Bokrecension: Jim Friberg "Makaber"

Karlshamnsförfattaren Jim Fribergs debut ”Makaber” inleds med en märklig brasklapp från förlaget. De önskar friskriva sig från ”vardagligt språk och ibland annorlunda formuleringar”.

Publicerar de annars bara grammatiskt perfekta verk där fula ord inte existerar och alla punkter sitter på rätt ställen?

När jag läst klart ”Makaber” kommer jag tillbaka till brasklappen. För den ringar in hur vi vill förtiga det fula, det som skaver och gör ont. Bara det gör böcker som den här viktiga. Självskadebeteende bland unga har skildrats litterärt tidigare, exempelvis av Berny Pålsson i ”Vingklippt ängel” från 2004.

Det är alltså ingen helt ny mark han bryter men Friberg berättar om att vara ung och må dåligt utan vuxenvärldens pekpinnar eller krystad sensmoral. Och tar det därmed på ett större allvar. Samma förhållningssätt som gjorde den norska ungdomsserien ”Skam” så bra.

”Makaber” handlar om Krisky (varför dessa ”knasiga” namn? Snälla författare, sluta!) som bor i en svensk småstadshåla, går på gymnasiet och är tillsammans med Tella. Snart börjar han dock i stället på internet förälska sig i Liten som bor i en annan stad. Här nånstans börjar en spänningsbåge spännas. Man anar successivt att något hemskt ska hända när den unga kärleken spirar i takt med att Litens självskadebeteende eskalerar.

Efter en minst sagt liknelse- och metafortät inledning som känns lite första-året-på-skrivarskola, liksom tendensen att beskriva drömmar, tar sig språket. De liknelser som finns kvar är stundtals välfunna, som: ”vårt förhållande var som när du ligger underbart på en kudde men ändrar ställning och den känslan blir inte den samma på kudden igen…”

Det är 2006 i en (blekingsk?) håla. Flipmobiler, cider, MSN, Kent, Coca Cola Lime, Bilddagboken, Nokia 3510i, Koss-lurar. Jag var själv 16 då och Friberg väcker den här tiden till liv. Det är den stora behållningen med ”Makaber”, tillsammans med att han träffar det (sannare) mellantinget någonstans mellan svart och vitt. Nyanserna finns också i gestaltningen av Krisky som är trasig trots en bra uppväxt, likgiltig men inte deprimerad. Som vet om att han är annorlunda i hålan, men är det för sig själv och därför ändå lyckas spela med i det sociala spelet och hålla sig undan mobbing: ”…den jag var, den var annorlunda. Och då är det aldrig lika bra att vara sig själv”.

De insprängda dikterna och andra textstyckena är gymnasiala och poetry slam-aktiga, men tjänar sitt syfte för realismen då de ska föreställa vara skrivna av Krisky. Bortsett från när Krisky läser ett sex sidor långt utdrag för Litens mamma (orkar någon lyssna så länge i verkligheten? Nyter man läsa så långt? Nja).

Sammantaget är det skickligt att skriva fram en decenniegammal tonårsvärld utan att distansen av åren som gått blir tydlig. Även den som inte uppfylls av igenkänning för tidsperioden kan få ut något av ”Makaber”. En blekingsk ”Fucking Åmål”– som dock hade mått bra av en redaktörsvända till.

Men viktig. För hur gärna vi än vill kan vi inte friskriva oss från det svåra.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 20/9-2017)

Snabba ryck för Karlskronas nya filmfestival

En idé som på knappt sju månader gått från vision till verklighet.

– Alla som jobbar med film vet det att det brukar ta tid. På ett ja går det tusen nej, säger festivalgeneralen Henrik JP Åkesson.

Han är själv filmskapare och jobbar parallellt med att starta upp en regional fond för finansiering av filmer i Sydöstra Sverige.

– Jag jobbar hårt för filmindustrin i den här delen av landet.

Arbetet med att sjösätta Karlskronas nya filmfestival, som börjar idag och pågår tills på onsdag, har gått snabbt. Tanken på just en internationell filmfestival med fokus på Östersjöregionen har dock Henrik JP Åkesson haft länge. Det var en utveckling han hade hoppats på för en annan filmfestival, TellUs, som han arrangerade i Karlskrona 2007.

– Men andra året fick jag budgeten kapad. Jag ville inte sakta ner utan hade en femårsplan. År fem skulle den vara en internationell filmfestival med Östersjöfokus.

Fröet till Carl såddes när Max Dager blev ny kulturchef i Karlskrona förra året. Henrik JP Åkesson såg sin chans.

– Jag mejlade förvaltningschefen och bad att få träffa Max. Jag fick svar att han började i augusti och då fick jag ett möte hans andra arbetsdag.

Henrik JP Åkesson fick ombord Josef Kullengård som han träffat i Cannes och de båda åkte till Berlin och sålde in filmfestivalen – trots att finansieringen inte var helt klar.

– Jag spelade högt, säger Henrik JP Åkesson och skrattar.

Är du redo inför starten nu?

– Jag är alltid redo.

Han säger att idéerna fortsätter snurra men nu sparas de till nästa års festival.

– Carl 2017 är en pilot med en relativt låg budget, och jag känner en väldig stolthet över att den blir av. Nästa år kör vi på ”riktigt".  Festivalen kommer att fortsätta.

Under festivalen visas bland andra ”Jordgubbslandet”, som utspelar sig i Sölvesborg och "Becker – Kungen av Tingsryd" som utspelar sig i Tingsryd. Avslutar gör ”Tom of Finland” som visas utomhus vid Ristorgstrappan.
Vad tror du om vädret?

– Just nu är jag lite nervig men så länge det inte öser ner är vår ambition att köra.

Uthomhusvisning sker också bland annat på Kungsmarken med ”Farsan” på Panncentralen på måndag.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 8/7-2017)

En comeback om comebacker

När jag ser Henrik Berggren på Malmöfestivalen inser jag:

Jag måste skriva om ”Twin Peaks”. Igen.

Skolstartstider. Semesterslutstider. Spaltcomeback-tider. Jag valde mellan att skriva något om ”Sommar” i P1 eller om ”Twin Peaks”, den likaledes comebackande tv-serien som i måndags gick i mål efter en drygt arton timmar lång sprudlande psykedeliskt mysfest. Valet föll på det sistnämnda, den känns mer aktuell, eller snarare på comebacken i stort, comebacken som konst.

Under hela säsongen av ”Twin Peaks” har jag chattat med kollegan Christian Hylse (BLT:s David Lynch!) och på BLT:s webb kan man läsa våra listor över våra favoritscener från säsongen.

Varför skriva ännu en krönika om ”Twin Peaks”? Jag borde inte, upprepar mig kanske, men: det är kanske sista gången Lynch lägger till en maska på den förunderliga väv som är ”Twin Peaks”.

Jag tycker den nya säsongen har varit fantastiskt, men har ändå stört mig på att vissa barnsjukdomar från 90-talet inte rensats bort. De enda svarta karaktärerna är presentatören på musikbaren The Roadhouse – och en prostituerad. Fetischeringen av kvinnolik fortsätter, den yngre FBI-agenten Tammy sexualiseras varje gång hon är med i bild, för att nämna några exempel.

Till och med i en serie där armar och vedträn kan tala verkar det vara främmande att kvinnor och rasifierade skildras med taktkänsla. Beträffande representation hör nya säsongen mer hemma på det 90-tal den föddes ur än 2017.

Med det sagt stod anledningen till varför seriens återkomst berörde mig klart när jag såg Henrik Berggren på Malmöfestivalen. Ofta är det svårt att avgöra vilka konstverk som blir odödliga, tidlösa. Det som gör den förra Broder Daniel-frontmannen Henrik Berggren och ”Twin Peaks” speciella är att de kommer tillbaka efter ett långt uppehåll. Men inte som någon blek kopia, utan som något levande och rakt igenom äkta. Och därmed bevisar att det är tidlös konst – den där odödligheten kickar in framför våra ögon. ”I’ll see you again in 25 years” sa Laura Palmers ande i gamla ”Twin Peaks”, som att David Lynch redan då visste. ”Soon I grow older” sjöng Henrik Berggren i Broder Daniel 2003 och sjunger det igen på Stortorget i Malmö en obegripligt regnig augustikväll 2017. Och han är äldre, plufsigare och slitnare men har behållit sin stil och sin förmåga att sjunga de gamla orden som om de var hans sista. Att köra gamla låtar är annars en nostalgifälla som comebackande artister vill undvika och Henrik Berggren står ju faktiskt där utan Broder Daniel. Men han bär upp det. Liksom David Lynch när han nu äntligen får löpa sin visionära lina ut utan inblandning av giriga tv-chefer.

Det kräver mod att komma tillbaka. Än mer mod att göra det genom att vara densamme – och visa att den konst man än gång brann för är värd att återvända till, gång på gång.

Tidlös. Odödlig.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/9-2017)

"Twin Peaks" avslutning: sentimentalitet i sin vackraste skrud

Favoritscener:

1)    • Panoreringen inne på gamla bykrogen Roadhouse i avsnitt två när man först känner igen Shelly, sedan James, trots att de många år som gått sedan originalserien syns i deras ansikten. Och till sist förstår att de känner igen varandra. Allt till tonerna av Chromatics fantastiska ”Shadow”. Sentimentalitet klädd i sin vackraste skrud.

2)    • Cooper, fortfarande groggy efter att ha tagit plats i den sliskige Vegas-figuren Dougie Jones, vandrar in på ett kasino i avsnitt tre. Ledsagad av hallucinatoriska bilder av ”The Red Room” lyckas han gång på gång hitta rätt enarmad bandit och vinner jackpot efter jackpot. Allra roligast är hur han vid första draget imiterar en man som ilsket skrikit ”hello!” för att mana på maskinen. En stil Cooper sedan kör vidare på. Också fantastiskt hur Cooper hjälper en till synes hemlös kvinna genom att peka ut maskinerna med jackpotchans. ”Mr. Jackpot” kallar hon honom.

3)    • De kriminella Mitchum-bröderna, ständigt åtföljda av ett entourage av lättklädda kvinnor och med en aura som skriker högt kolesterolvärde, har i avsnitt 11 bestämt sig för att döda Dougie/Cooper. Men efter att den ena brodern haft en profetisk dröm som han successivt ser upprepa sig i verkligheten övertalar han sin mordlystne bror att först titta i lådan Dougie har med sig. Innehållet visar sig vara detsamma som i drömmen: en körsbärspaj. Verklighet som upprepar drömmen har Lynch tidigare utforskat i en lika fantastisk scen i ”Mulholland Drive” (googla ”Mulholland Drive Diner Scene” om du inte vill sova i natt).

4)    • Och så något litet otäckt mitt i det skojiga och sentimentala. David Lynch bemästrar som bekant dessa tre delar lika elegant som vore han en italiensk kock med basilika, mozzarella och tomat framför sig. Här går vi till det magiskt snurriga och svartvitt skimrande avsnitt åtta. New Mexico, 1956. Några år efter att den första atomsprängningen kliver en av de mystiska så kallade ”woodsmen” in på en radiostation, dödar programledaren, tar över micken och sänder med skrovlig röst gång på gång ut ett budskap som får lyssnare att svimma: "This is the water and this is the well. Drink full and descend. The horse is the white of the eyes, dark within".

5)    • Spoilervarning! Om man nu kan tala om det i Lynch universum. Men jag måste bara ha med det här. Början av avsnitt 15. Big Ed och Norma Jennings kysser varandra till sist. Efter 27 år av oförlöst kärlek. Vackert. Tårar.

Bonus:

Två favoritscener till:

• Bland de första scenerna i avsnitt ett. En man vid namn Sam har fått till extrajobb att sitta och bevaka en tom glasbur någonstans i New York. En kvinna vid namn Tracey besöker honom och efter många om och men låter Sam henne komma in och se glasburen. Sedan… händer något. Sex, blod och monster. Har jag inte sålt in den nya säsongen av ”Twin Peaks” till någon som inte har den nu så vet jag inte hur jag ska göra.

• Till sist en liten lågmäld personlig favorit: den något buttre och fåordige FBI-agenten Albert Rosenfield (Miguel Ferrer 1955–2017) börjar helt oväntat flörta med en lokal obducent. Senare går de på dejt ihop medan Alberts chef Gordon Cole (spelad av David Lynch själv) förnöjsamt betraktar det hela.

Bästa musikframträdandena:

1)    • Chromatics ”Shadow” (Avsnitt 2)

2)    • Rebekah Del Rio ”No stars” (Avsnitt 10)

3)    • Au Revoir Simone "A Violent Yet Flammable World" (Avsnitt 9)

Bubblare: Eddie Vedder, (dock introducerad med sitt födelsenamn Edward Louis Severson), ”Out of Sand” (Avsnitt 16)

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 4/9-2017)