Recension: Mer damm än glam

Av 60-talsbandet Sweet återstår två versioner med varsin originalmedlem, ett som turnerar i USA och ett i Europa.

Det sistnämnda beträdde under fredagskvällen Hasslöfestivalens stora scen – och bjöd på en konsert som kan liknas vid allmänhetens fria åkning i en ishall, enligt BLT:s recensent.

Sweet var den första karamellen i Hasslöfestivalens påse med brittisk konfekt (tillsammans med Smokie och Slade) när de gick på stora scenen klockan 18 på fredagskvällen.

I ett av de första mellansnacken pratar sångaren Peter Lincoln om att publiken kommer bjudas på ”tre fantastiska band från innan ni var födda”. Och ja, det är lite ”Minnenas television” över det hela. Problemet är att det inte visas arkivbilder. Originalmedlemmen Andy Scott, 67, står livs levande på Hasslö; PRO i paljetter för hela pengen. Inget fel i det, bandet tycks verkligen vilja leverera och dricker öl och skojar. De borde kanske slå sig samman med några andra åldrande rockare och göra en kampanj mot åldersdiskriminering. Att det är långt ifrån original-Sweet som står på scen kan vara svårt att avgöra med ögat, i pudelfrisyr och prunkande buk ser de flesta väldigt lika ut.

Men det går inte att bortse från att det är stelt, icke-samspelt och att Peter Lincoln inte bemästrar falsett och höga toner på samma sätt som första sångaren Brian Connolly (han dog 1997).

Minnen och sentimentala ångor räcker dock långt som drivmedel (kanske tillsammans med en och annan starköl) hos en successivt allt mer månghövdad publik. Texterna är ju trots allt desamma och Sweet har många hits, även om just dessa fyra äldre män inte kan hantera dem. Bland de nuvarande medlemmarna har bara Andy Scott varit med från början och driver alltså nu den version av Sweet som utgår ifrån Storbritannien (för den intresserade finns en avancerad grafik som reder ut alla turer och medlemmar på Wikipedia). 25 procent av Sweet tycks vilja ge 100 procent men har bara 50 kvar i tanken. Många band turnerar säkert långt efter motivationen trutit för pengarnas skull, det tror jag inte är fallet med denna tappning av Sweet. Sällan har att göra något görs ”hellre än bra” passat bättre som beskrivning. Först efter en timme med ”Fox on the run” får de till något som ens kan liknas vid hur de låter på de gamla skivorna (nåja, åtminstone som på en repig cd på bilstereon).

Till sist kommer ett intro som för alltid präntats in från reklam och ”Absolut Rock”-skivor, men det är långt ifrån samma kräm i sången på ”Ballroom Blitz”. Stämningen under låten sammanfattar hela konserten: bandet har kul, publiken har kul, men rent kvalitetsmässigt håller det inte måttet. Jag tänker på allmänhetens fria åkning i en ishall –  människor har roligt och rör på sig, men det ser inget vidare ut.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 16/7-2016)