Saltögrabben som blev internationellt erkänd filmkritiker

 Från matinéer i 1940-talets Karlskrona – till filmfestivalen i Cannes.

Tidigare i år avled Jan Aghed, 83 år gammal.

En av filmens uppgifter är att erbjuda en tillfällig flykt. Hänföra och förtrolla, få en att glömma den grå verkligheten.

Symboliskt sammanfattat i ”Trollkarlen från Oz” (1939) där flickan Dorothy och hennes hund Toto sugs upp av en tornado och hamnar i det magiska landet Oz. Och understruket av skiftet från svartvitt till technicolor och Dorothys bevingade ord: ”I've a feeling we're not in Kansas anymore”.

1934 föddes Jan Aghed som skulle komma att bli internationellt erkänd filmkritiker – och vän med legendariska regissörer som Sam Peckinpah. Den 26 mars i år avled Jan Aghed.

Han växte upp i ett arbetarklasshem på Saltö och det var just amerikanska filmer som väckte hans kärlek till filmen i 1940-talets matinésalonger i Karlskrona.

– Ibland hann jag med att gå på två stycken samma söndag, berättar han i en intervju med Svenska Dagbladet, gjord av en annan tidigare Saltöbo, poeten och kritikern Tommy Olofsson, efter att Aghed utsetts till hedersdoktor i filmvetenskap vid Lunds universitet 1995.

I intervjun berättar Aghed vidare om uppväxten på Saltö – där det handlade om att antingen vara snabb i käften eller ha muskler.

– Min kärlek till westernfilmen härrör helt klart från uppväxten, våldet som alltid fanns nära till hands.

Jan Aghed arbetade en period på Gotlands Allehanda och gick Journalisthögskolan, innan han hamnade på Sydsvenskan 1960.

– När jag pluggade i Lund hade vi Sydsvenskan på studentboendet och jag började läsa Jan. Så jag hade koll på vem han var redan innan jag började på Sydsvenskan, säger Annika Gustafsson, filmkritiker på Sydsvenskan som började på tidningen 1970 och flyttade över till nöjesavdelningen 1976.

Väl där förklarade hon för Aghed att hon gärna skrev om film.

– Något år senare fick jag det. Men Jan var mån om sitt revir. Jag fick inte åka varken till filmfestivalen i Cannes eller Venedig förrän Jan gick i pension 1999. Däremot fick jag åka till Berlin, men festivalen där är på vintern…

Under tio år var Jan Aghed och Annika Gustafsson ett par privat och de har en son och två barnbarn tillsammans.

– Fram till sin död hade han en särbo, men han och jag fortsatte stå varandra nära och hade en pågående dialog om film som var inspirerande och viktig för mig. Det blev därför ett stort tomrum för mig när han drabbades av en allvarlig stroke 2009 och inte längre kunde tala.

Att inspireras av Aghed i Sydsvenskan under studietiden sträcker sig över flera generationer.

När Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen delvis uppväxt i Karlskrona, pluggade i Lund var att ”göra en Aghed” synonymt med att såga något.

– Jag tycker det är något fantastiskt med underhållande kritik. Att kunna skriva om ett verk på ett sätt som underhåller läsaren men också lär den något. Jag tycker inte att sågningar i sig är särskilt intressanta. Det är lätt att skriva elakt, det är mycket svårare att förklara varför något är bra. Det var Aghed mycket bra på.

Han minns ett möte med en ”ganska sur vänstertyp” för en intervju med Lundagård på 90-talet.

–  Jag visste inte att Jan Aghed var från Karlskrona innan men hörde det direkt på hans dialekt. Och det kanske färgade mitt intryck, det påminde om Karlskronastilen att vara ganska kärv men ärlig: ”jaug måste ju kunna säga att naut är daulit”.

Jan Agheds namn fanns med på min arbetslista för den här intervjuserien så fort jag förstod att han var från Karlskrona.

Men till skillnad från hur det hade sett ut i ett Hollywood-manus hann jag aldrig träffa honom.

Så, nu sitter jag här och sammanfattar en notorisk ”långskrivares” (om det vittnar både han själv och hans redaktörer) liv och värv på 4000 tecken. Text har begränsningar, slut. Liksom filmer. Liv. Långt ifrån alla får eftertexter.

Snarare än elitism tror jag att Jan Agheds stundtals elaka penna handlade om det motsatta: hans omsorg om folket. Om de som lägger några surt förvärvade slantar på en tillfällig verklighetsflykt.

– Solidariteten med arbetarklassen och småfolket, med det som farsan och morsan representerade, den släpper jag aldrig, säger han i intervjun med SvD.

Och så tycks såväl den barnsliga entusiasmen på matinéerna som den föräldralika strängheten i kritiken visa på samma sak: Jan Agheds kärlek till film. Konstformen som blev hans biljett ut i världen.

We’re not on Saltö anymore.

Faktaruta:

• Jan Aghed föddes 1934 och växte upp på Saltö.

• Han tilldelades Guldpennan 1999 och skrev förutom i Sydsvenskan i filminstitutets tidskrift Chaplin såväl som i franska filmtidskriften Positif.

• Jan Aghed blev hedersdoktor i filmvetenskap vid Lunds universitet 1995.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 13/5-2018)

Internet – introvertas revansch (och förbannelse?)

Internet har gett introverta chansen att göra sin grej – och visa upp det inför andra.

Men de riktiga talangfulla tvingas ändå bli stjärnor.

”Tim var inte gjord för det maskineri han hamnade i, han var en ömhudad kille som älskade sina fans men skydde rampljuset”, skriver Tim ”Avicii” Berglings familj i ett uttalande efter världsstjärnans tragiska bortgång för snart två veckor sedan.

I en scen i dokumentären ”Avicii: True Stories”, nu på SVT Play, pratar Avicii om psykologen Carl Jungs system för personlighetstyper.

”Enligt Jungs system är jag introvert”, säger han och fortsätter:

”Jag har hela tiden känt att jag har varit dömd som inte är extrovert. Jag har känt att det är sämre att vara introvert.”

Ändå blev han världsstjärna. Att internet gett blyga och inåtvända människor möjligheten att uttrycka sig kreativt utan att behöva visa upp sig eller ens säga sitt riktiga namn är fantastiskt.  Olika hörn av world wide web är fristäder där fula ankungar kan bli svanar.

Före internet och datorprogram för musikproduktion kanske Avicii hade avskräckts av strålkastarljus och scener. Nu kunde han skapa, i det tysta.

Men förr eller senare hamnar man i maskineriet, i rampljuset. Måste tåla tusentals ögon på sig, leva med att ens bild förökar sig och snart finns i varje tidning.

Det är först då man blir en verklig stjärna, när likes och uppmuntrande kommentarer kan bli cash. En stjärnkult som tydligt speglar hur extroverta premieras i hela samhället.

Jag tänker på ett reportage jag skrev för Arbetaren 2012. Då hittade jag över hundra annonser på Arbetsförmedlingens platsbank för Skåne där ordet ”social kompetens” förekom. Vad händer med kufarna på en sådan arbetsmarknad, frågade jag mig. Räcker det inte att få jobbet gjort?

Det var ett av mina första reportage. Ironiskt nog var jag sjukt nervös och funderade på att skita i det när insåg att jag skulle bli tvungen att prata med folk. Nu har jag gjort intervjuer i sju år och är inte längre knappt nervös alls. Det var värt att ta sig över tröskeln. Men för vissa som drar åt det introverta hållet är det inte det (för mig var det nog bara en fas).

Det är plågsamt att se hur Avicii i ”Avicii: True Stories” uppenbarligen mår både psykiskt och fysiskt dåligt av det intensiva turnerandet som innebär att kväll efter kväll ställa upp sig framför tusentals ögonpar. Och blygheten leder till att det blir lätta att dricka lite innan en spelning vilket leder till att han mår ännu sämre.

Dokumentären skildrar en artist som inte trivs i artistrollen, en roll som alltjämt ser likadan ut. Förr eller senare vill vi ha ett ansikte på upphovspersonen, något som blev tydligt förra året i ”grävet” att avslöja den italienska författarpseudonymen Elena Ferrante. Det behövs ett affischnamn och någon att rikta strålkastarna mot för att kapitalisera maximalt.

Internet och sociala medier har gett även de blyga och tystlåtna samma möjlighet att börja skapa. Jag hoppas att vi i framtiden skapar ett klimat där de också kan ta nästa steg och bli stjärnor. På sina egna villkor.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 2/5-2018)