Krönika: Liket lever – och ler

 ”Korsfäst, död och begraven. På tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda.”

Resan Hasslöfestivalen har genomgått sedan förra året får mig att tänka på ett av de få bibelcitat jag kan.

Jag satt här för ett år sedan i ett betydligt kallare presstält och skrev en recension av vad som då såg ut som Hasslöfestivalens sista någonsin. ”Jag kan inte tänka mig en bättre kistbärare än Joakim Thåström” skrev jag – men så blev det inte. Likt förbannat står vi här och lyssnar på musik på Hasslö Goifs grusplan ännu en gång. Liket lever.

Först tänker jag att det är knappt, lika zombielikt fäktande som de nästan 70-åriga hesa brittiska farbröderna i roliga hattar och färgglada byxor som präglar fredagens rockgubbröra. När jag kommer dit runt 17-tiden på fredagen är det nästan öde. Caj Karlsson springer omkring på en tom grusplan och ser förvirrad ut. Men regnvarningen bedarrar och någon låt in på Sweets spelning fylls det på med folk. Och trots att promillehalten i ärlighetens namn på sina håll är snudd på lika hög som ljudet från elgitarrerna är stämningen god. Bortsett från någon som kastar smällare vid bajamajorna strax innan Miriam Bryant ser jag inga tråkigheter.

När Frida Öhrn bryter av hårdrocken på Parkscenen skriker en kvinna ”fy fan vad bra du är människa” och i en av Öhrns – helt färska! – balladliknande låtar på svenska uppstår en förvånansvärt finstämd allsång även om timmen är sen. Och till och med när det börjar närma sig midnatt strömmar folk till entrén.

På lördagseftermiddagen är det inte heller särskilt fullt, men Lisa Miskovsky fyller ändå upp Parkscenen när hon inleder en dag som jämnar ut könsfördelningen – applåder för det efter en fredag som kändes väldigt Sweden Rock. Efter Miskovsky följer bland andra en proffsig och peppad LaGaylia Frazier som till och med får serveringspersonalen att dansa i duggregnet. Därpå lockar en pigg Peg Parnevik en publik med en medelålder som nog är halverad jämfört med fredagen och Miriam Bryant landar perfekt mellan indie och folklig.

Sammantaget är startfältet inte det starkaste – lite 60-talsnostalgi, lite ”Så mycket bättre”, lite listpop – men årets festival lämnar undertecknad med intrycket att det inte spela någon roll. Hasslöfestivalen 2016 kommer undan med ett svagare startfält i euforin över att festivalen är tillbaka. Rent kvalitetsmässigt har fredagens brittiska rockare milt sagt passerat ”bäst före” – men vad gör det när publiken älskar det (jag har aldrig sett så många brista ut i spontana luftgitarrsolon)?

Det blir tydligt att det är stämningen och traditionen som är grejen med Hasslöfestivalen. Även om ständigt närvarande Caj Karlsson själv hade stått för alla konserter hade besökarna förmodligen haft trevligt ändå.

Liket vi trodde vi begravde förra året vandrar igen. Lite långsamt och haltande – men med ett stort leende på läpparna.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 18/7-2016)

Recension: Öhrn lyfter med egna vingar

Mitt i den brittiska hårdrocken bjuds det på en exklusiv förhandslyssning.

Frida Öhrns soloprojekt låter lovande på Parkscenen.

I år intar Cookies ’N’ Beans-Frida Öhrn Parkscenen på Hasslöfestivalen utan både kakor och bönor. Hon berättar att hon skrivit själv sedan 2014 men att Hasslöspelningen är blott hennes fjärde som sitt soloprojekt då hon bara kallar sig Öhrn. En ep kommer i september men under fredagskvällen bjöds festivalbesökarna på en förhandslyssning.

”Allt känns lite nyförälskat” säger hon om materialet – och det märks. Frida Öhrn har en energi som strålar ikapp med lamporna på scen och ler konstant på scen. Och ett patos. En av låtarna hon kör skrev hon till en vän som varit med om ett sexuellt övergrepp, ett budskap som passar väl med tanke på det som hänt på festivaler i sommar.

Precis när man tror att den röda tråden i soloprojektet verkar vara att Frida Öhrns starka röst läggs på en elektronisk ljudmatta, som jag tänker kan bli tjatigt i längden, kommer något helt annat. En jazzig låt – på svenska.

Frida Öhrn fortsätter spreta. Men hon gör det bra.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 16/7-2016)

Recension: Mer damm än glam

Av 60-talsbandet Sweet återstår två versioner med varsin originalmedlem, ett som turnerar i USA och ett i Europa.

Det sistnämnda beträdde under fredagskvällen Hasslöfestivalens stora scen – och bjöd på en konsert som kan liknas vid allmänhetens fria åkning i en ishall, enligt BLT:s recensent.

Sweet var den första karamellen i Hasslöfestivalens påse med brittisk konfekt (tillsammans med Smokie och Slade) när de gick på stora scenen klockan 18 på fredagskvällen.

I ett av de första mellansnacken pratar sångaren Peter Lincoln om att publiken kommer bjudas på ”tre fantastiska band från innan ni var födda”. Och ja, det är lite ”Minnenas television” över det hela. Problemet är att det inte visas arkivbilder. Originalmedlemmen Andy Scott, 67, står livs levande på Hasslö; PRO i paljetter för hela pengen. Inget fel i det, bandet tycks verkligen vilja leverera och dricker öl och skojar. De borde kanske slå sig samman med några andra åldrande rockare och göra en kampanj mot åldersdiskriminering. Att det är långt ifrån original-Sweet som står på scen kan vara svårt att avgöra med ögat, i pudelfrisyr och prunkande buk ser de flesta väldigt lika ut.

Men det går inte att bortse från att det är stelt, icke-samspelt och att Peter Lincoln inte bemästrar falsett och höga toner på samma sätt som första sångaren Brian Connolly (han dog 1997).

Minnen och sentimentala ångor räcker dock långt som drivmedel (kanske tillsammans med en och annan starköl) hos en successivt allt mer månghövdad publik. Texterna är ju trots allt desamma och Sweet har många hits, även om just dessa fyra äldre män inte kan hantera dem. Bland de nuvarande medlemmarna har bara Andy Scott varit med från början och driver alltså nu den version av Sweet som utgår ifrån Storbritannien (för den intresserade finns en avancerad grafik som reder ut alla turer och medlemmar på Wikipedia). 25 procent av Sweet tycks vilja ge 100 procent men har bara 50 kvar i tanken. Många band turnerar säkert långt efter motivationen trutit för pengarnas skull, det tror jag inte är fallet med denna tappning av Sweet. Sällan har att göra något görs ”hellre än bra” passat bättre som beskrivning. Först efter en timme med ”Fox on the run” får de till något som ens kan liknas vid hur de låter på de gamla skivorna (nåja, åtminstone som på en repig cd på bilstereon).

Till sist kommer ett intro som för alltid präntats in från reklam och ”Absolut Rock”-skivor, men det är långt ifrån samma kräm i sången på ”Ballroom Blitz”. Stämningen under låten sammanfattar hela konserten: bandet har kul, publiken har kul, men rent kvalitetsmässigt håller det inte måttet. Jag tänker på allmänhetens fria åkning i en ishall –  människor har roligt och rör på sig, men det ser inget vidare ut.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 16/7-2016)

Enkel version av Knausgård

Den amerikanska litteraturtidskriften n+1 sparkar upp en ganska öppen satirdörr med en artikel bestående av så kallade hisspitchar (som i koncis och säljande) av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”:

”Författaren sitter vid sitt arbetsbord där han skriver. Han känner ingenting för det han ser utanför fönstret. Han tänker på det han skriver nu och det han ska skriva näst. Han andas in en enda gång. Han andas ut. Verkar detta intressant? Jag kan leverera 1429 sidor till ditt skrivbord lagom till middag.”

Tron på hisspitchen kan ses som emblematisk för det senkapitalistiska start up-USA. Det handlar om ett säljsnackets heliga Graal: att kunna förklara en produkt och dess värde på några sekunder. Rätt var det är står man där med en höjdare i hissen. Det sägs exempelvis att filmen ”Alien” såldes in till en Hollywood-producent med orden: ”Det är som ”Hajen”. I rymden.”

Vi (och Knausgård) ska nog vara glada att litteraturen än så länge ses som värd en längre resa än några våningar lodrätt.

(Publicerad i Aftonbladet 6/7-2016)

Teaterrecension: Gammal story i ny tappning

 Teatersmedjan fortsätter satsa på säkra kort för sina sommarteatrar. Gärna material som redan försetts med Disney-sigill. Förra året "Alice i underlandet" och i år "Robin Hood". Vill man famna brett och göra teater för alla åldrar är det ingen dum idé.

Förutsättningarna finns ju också att göra en ganska välkänd story till sin egen – men i år räcker det inte ända fram.

Trots att regissören Nina Olsson skriver fint i programbladet om Robin Hoods relevans i dagens samhälle där klyftorna ökar, är det nyskrivna materialet ganska mycket medeltid. Inget fel med det – det passar väldigt väl på Kastellet med sina murar. Och få stycken passar så bra för amatörteater i det fria som "Robin Hood", som redan på 1400-talet framfördes av unga amatörskådespelare som vandrade från stad till stad.

De få uppfräschningar som gjorts – som att prins John säger sig ha gömt sina besparingar i Panama – känns mest krystade. Desto piggare är att broder Tuck blivit syster Tuck och Robins syster Rosanna fått större plats för att späda ut testosteronet i rövarbandet i Sherwoodskogen.

Själv har jag ett traumatiskt förhållande till "Robin Hood" sedan jag i barndomen glatt satte Hollywood-versionen med Kevin Costner från 1991 i VHS-spelaren (ja det var så man gjorde på den tiden) i tron att det skulle vara som Disney. I stället: en avhuggen hand i första scenen. Här är det inte lika våldsamt men varför inte helt rensa bort påkfajterna och svärden när man har chansen? För inte tillför de något utan datoreffekter.

Om man bortser från att både första (för mycket dialog) och andra akten (karaktärerna kastar boll (?) lite för länge) börjar trögt är det annars bra flow i berättandet. Och även den som aldrig stiftat bekantskap med motståndsmannen i gröna trikåer kan hänga med. Som vanligt gör man det mesta av spelplatsen: det händer saker överallt. Scenografin sitter och de befintliga träden blir en gles men trovärdig Sherwoodskog. Även ljud och kostym levererar och precis som förra året imponeras jag av flera i ensemblen. Victor Johansson gör Prins John härligt fumlig och maktgalen och Maja Andersson leder skicklig sin sherrymarinerade syster Tuck precis på rätt sida buskisträsket.

Befintlig musik, övervägande rock, har fått ny svensk text (Judas Priest "Breaking the law" blir till exempel "Pengapungen" i Prins Johns mun till publikens förtjusning) vilket gör att after ski-känslan undviks. Sångnumren, totalt fyra stycken, framförs habilt och skänker lagom mycket musikalkänsla.

Även om det finns bitar man önskar hade slipats på kan historiens sensmoral om rättvisa tyvärr inte predikas nog gånger. Varför inte under en sommarhimmel på Kastellet?

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4/7-2016)