Nästa år räcker det med ett pressmeddelande

Jag kollar på sändningen från Börshuset, där ständige sekreteraren Mats Malm med sin
”Karl Bertil Jonssons julafton”-röst annonserade att Olga Tokarczuk och Peter Handke får
2018 respektive 2019 års Nobelpris i litteratur.
Två år sedan sist. Jag borde vara sugen.
Men nej. Någonting har gått sönder.

Efter att Svenska Akademien krishanterade efter skandalen med den våldtäktsdömde så
kallade Kulturprofilen genom att leka Big Brother-hus, skimrar de inte som förr.
Förtrollningen är bruten, mystiken borta.
Så känns det för mig.
Det var nödvändigt att rensa upp i 1700-talssekten i Gamla Stan efter skandalen, det är inte
det jag säger. Man måste kunna hålla två tankar i huvudet (som ofta sägs, men sällan
åtföljs).
Det är en känsla som gått förlorad, som första julen när man hajat att tomten bara är
grannen i röd polyesterdräkt.
Den första anledningen till detta är som sagt avhoppen och den förpubertala
smutskastningen ledamöter emellan som följde på krisen.
Man fick se deras riktiga ansikten. Läste man mellan utspelsraderna verkade många tycka att
sekretessbrott var värre än sexbrott, till exempel.
Som att äntligen träffa en tonårsidol och upptäcka att han är en alkoholiserad farbror i tupé.
Innan visste man nästan ingenting. Dörrarna var låsta och ledamöterna var inte människor,
bara stolar. 
Den andra anledningen är att de som nu gjort jobbet i deras ställe är just riktiga människor, i
form av de externa ledamöterna, bland andra kritikern Rebecka Kärde och författaren Gun-
Britt Sundström, tillsammans med bekanta Akademiledamöter som Anders Olsson och
Kristina Lugn (stolar som blivit riktiga människor).
I den nya konstellationen har det varit nästan hälften kvinnor, vilket tillfälligt jämnar ut en
historisk ojämlikhet i Akademien som lett till en spegling bland pristagarna (innan dagens

pris: 114 pris, 14 kvinnor...). Kanske var det anledningen till att det i alla fall blev en kvinna i
år.
Gott så. Men jag kommer inte ifrån känslan.
Nobelkommittén som tagit fram förslagen till årets pristagare berättade till och med om
öppet om processen redan i lördagens DN och höll presskonferens om arbetet direkt efter
tillkännagivandet.
Förut kändes processen som en kusin till den vita röken från Sixtinska kapellet; uråldrig och
mystisk. Att gå ifrån elitism och det vi allt för ofta sett kan ske bakom lyckta dörrar är på
många plan helt rätt. Att bli de skulle bli mer transparenta var till och med ett av kraven från
Nobelstiftelsen på Akademien för att det ens skulle få fortsätta vara med och utse
pristagare.
Men i en tid där minsta kändispormask finns på Instagram är lockelsen hos det som inte är
transparent starkare än någonsin.
Om Björn Runge gjort ”The Wife” idag kunde intrigen likväl inledas med att någons orange
pensionskuvert dimper ner i brevinkastet.
Ens om Kulturprofilen hade förhandsinformation om årets pristagare inte varit värd många
cigg i byteshandeln på rastgården på Skogomeanstalten.
Så känns det.
Sätter jag mystik före moral?
Kan man inte få båda?
Nu känns det som ett fint litteraturpris bland andra, inget särskilt.
Kul att Olga Tokarczuk (transparens: inte läst) och Peter Handke (hans ”Berättelse om ett liv”
är bland det starkaste jag läst) fick en slant för sveda (musarm, självhat, sena nätter) och sina
verk.
Men: Cirkulera. I Börshuset finns ingenting att se.
Nästa räcker det med ett pressmeddelande, Svenska Akademien.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 11/10-2019)