Jenny Offills "Avd. för grubblerier" (en äktenskapsskildring som samtalar med bland andra Franz Kafka). Och snart kommer "Empatiproven" ut på Weyler, där Leslie Jamison utifrån sig själv tar sig an vad empati är.

I USA hör böckerna till en genre som kallas "lyric essay”. Den är besläktad med två andra sorters böcker, tycker Nina Eidem, förläggare för skönlitteratur på Natur & Kultur. Dels flanörromanen, i vår tid ”books about walking and thinking”, dels det personligt hållna litterära reportaget, med författare som Joan Didion.

– Lyric essay är en vidareutveckling av det här personliga, reflekterande berättandet, det som skiljer dem åt är hur teorin kommer in.

– I den traditionella romanen placeras idéerna hos karaktärerna. Idéerna diskuteras via gestaltningen, säger Nina Eidem.

Hon ser en möjlig koppling mellan lyric essay och masterutbildningar i kreativt skrivande (MFA) vid universitet i USA.

– Jag har själv studerat på ett universitet där vi hade en väldigt bra sådan och man skriver på en plats där det samtidigt pågår akademiskt arbete. Idéerna finns omkring en hela tiden. Litterära och akademiska miljöer korsbefruktas, tror jag. Vi har inte den sammansmältningen i Sverige.  

Genren är alltså inte ny, men som förklaring till boomen nämner Nina Eidem mindre förlag som vågat satsa. Ett sådant är Minneapolis-baserade Graywolf Press. De har bland annat gett ut Leslie Jamisons ”Empatiproven” och Maggie Nelsons ”Argonauterna”.

Ethan Nosowsky, en av förläggarna på Graywolf, känner att termen lyric essay rymmer många olika stilar och strategier men han definierar den som texter som ”blandar essäistisk undersökning med poetiskt alluderande och/eller kollage”. 

– Det är värt att notera att många utövare är poeter eller började som poeter.

Han håller med om att genren inte är ny, men fått ett uppsving. 

– Kanske har internet och sociala medier gjort utforskandet av subjektiva erfarenheter intressant och brådskande just nu.

Ethan Nosowsky tycker sig se att många författare i genren är mer äventyrliga och innovativa än andra.

– Vi verkar vara i en guldålder för essän, men det är oundvikligt att innovationer så småningom absorberas i den bredare kulturen och de äventyrliga söker sig vidare. När formen blir förutsägbar och läsaren kan förutse svängarna, kommer de bästa författarna göra något annat.

Varför översätts de här böckerna till svenska?

– Svårt att svara på, men jag tror att verktygen dessa författare använder inte är specifika för en viss kultur.

Nina Eidem tror att denna importerade boktrend kan ge ringar på vattnet.

– Det kommer att se ut på ett annat sätt här, vi har lite andra traditioner. Men många läser de här böckerna nu och jag tycker att de utvecklar det skönlitterära berättandet.

Lista (exempel på lyric essay-böcker i svensk översättning):

• Maggie Nelson ”Argonauterna” (Modernista)

• Kate Zambreno ”Hjältinnor” (Modernista)

• Chris Kraus ”I Love Dick” (Modernista)

• Jenny Offill ”Avd. för grubblerier” (Natur & Kultur)

• Ben Lerner ”Leaving the Atocha Station” (Natur & Kultur, utkommer i maj 2017)

• Leslie Jamison ”Empatiproven” (Weyler)

• Rebecca Solnit ”Män förklarar saker för mig” (Daidolos)

• Ta-Nehisi Coates ”Mellan världen och mig” (Norstedts)

• Roxande Gay ”Bad feminist” (Bonniers)

(Publicerad i Vi Läser nummer 6 2016: http://vilaser.se/nummer/6-2016/) 

Hemligt studentsällskap ger mig läkarskräck

Jag är rädd för sjukhus. Doften av desinfektionsmedel, ljudet av maskiner, anblicken av sprutor. Kanske är det just därför jag litar blint på läkare. Vitrockarnas lugna expertis blir en trygg fokuspunkt mitt i kaoset.

Konstigt egentligen med tanke på de läkarstudenter jag mött när jag pluggat. De har tyckts vara lockade till yrket av kicken, makten och det feta lönekuvertet snarare än en genuin önskan att hjälpa andra människor. Ett reportage i senaste numret av Lundagård (8/2016) bekräftar bara bilden. Där säger sig en kvinna ha blivit utsatt för sexuella övergrepp på en fest arrangerad av manliga läkarstudenter, ett hemligt sällskap. Hon polisanmäler och det hela utreds? Nej – ord står mot ord. Enligt de mest inflytelserika studenterna: individuella snedsteg på fyllan. Det hela tystas ner.

Det är ett händelsemönster som hämtat från amerikanska så kallade fraternities (ungefär: ”broderskapsföreningar”). Elitistiska studentföreningar med grekiska namn och endast manliga medlemmar. Enkelt förklarat: vuxna män som gör saker tillsammans.

Var femte kvinna utsätts för sexuella övergrepp på amerikanska campus, enligt en statligt finansierad forskningsrapport från 2009 (bland annat omskriven här). En fjärdedel av de utsatta uppgav att förövaren var medlem i en fraternity. Uppgifter om sexuella övergrepp i anslutning till fraternities har duggat så tätt att många ropat på att de ska förbjudas.

Men historien ovan kommer alltså inte från anrika lärosäten som Yale, där fraternity-medlemmar 2010 marscherade och sjöng "yes means yes, no means anal”, utan från Lund. Där heter det hemliga sällskapet för manliga läkarstudenter Hincus medicus och i Lundagårds reportage om det berättas alltså om två sådana här händelser hösten 2015, som inte specificeras närmre.

Enligt Lundagårds källor är inträdesprovet till Hincus medicus att kandidaterna får operera bort födelsemärken på varandra, en lightversion av inträdesriterna till fraternities vid amerikanska universitet. I BBC-dokumentären ”Frat Boys” berättas om hur en ung man dog efter att ha blivit tacklad på ett fält i mörkret under den så kallade ”pledge week”. ”Fotbollsolycka” var förklaringen föräldrarna fick.

Det är sällan någon straffas för brotten som begås under "pledge week". Samma mönster som för övergreppen i Lund alltså. ”Man berättar inte något om en broder, som de brukar säga” säger Lundagårds källa om Hincus medicus.

I USA får fraternity-medlemmar inte sällan en gräddfil till samhällets toppskick. Och i Lundagård-reportaget berättas om Hincus medicus-medlemmar som fått prestigefyllda vikariat utan legitimation. En ultrapatriarkal struktur som förberedelse för en värld i samma anda. Män med makt gör som de vill och deras bröder håller dem om ryggen. En anledning till att broderskapföreningar finns kvar i USA är att personer med koppling till dem ofta är betydelsefulla donatorer till universiteten.

Tack och lov är den här typen av sällskap än så länge ovanliga här, fraternity-kulturen har inte blivit nästa USA-import efter allt från McDonalds till kriminella mc-gäng. Men de som var på de hemliga festerna i Lund där sexuella övergrepp ska ha skett utan att någon agerade kan snart jobba på din vårdcentral eller närmsta sjukhus. Det är illa nog.

(Publicerad på Lovestory 11/1-2017: https://lovestory.nu/stories/2017/1/11/0xg3eoc8a6nkjprw5gzbdwqgtjmylw)

”Så blev min Norénjul”

Från Lars Noréns delvis självbiografiska pjäser om dysfunktionella familjer, som ”Natten är dagens mor” från 1982, har vi ordet Norénjul. Det handlar om själva antitesen till motiven på Jenny Nyströms julkort, den typen av jular som fått nykterhetsrörelsen att kampanja för en vit jul och gör att inte ens tomten vill vara vaken.

Dramatikern själv verkar inte gilla begreppet, då han 2006 gick ut i Aftonbladet och sa sig älska julen och gav tips på en fröjdefull jul som att dra ner på antalet julklappar. Jul ska vara ledighet. Se till att vila och ta det lugnt. Det är bättre att säga till från början om hur man vill ha julen. Jag vill inte åka till farmor, jag vill inte ha sjutton personer till jul, och så vidare – säger Norén senare i artikeln.

Jul ska vara ledighet. Amen. Det är just det som var mitt motto inför julen 2016. Att försöka återskapa känslan av barndomens jullov med konstant mättnadskänsla och ångestfritt uppsåt att följa varje infall till avkoppling. Har man som undertecknad ignorerat alla rimliga råd från syokonsulenter och andra visa kvinnor och män och blivit journalist får man annars vänja sig vid att jul och nyår ofta bjuder på högst eftertraktade vikarietillfällen (och OB-tillägg) som man inte kan tacka nej till. Jag kan inte minnas senast jag var ledig längre än några enstaka dagar kring jul. Men 2016 uppstod möjligheten i och med min för året färska frilanstillvaro – och jag bestämde mig för att ta den. Det började trögt men efter ett tag kom jag in i det lägre tempot.

Då det till viss del är mitt yrke att läsa och skriva om böcker är en viktig aspekt i att känna mig ledig att jag bara läser det jag får lust till. Konstigt nog blev det just Lars Norén som lockade några dagar före dopparedagen varpå jag lånade en samlingsvolym med just ”Natten är dagens mor” och snudd på ännu mörkare uppföljaren ”Kaos är granne med gud” på Karlskrona stadsbibliotek. Ingen favorit här, vad det verkar, då den senast var utlånad 2004. Detta trots att Norén ger tragiken lite Blekingefärger i den sistnämnda pjäsen där den alkoholiserade fadern Ernst pratar om att ta hela familjen till Ronneby efter ett återfall.

Trots att jag nu kanske sviker grundtanken genom att ändå använda julens lustläsning i yrket hjälpte Lars Norén mig att slappna av. Så pass att jag lagom till att jag ska skriva den här krönikan har svårt att komma igång. Att göra en Glenn Hysén och fylla krönikespalten med att lista typ sina tio favoritfilmer eller ölsorter lockar till en början.

En Glenn Hysén-jul, är det det jag haft? Nej, snarare en ny typ av Norénjul. Det är dags att fylla begreppet med ny innebörd. Jul ska vara ledighet, en bonad med dramatikerns visdomsord önskar jag mig under granen till nästa jul.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 8/1-2017)