Nästa år räcker det med ett pressmeddelande

Jag kollar på sändningen från Börshuset, där ständige sekreteraren Mats Malm med sin
”Karl Bertil Jonssons julafton”-röst annonserade att Olga Tokarczuk och Peter Handke får
2018 respektive 2019 års Nobelpris i litteratur.
Två år sedan sist. Jag borde vara sugen.
Men nej. Någonting har gått sönder.

Efter att Svenska Akademien krishanterade efter skandalen med den våldtäktsdömde så
kallade Kulturprofilen genom att leka Big Brother-hus, skimrar de inte som förr.
Förtrollningen är bruten, mystiken borta.
Så känns det för mig.
Det var nödvändigt att rensa upp i 1700-talssekten i Gamla Stan efter skandalen, det är inte
det jag säger. Man måste kunna hålla två tankar i huvudet (som ofta sägs, men sällan
åtföljs).
Det är en känsla som gått förlorad, som första julen när man hajat att tomten bara är
grannen i röd polyesterdräkt.
Den första anledningen till detta är som sagt avhoppen och den förpubertala
smutskastningen ledamöter emellan som följde på krisen.
Man fick se deras riktiga ansikten. Läste man mellan utspelsraderna verkade många tycka att
sekretessbrott var värre än sexbrott, till exempel.
Som att äntligen träffa en tonårsidol och upptäcka att han är en alkoholiserad farbror i tupé.
Innan visste man nästan ingenting. Dörrarna var låsta och ledamöterna var inte människor,
bara stolar. 
Den andra anledningen är att de som nu gjort jobbet i deras ställe är just riktiga människor, i
form av de externa ledamöterna, bland andra kritikern Rebecka Kärde och författaren Gun-
Britt Sundström, tillsammans med bekanta Akademiledamöter som Anders Olsson och
Kristina Lugn (stolar som blivit riktiga människor).
I den nya konstellationen har det varit nästan hälften kvinnor, vilket tillfälligt jämnar ut en
historisk ojämlikhet i Akademien som lett till en spegling bland pristagarna (innan dagens

pris: 114 pris, 14 kvinnor...). Kanske var det anledningen till att det i alla fall blev en kvinna i
år.
Gott så. Men jag kommer inte ifrån känslan.
Nobelkommittén som tagit fram förslagen till årets pristagare berättade till och med om
öppet om processen redan i lördagens DN och höll presskonferens om arbetet direkt efter
tillkännagivandet.
Förut kändes processen som en kusin till den vita röken från Sixtinska kapellet; uråldrig och
mystisk. Att gå ifrån elitism och det vi allt för ofta sett kan ske bakom lyckta dörrar är på
många plan helt rätt. Att bli de skulle bli mer transparenta var till och med ett av kraven från
Nobelstiftelsen på Akademien för att det ens skulle få fortsätta vara med och utse
pristagare.
Men i en tid där minsta kändispormask finns på Instagram är lockelsen hos det som inte är
transparent starkare än någonsin.
Om Björn Runge gjort ”The Wife” idag kunde intrigen likväl inledas med att någons orange
pensionskuvert dimper ner i brevinkastet.
Ens om Kulturprofilen hade förhandsinformation om årets pristagare inte varit värd många
cigg i byteshandeln på rastgården på Skogomeanstalten.
Så känns det.
Sätter jag mystik före moral?
Kan man inte få båda?
Nu känns det som ett fint litteraturpris bland andra, inget särskilt.
Kul att Olga Tokarczuk (transparens: inte läst) och Peter Handke (hans ”Berättelse om ett liv”
är bland det starkaste jag läst) fick en slant för sveda (musarm, självhat, sena nätter) och sina
verk.
Men: Cirkulera. I Börshuset finns ingenting att se.
Nästa räcker det med ett pressmeddelande, Svenska Akademien.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 11/10-2019)

Så här var det på Arnaults sista fest

 ”Park. Översta våningen, knacka på sviten”, är sms-svaret från en vän på min fråga om var vi ska mötas upp för en öl.

Det är fredag 29 september 2017 i Göteborg. Min första bokmässa.

Jag åker upp med hissen och knackar på sviten.

Efter en stund öppnas dörren. Jag känner igen mannen som öppnar, från en bildgoogling efter att för första gången hört om Forum, då beskrivet för mig som en plats bara för kulturvärldens elit.

”Vem är du då?” säger Jean-Claude Arnault samtidigt som Horace Engdahl tar sin rock och tränger sig förbi i dörröppningen. En bleking ersätter en annan, tänker jag. Sist jag fick den frågan i dörren till en fest var också i Blekinge.

Jag gick i åttan, de som hade festen var äldre. Jag kände bara en person där. Jag kände inte honom heller egentligen. Kände ingen. Eller: ingen kände mig. 

Jag hade börjat låna hela pappas kvällstidning, inte bara sporten. Börjat läsa ledare och nyheter på snusfläckiga sidor. Snart också kultursidorna. Gått till biblioteket på tider då risken var låg att möta någon från skolan, lånat böckerna jag läst om.

Mellan raderna upptäckt ett yrke: kulturjournalist. Men det höll jag för mig själv, la medvetet till några fel på proven i skolan.

På frågan i dörren till högstadiefesten gällde det att svara vilken klass man gick i och vilka man kände. Nu gällde det att säga vilka man skrev för och vilka man kände.

”Jaha, kom in då”, säger Jean-Claude Arnault.

Ett vardagsrum och ett sovrum, båda med dörrar till balkongen. Heltäckningsmattor och utan den lyx man förknippar med ordet svit. Serveringspersonal, unga kvinnor i vita skjortor, häller upp rött vin och ställer ut glasen. En ung debutant halvsover på sängen i sovrummet.

Jag tar ett glas och går ut på balkongen. Egentligen stor men nu trång av folk med cigaretter och rödvinsglas. En profilerad skrivlärare är jättefull och sitter och skriker i en stol.

Liksom på den där högstadiefesten känner jag mig som en infiltratör som när som helst kommer att avslöjas. Jag har kommit långt men egentligen inte kommit någonstans.

Jag tänker på den franska sociologen Pierre Bourdieu. Sviten är som en levande skiss över det han kallar det litterära fältet.

Jag ser författare, förläggare, kritiker och kulturjournalister. Alla med högt kulturellt kapital, begreppet Bourdieu är mest känd för. Det visar hur privilegierade samhällsklasser behåller sin status med god smak.

Sedan bildgooglingen hade jag förstått att Jean-Claude Arnault hade högt kulturellt kapital. Jag hade också hört att han var otrogen mot sin fru, Akademiledamoten Katarina Frostenson och att han raggade på unga kvinnor. Toppen av isberget, skulle det visa sig knappt två månader senare.

I Matilda Gustavssons avslöjande i DN berättar författaren Amanda Svensson att hon blev antastad av Arnault i sviten just den här kvällen. Jag såg det inte, såg ingenting, men tyckte det var märkligt att han på min fråga om en vän fick komma upp svarade: ”Bara om han har en riktigt snygg tjej med sig”.

En kommentar som fick mig att tänka på högstadiefesten igen, på andra högstadiefester. Hur tafsande eller slagsmål i bästa fall förtegs, i sämsta fall upphöjdes. För att de som gjorde det var coola, rätt, inne. Hur kunde då något de gjorde vara fel?

Jag sa aldrig ifrån, grep aldrig in. Hade jag gjort det om jag sett Arnault antasta någon i sviten?

Bourdieu studerade hur samhällsklasser konstrueras och består. Vi bär med oss vår uppväxt och uppfostran. Bourdieu kallade det för habitus; vad vi tycker om för mat, för musik, för böcker. Vi lär oss ny smak och nya regler beroende på vilka fält vi rör oss i.

Jag håller mig i utkanten på balkongen. Men alla är för upptagna av att skratta, röka och dricka för att fråga mig vem jag är och vad jag gör. Eller presenteras för någon jag borde veta vem det är men inte känner igen. Råka uttala ett namn fel. 

”I stort sett kan varje agent på fältet antas vara ute efter största möjliga makt och inflytande inom fältet. Målet är att härska över fältet...”, skriver den norska litteraturvetaren Toril Moi i en artikel om hur Bourdieu kan användas i feministisk teori.

Arnault härskade över det litterära fältet. Också det Bourdieu kallade socialt kapital var centralt för hans position. ”Socialt kapital definieras som 'relationell makt', dvs det antal kulturella, ekonomiska eller politiskt användbara relationer som en given person har förvärvat”, skriver Moi.

Arnault fick medalj av kungen, han är vän med Horace Engdahl, gift med Katarina Frostenson. Genom sin närhet till Svenska Akademien kunde han ge sken av att kunna skänka vad Bourdieu kallar borgerlig konsekration (inom kyrkan: förheligande).

Efter DN:s avslöjande berättar en källa för Expressen att han fått råd om hur han skulle bli en gentleman av Arnault på svitfesten.

”Sådana individer blir talesmän för fältets doxa (det som är odiskutabelt) och kämpar för att avvisa dem som aspirerar på deras position som heterodoxa, arga utmanare som inte har samlat tillräckligt kapital, individer som man inte kan anförtro rätten att tala”, skriver Moi. I Arnaults sätt att vara ingick såväl Chopin-konserter på Forum som ”vivörliv” – och våldtäkt.

För att bete sig rätt i det litterära fältet skulle man glömma vad man hört eller sett. Då blev man bjuden igen. I DN:s artikel återges hot om förstörda karriärer mot den som sa ifrån (ett exempel på vad Bourdieu kallade symboliskt våld).

Analyserad med Bourdieu framstår tystnadskulturen för vad den verkligen var: ett maktspel. För att strukturella förändringar ska ske krävs en kris, menar Bourdieu i ”Skiss över en praktikteori”.

Metoo var den krisen.

Serveringspersonalen fortsätter placera ut rödvinsglas. Glesare i sviten. Cigarrettglöd mot den svarta himlen på balkongen.

Jag dricker upp mitt vin och rör mig mot dörren. Vänder tillbaka och går fram till Jean-Claude Arnault i soffan.

Tar honom i hand och tackar för att jag fick komma. Som jag blivit uppfostrad att man gör när man blir bjuden.

(Publicerad i Expressen 27/9-2019)

Recension "Turba" av Niklas Qvarnström

Turba är mellanläget mellan början och slutet, om jag tolkar citatet av Jakob Böhme som inleder Asarumsbördige Niklas Qvarnströms bok med samma namn korrekt.

”En nittiotalsroman från framtiden” beskrivs den. Och vad var mer ett mellanläge än 90-talet, betraktat så här från framtiden. Åtminstone i Malmö, där boken utspelar sig.

Varvskrisen hade bränt jord men Kockumskranen stod kvar. Turning Torso och Ilmar Reepalus ansiktslyft på industristaden var ännu inte ens en dröm.

Jag brukar säga till de som inte bor här att Malmö fortfarande är en stad där man kan hamna på fest hos en arbetslös konstnär på en central adress, omöjligt i dagens Stockholm.

Det där är romantiserat och inte riktigt sant, men nästan. Snart inte alls. Gatorna sopas så effektivt att man undrar hur länge den gamla Eldkvarn-raden ”ännu finns den sorten som inte gör allt rätt” stämmer.

1993 var det annorlunda.

”Turba” börjar hos just en arbetslös konstnär, Robert, som har sin ateljé på en ”sexig adress”.

Vi får följa honom och hans vänner som för en snarlik existens under några sommardagar i Malmö. Tänk Aki Kaurismäkis ”Bohemernas liv”: de röker, dricker och skapar.

Först verkar det bara vara en dag. Den 16 juni, det datum James Joyce ”Ulysses” utspelar sig och fortfarande firas som Bloomsday världen över. En blinkning som inte blir en flört. Tiden går långsamt, men framåt, och den stafettpinne som snabbt skickas mellan karaktärerna bildar ett flöde, rent från joyceska inre monologer.

När jag läser kommer jag att tänka på Fjärilseffekten, The Butterfly Effect, som förutom en tre plus-film är ett begrepp inom kaosforskning som syftar på att en liten påverkan i ett system kan få stora konsekvenser någon annanstans i systemet.

En fjärils vingslag i Sydamerika kan orsaka en ny stormen Gudrun här, typ.

På samma två plan – det pyttelilla och det oöverblickbart stora – opererar Qvarnström. Han zoomar in på små händelser, men låter dem sträcka ut sig mot något större. Världen, framtiden.

Gör det ”Turba” till den epik jag kan längta efter? Det stora genom det lilla. Det kommer ut minst en om året i USA, men de känns utrotningshotade i Sverige. Romanen som på sina sidor – gärna många – parallellt skisserar en samhällsutveckling och några människoöden.

Nja. Jag blir lite besviken när Qvarnström istället lägger till ”Syd-” i Amerika och börjar flörta med magisk realism. Mystiska ljussken, en oförklarlig epidemi, utplacerade spelkort och en skum liten man med rosiga kinder.

Lika aparta känns de korta utflykterna till andra små hörn av världen. De är inte sammanvävda med bokens nu utan framstår först som ett sätt att kringgå navelskådandet.

Men genom dem börjar jag snart se något annat. Hur Qvarnström fångar hur världen är just här och överallt samtidigt, hur några dagar i Malmö 1993 bär verkan av alla dagar som passerat och löftet om alla dagar som ska komma i sig.

Hur allt är som DNA.

”När 1993 ersattes av 1994 var ingenting sig likt. Ingenting utom det faktum att människan aldrig har lyckats lägga märke till de riktigt stora förändringar som bara sker när ingen ser på”, skriver Qvarnström.

Det är romanens kärna.

Ingenting händer. Allting händer.

Några vänners bloss på cigaretter, möten, farväl och rödvinssippar är fjärilens vingslag.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 25/8)

Ahlgrens bila

Jakob Nilsson läser en bok om ”kvickhetens häxmästare”, Karlskronabördige kritikern Stig Ahlgren, efter ännu en kritikdebatt och vill instifta ett nytt journalistpris.

Inget år utan en kultursidesdebatt om kritik. 2019 verkar det vara teaterns tur. Och det går vilt till. Turteatern uppmanade publiken att swisha och visade upp det privata numret till en recensent som varit kritisk till en av deras föreställningar. Nu senast är det Karlskronasonen Pontus Stenshäll, konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater, som i Göteborgs-Posten ventilerat sitt missnöje mot kritikern Mikaela Blomqvist. I den sista (?) replikvändan frågar sig Stenshäll om kritikern måste ha en särställning där hen inte får kritiseras.

Mitt svar är nej, men vi måste värna om de som vågar såga.

Jag tänker på detta när jag läser ”Ensamvargar”, Ulrika Milles bok om Karlskronafödda journalisten och kritikern Stig Ahlgren (1910–1996).

Under flera decennier var Ahlgrens bila (ordvits väldigt avsiktlig) vassast i Sverige.

En sågning av poeten Sten Selander som ”tråkig som en påstigande i Alvesta” är särskilt berömd och sågs som orsaken till att Selander tystnade som poet.

Att Ahlgren, som kallades ”kvickhetens häxmästare”, också hade orden med sig utanför skrivandet visar hans egna kommentar om det bevingade lustmordet på Selander:

”Om detta är min biljett till evigheten, hade jag lika gärna kunnat gå av i Nässjö och försvinna för alltid.”

Stig Ahlgrens kompromisslöshet ledde till att han blev ”en genomskådande illojal pessimist som alltid sitter ensam vid bordet”, som Milles skriver.

En hållning som kräver mod. En medveten outsiderposition som sticker ut, både nu och på Ahlgrens tid, i en kulturoffentlighet där kritiker, konstnärer, författare, förläggare och publicister pumpar från samma bag-in-box. Kompis- och idolrecensioner. En bra recension i en tidning föder flera i andra. Ängslighet, nepotism och arrangerad schism. Få vågar svinga för vilt i rädsla att samtidigt råka sabla ner sin egen karriär.

Det är inte alltid så, men ofta. Kanske är det oundvikligt när två branscher, kritiken och konsten, existerar i symbios med varandra.

Milles citerar Ahlgrens essä ”Kulturredaktören” och skriver:

”En kritiker måste bruka sina verktyg, hålla dem vassa så att de alltid är redo i »schatullet med ironiens vapen«. Och alltid akta sig för att bilda häck med dragen sabel bara för att det är recensionsdag. Det känns festligt men är »beklämmande som alltid när huggvapen används för paradändamål«.”

Att våga fatta bilan blir en symbol för den rena lojaliteten, den mot läsaren och ingen annan.

Även om det så klart är synd om den enskilda kreatören som ägnat något flera år av sitt liv bara för att se det hopskrynklat på 3000 tecken, får man inte tappa bort att böcker är produkter skapade av kommersiella företag och teaterföreställningar ofta finansierade med skattemedel. Med det perspektivet tangerar kritikerrollen två viktiga, för att inte säga centrala, delar av journalistiken: konsumentupplysning och granskning av makten. Lös upp ett mått ”Uppdrag Granskning” och ett mått ”Plus” i kokande formuleringar.

"Ahlgrens bila" borde bli ett av de Stora Journalistprisen.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 2/5-2019)

Den otäcka grottan som öppnade världen

Tom Malmquists ”All den luft som omger oss” får mig att minnas.

Hur allt började.

Hur jag blev den jag är?

Jag får en kall känsla när jag läser en recension av Tom Malmquists nya bok ”All den luft som omger oss”. Känslan tilltar när jag börjar läsa boken. Det är en rest av en gammal känsla, en känsla jag glömt bort. I början av boken citerar nämligen Malmquist en notis från 1991 han hittar bland gamla tidningar som använts som inslagningspapper till en servis han fått låna av sin mamma.

Notisen börjar:

”En man hittades mördad i en grotta i Sörskogen i lördags. Han var svårt sargad i ansiktet och på bröstet, och polisen tror att han mördades med yxa.”

Malmquist använder mordet på mannen han kallar Mikael K som katalysator för att minnas sin egen barndom i Huddinge. Liksom för att skildra tiden innan hans sambo dog i cancer när dottern bara var en vecka gammal, som Malmquists hyllade ”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” (2015) handlar om.

Mentalt blir jag kvar i grottan boken igenom. 
Läsningen skickar länge bortglömda bilder av den. Omgiven av en typisk svensk skog som såg ut exakt som den jag brukade leka i. Framför: en slarvig grillplats som hade kunnat hämtas från en utedag med mitt fritids.
 Och så fotot som cirkulerade i pressen. Kylan tilltar när Malmquist beskriver det så här:

”Ett passfoto med ett ansikte som tränger in i mig med kraften av en personlig gåta. Det är ett ovalformat huvud, en del hull på kinderna, ganska köttig näsa, tjockt mörkt hår. Ögonen är glansiga, utstrålar förundran. Den vita skjortan är stängd till översta knappen. Ögonbrynen är som penseldrag. Fyllig underläpp, tunn överläpp.”

Jag har sett det förr i ett tv-program om olösta mord. Som en polis Malmquist intervjuar senare upplyser mig om hette det ”Förnimmelse av mord”, sändes 2003 och gick ut på att medium kallades in för att lösa ouppklarade mord.

Jag skulle fylla 13 det året och det avsnittet fyllde mig med ett obehag som satt kvar i veckor.

Jag kände igen känslan från att ha börjat läsa pappas Expressen redan som 8-åring. Ett tag var jag så rädd för mördare, nazister och mc-gäng att jag på mina föräldrars inrådan fick återgå till att bara läsa Sporten.

Men om obehaget efter ”Förnimmelse av mord” berättade jag aldrig, hade lärt mig läxan, då skulle jag inte få se fler sådana program.

Minnet får mig att fundera. För förr var vår värld liten, den bestod av det i vår absoluta närhet; byn, grannarna, familjen. Det var i stort sett bara om något hemskt hände i socknen som man fick reda på det.

Nu bär vi hela världens flashande elände i fickan.

En bit av den där kalla känslan från att i kanske för ung ålder blivit varse hur hemsk världen kan vara har nog stannat kvar. Gjort mig cynisk.
 Frågan är vad jag ska göra om min dotter vill börja läsa kvällstidningarna eller kolla på tv-program och nyheter lika tidigt.
 För samtidigt är de där (kanske tiotusen?) timmarna med Expressen och TV3-program grunden i en bred allmänbildning som är en del av den jag är. Helénmannen, Robinson-Bubba och svensk inrikespolitik på samma buffébord.
Kännedomen om världens mörker var kanske värt det. Den där grottan utanför Huddinge hjälpte till att öppna världen.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 2 april 2019)

Tung research i vacker språkskrud

På sin sjukbädd ligger af Chapman och minns.

Fredric Henric alltså, skeppsbyggaren som gett namn åt allt från en gymnasieskola i Karlskrona till en fullriggare som blivit vandrarhem på Skeppsholmen i Stockholm.

I Karlskrona är spåren ännu fler efter mannen, som föddes till brittiska föräldrar i Göteborg 1721 och dog i Karlskrona 1808. På Marinmuseum finns bland annat galjonsfigurerna till af Chapman-ritade fartyg med namn som Försiktigheten och Dristigheten. Och på Skärva herrgård, det lantställe af Chapman lät uppföra efter att ha beordrats av kungen till Karlskrona för att bygga upp flottan, händer det numera att typ Anders Ekborg sjunger visor.

Författaren Eva-Marie Liffner, också göteborgare som blivit Blekingebo, har med sin nya roman ”Vem kan segla” gett sig i kast att skildra mannen bakom det bekanta namnet. I bakgrunden skisserar hon också Karlskronas 1700-talshistoria. Men i fokus står Fred Chapman. En gammal man med barnets fantasi och lekfullhet intakt. Det är hans minnen och febriga fantasier som kastar oss från Göteborg till London, till hovet i Stockholm – och Blekinges skogar.

Liffner klär tung research i festdräkt; hennes prosa är doppad i tidens saltstänk och arrakpunsch. Det sägs att en bra skribent ska få fakta att dansa. Liffner lyckas får historiens marmorbyst och bokstavligt talat grå eminenser att svänga loss i en vildsint sjöfararumba som fått Tony Irving att säga upp sig från ”Let’s Dance” och mönstra på. Och boken är föredömligt kort med tanke på de tegelstenar som annars produceras när en historisk person står i sökljuset.

Att ”Vem kan segla” är en historisk fantasi snarare än sanningsenlig gestaltning står tidigt klart. Om inte redan titelmelodin – ja, som en sådan fungerar den faktiskt – är en ledtråd till att så är fallet. I sin nuvarande form med de berömda raderna som flitigt citeras, publicerades den nämligen först i början av 1900-talet, även om anorna går till Finlands svenskbygder och gamla sjömansvisor (tack, Wikipedia).

Det är hur som helst underhållande läsning. En mångbottnad suggestion på minnen och fantasiers målarduk som sjunger den magiska realismens lov, med avstamp i välkänd local lore (för att låna den svengelska som Liffner lägger i Fred Chapmans mun: ”själv har jag i blåsten alltid varit en middling man…”):
 Guldgubbarna i vång! Snapphanar! Spöken vid Hjortsberga kyrka! Apotekare Johan Ferber!
 Att läsa ”Vem kan segla” är lite som att gå en historisk stadsvandring i Karlskrona med omnejd. Med hallucinogena svampar i matsäcken.

För många är spökena och de magiska inslagen. Kanske lite väl många, stundtals.

Men skickligheten i hur Liffner lyckas färglägga gammal grå historia väger över. Som läsare blir man som Lill-Maja vid gubben Chapmans feberbädd:
 ”En saga om skepp och gastar kan hon bara inte motstå”.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 17/3-2019)

Glöm drömmen om att bli rik – tänk på barnen!

Om man ska tro reklamen (obs: gör aldrig det) verkar det lättare än någonsin att bli rik.

Även om det vore sant: låt bli – tänk på barnen!

I den nya spellagen och kasinoreklamens 2019 är drömmen om miljonerna ständigt närvarande. Det har knappast blivit färre skolbarn som klottrar ner ord ”ekonomiskt oberoende” i en tankebubbla under en svenskaövning om den så luddiga framtiden.

Inget fel med det. Till en början är det säkert toppen, men sedan då, i den där framtiden?

Det sägs att de riktigt rika är osynliga. Oftast stämmer det nog. Men ibland blir de desto synligare. Som vid skandaler. Ofta är det inte de som själva gjort sig förmögenheten som hamnar snett, utan ett barn eller ett barnbarn som med en våldsam krasch slår sig ur elfenbenstornet. Kastar sig huvudstupa från översta trappsteget på det som den amerikanska psykologen Abraham Maslow kallade behovstrappan där till exempel hunger, törst och sömn står nederst. Kanske inte så konstigt att dekadensen lockar: kan man inte klättra högre återstår bara nedåt för att ta sig någonstans.

Tv-serierna ”Trust” och ”Succession” behandlar båda tematiken. Den förstnämnda har verklig grund och behandlar oljefamiljen Getty och den italienska maffians kidnappning av John Paul Getty III 1973. Självmord och missbruk dyker upp bland den snåle patriarken J. Paul Gettys (telefonen för besökare och anställda i hans hem har till och med försetts med myntinkast!) barn redan i de första avsnitten.

”Succession” är fiktiv och handlar om familjen Roy, ägare till ett medieimperium. Behöver jag nämna att överhuvudets barn mår rätt kass och/eller knarkar?

Nyligen läste jag Sigrid Rausings ”Malström”, Tetra Pak-arvtagarens bok om vad som hände med familjen efter hennes svägerska Eva Rausings uppmärksammade död i London 2012.

Hans Kristian Rausing och Eva träffades på rehab och var nyktra länge men fick återfall med champagne på nyårsafton när 1999 blev 2000 – varpå det nya millenniet blev deras förbannelse.

De gick ner sig, som vi alla vet någon som gått ner sig, men inte på en parkbänk utan i ett lyxhus i London. I boken berättas bland annat hur de kommer lindrigt undan med ett rejält innehav, då så rika människor inte har något uppsåt att sälja drogerna vidare enligt den brittiska juridikens logik.

Kanske började min fascination för den här typen av historier med Agnelli-familjen. Som nästan allt jag kan något om tog det omvägen via sport – ägarna till bilmärket Fiat äger också den italienska fotbollsklubben Juventus. Familjen är drabbad av nästan förbannelselik olycka: magnaten Gianni Agnellis pappa dog i en flygkrasch när han var tonåring och hans bror blev bara 35 år på grund av sjukdom. Och så klart har vi även här exempel på de som valt dekadensen: Giannis son Edoardo tog livet av sig år 2000 efter år av missbruk och hans sonson Lapo Elkann fick sluta på Fiat 2005 på grund av ett eskalerande bruk av kokain och heroin.

En gammal klyscha ringer sann genom både de fiktiva exemplen och de verkliga: pengar gör dig inte lycklig. Åtminstone inte på lång sikt.

Inte heller osynlighet kan köpas. Det ska vi som är svaga för fascinerande historier om uppgång och fall vara tacksamma för. Och alla som behöver varnande exempel.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/3-2019)