Att resa från Ronneby

Nästa år är det tio år sedan jag flyttade hemifrån.

Reste från Ronneby.
Jag tänker på det när jag reser dit till påsk, liksom varje gång.

Tåget lämnar Malmö och jag tänker på att jag länge har haft svårt att formulera känslorna över min flytt från Ronneby 2009.

Tänkt att det lätt blir så klyschigt. Att det väl inte var något märkvärdigt att sticka några månader efter studenten (det gör väl många). Men jag börjar förstå att det var en ganska omvälvande upplevelse för mig.

Hittar orden.

Kanske på grund av åren som gått, men också med hjälp av skildringar av – det ibland kanske för tidiga – vuxenblivandet det innebär att som tonåring lämna sin hemstad. För något man alltid längtat efter men inte kunnat definiera. Blandat med skuldkänslor. För de man lämnar efter sig. För att man tror sig förtjäna mer, något annat.

Välförtjänt flerfaldigt Oscarnominerade ”Lady Bird” är en lysande skildring av denna dubbelhet. Den utspelar sig 2002 i Sacramento, Kalifornien och handlar om 17-åriga Christine ”Lady Bird” McPherson och hennes längtan bort från ”småstaden” (med amerikanska mått mätt, Sacramento har ca 500 000 invånare). Förlåt för (semi-)spoiler, men jag måste: att huvudpersonens mamma kastar breven hon tänkt skriva till Lady Bird när hon ska flytta till New York för att hon är orolig att dottern ska hitta stavfel och anmärka på hennes skrivförmåga är den bästa bilden av vad som brukar kallas en klassresa jag sett.
För den fångar att en sådan kan vara mer komplex än att börja sin klättring uppåt rent ekonomiskt (”rags to riches”-historier är annars en hollywoodsk paradgren). Det handlar snarare om att det är smärtsamt att växa ur sitt skal. Att inte tycka att det de man lämnar kvar och hemstaden har räcker. Smärtsamt både för den som vill bryta sig loss – och för de som får syn på sig själva i tonåringens längtan efter något annat. Borde de också ha flyttat? Valde de fel?

Det spelar ingen roll hur många gånger jag ser den: jag börjar alltid gråta av sekvensen i slutet av ”Boyhood” (2014) där 18-åriga Mason säger hej då till sin mamma för att åka iväg och börja på college.

”Det här är den värsta dagen i mitt liv. Jag visste att den skulle komma, men jag visste inte att du skulle vara så jävla glad över att åka”, säger mamman, spelad av Patricia Arquette som fick en Oscar för rollen, till Mason när de packar ur hans pojkrum. Beskriver livet som en serie milstolpar i rasande tempo och avslutar tårögt:

”Jag trodde bara att det skulle vara mer.”

Ända sedan jag flyttade från Ronneby har jag gjort det till en grej vid mina tågresor till Blekinge att från och med Bräkne-Hoby sluta med det jag håller på med och se reflexstolparna och träden genom tågfönstret bli mer och mer bekanta för varje mil. Vidare till att först ett barndomshem, sedan ett annat avlöser varandra i synfältet innan i tur och ordning Systembolaget, ån, torget och tågstationen uppenbarar sig.
Den egentligen torrt informativa rubriken ”Att resa från Ronneby” på Blekingetrafikens biljettautomater vid tågstationen är poetisk.

Som en rubrik på det jag känner varje gång jag återvänder.

Nu kan jag snart skriva resten av texten.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4/4-2018)