Teaterrecension: Träffsäkert trots rubbad illusion

Skådespel i fint samspel väger upp för missar i realismen när 80-talspjäsen ”Brudar” kläs i samtidskostym.

Gunilla (Julia Njord) och Lena (Lovisa Gustavsson) gör sig redo för att gifta sig – samtidigt. De är nära vänner, på gränsen till syskonnära. Att stanna upp precis innan ett ögonblick som, trots giftermålets bristande status i våra dagar (åtminstone i Sverige), av många ses som ett av livets största, känns dramaturgiskt tacksamt. Flera har gjort samma sak, jag tänker spontant exempelvis på Lars von Triers ”Melancholia” och Stig Dagermans ”Bröllopsbesvär”.

Vänskapen mellan Gunilla och Lena intensifieras när alla skavanker stör extra mycket när allt måste vara perfekt. Rötan upptäcks när fasaden renoveras. Timmen innan bröllopet är framtidens timme – framtiden som kan vara allt från skrämmande till underbar. Den rappa dialogen får mig att tänka på romcom-manusgurun Nora Ephron (”När Harry mötte Sally”, ”Sömnlös i Seattle”). Författaren Lena Persson kanske inspirerades av den tidiga Ephron när hon skrev ”Brudar” på 80-talet.

Medan pjäsen fortgår stör jag mig dock på hur realismen som etablerats bryts av långa monologer fjärran vardagligt tal där den bakomliggande texten blir synlig. Men det är ett problem hos originaltexten. Skådespeleriet och framförallt samspelet mellan Njord och Gustavsson är bra.

Mest imponerar en energisk Julia Njord, som enligt programbladet varit drivande i att sätta upp pjäsen och ta sina Göteborgsvänner Lovisa Gustavsson och Osborne Peterson (regissör) till Ronneby. När de nu anpassat ”Brudar” till vår tid hade de emellertid kunnat rensa bort några referenser som uppenbart hör det 80-tal den skrevs i till. Inte läste någon som är kring 30 år i dag Eric Linclaters ”Djuphavspirater” från 1950 som barn? En småsak, visst, men när illusionen av realism redan är satt i gungning stör det.

Behållningen med denna uppfräschade version ”Brudar” är i stället hur den träffsäkert fångar det limbo dagens unga vuxna befinner sig i: mellan föräldragenerationens traditioner och den mer diffusa framtiden. Man vill bryta sig loss men har samtidigt sedan barnsben uppfostrats in i en värld där saker som konfirmation, studenten och giftermål är fasta milstolpar.

”Brudar” blir också en stark skildring av en väldigt nära vänskap med sin internhumor och säregna referenser som ingen av de invigda längre minns var de kommer ifrån. Gång på gång vrider Gunilla och Lena barskt ur vänskapstrasan i stället för att långsamt låta den torka. För att bli sams igen sekunder senare.

Mitt sammantagna intryck av Folkteaterns nytillskott: lovande. Som ett bröllop innan ringarna fått fingrar.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 24/4-2017)

Teaterrecension: Ewerlöf imponerar i hemligstämplad teater

Riksteatern gav en föreställning i Konsthallen i Karlskrona – och ingen som var där får berätta vad de sett.

Så lyder de minst sagt ovanliga förutsättningarna. Teatervärden ser lika förvånad ut som jag när sekretessavtalet man måste skriva på läggs fram på väg in i salongen på Konsthallen.

”Vit kanin Röd kanin” heter hur som helst pjäsen som ligger i ett brunt kuvert på scenen, tillsammans med en stol, en stege och ett bord med två vattenglas.

Snart presenteras en genomförkyld Katarina Ewerlöf som kvällens skådespelare, de har varierat under de månader Riksteatern turnerat med föreställningen. Stoppet i Karlskrona avslutar turnén.

Ewerlöf vet ingenting om pjäsen på förhand och har inte fått någon regi. Jag tänker att det kräver mod att ta sig an en sådan roll. För oss i publiken: som att kika över axeln på en författare eller smyga in i konstnärens ateljé under de första penseldragen. Den här exklusiva inblick i skådespelarhantverket är en av föreställningens behållningar, i bakom kulisserna-filmer är det ju också något tillrättalagt som möter åskådaren.

Utan att avslöja för mycket kan jag väl säga att det vi sedan får se som får mig att tänka på ”Djurfarmen”. Jag slås av hur närvarande författaren Nassim Soleimanpour är genom föreställningen, i förhandsmaterialet citeras han om pjäsen som en flaskpost och som en sådan fungerar texten väldigt väl. En flaskpost med Franz Kafka-artade undertoner om att vara konstnär i censurens Iran. Soleimanpour skrev pjäsen när han blivit av med sitt pass sedan han vägrat göra militärtjänsten.

Som publik sitter man på helspänn för man vet inget om vad som ska hända. Jag tänker på clownernas entré under barndomens cirkusbesök. Otäckt och roligt på samma gång. En känsla jag inte trodde gick att återskapa bland vuxna. De interaktiva elementen känns dock mest som utfyllnad och för tankarna till en kurs i frivillig dramatik eller teambuilding med jobbet. Det går snabbt från skratt till allvar, vilket får mig att undra om någon lyckas ta in det sistnämnda mitt i all cirkusstämning? Tack och lov är Katarina Ewerlöf föredömligt stabil mitt i kaoset och bjuder på imponerade improvisation.

Det spelar ingen roll att jag inte får avslöja något om handlingen för det är inte den som är grejen med ”Vit kanin Röd kanin”. Det är ramen som är i strålkastarljuset. Ibland kan den ju faktiskt vara intressantare än själva tavlan.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 22/4-2017)

En farlig längtan bakåt?

En låt får mig att inse att jag drabbats av en sjukdom.
Som på 1600- och 1700-talet betraktades som allvarlig och kanske till och med dödlig.

Högsommar, Buenos Aires, ett glas vin på en uteservering, förbyts på några sekunder till höstslask, Ronneby, smuggelvodka med lågprisapelsinjuice på en hemmafest.

Nyckeln till tidsmaskinen? Låten ”Time to Pretend” av bandet MGMT, från skivan ”Oracular Spectacular” från 2007.

Jag var aldrig ett större fan av varken låten eller bandet men under några veckor spelades den på varenda gymnasiefest. Under de drygt fyra minuter låten pågår är det som om ett gäng inre arkeologer gräver fram lagringar av exakt hur jag kände då.

Ordet nostalgi kommer från en sammansättning av grekiskans nostos, hemkomst/hemresa och algos, smärta/lidande och betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. På 1600- och 1700-talet ansågs det faktiskt vara en allvarlig – och kanske till och med dödlig! – sjukdom. På Wikipedia citeras 1700-talsläkaren Leopold von Auenbrugger om nostalgiska patienter: "De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan..."

Det var långt från så illa och inte mitt första nostalgiska ögonblick, men första gången jag kände så av en påminnelse om något som inte hörde barndomen till, utan det tidiga vuxenlivet. Inte en idealiserad längtan, men en känsla som skrämde mig. Så stark, trots att det jag hade framför mig (med all respekt för hemmafester i Ronneby) var betydligt mer spännande. I sin bok ”Nostalgi: en känslas historia” beskriver Karin Johannisson nostalgi som: ”I allmänhet bestäms den av kontrasten – eller den skapade kontrasten – till nuet. Den är den förflutna verkligheten speglad genom den samtida.”

Nostalgi få till och med något ytterst alldagligt att skimra. Kraftfullt – och farligt. Värt att tänka på för alla ”det-var-bättre-förr”-kramare.

Men det är bara att vänja sig. En boll har satts i rullning. Snart blir det retroprogram för 90-talister och våra ungdomsserier inslag i ”Minnenas television”. 00-talsdiskon där vi står och skrålar åt gamla hits på samma sätt vi hånat våra föräldrar för. Sjunger med i låtar som just ”Time to Pretend” med rader som.”This is our decision to live fast and die young. We’ve got the vision, now let’s have some fun. Yeah it’s overwhelming, but what else can we do? Get jobs in offices and wake up for the morning commute”.

Trots att det förmodligen är just det sistnämnda vi har gjort. En passande ironi för oss barn av det ironiska 90-talet.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 5/4-2017)