En farlig längtan bakåt?

En låt får mig att inse att jag drabbats av en sjukdom.
Som på 1600- och 1700-talet betraktades som allvarlig och kanske till och med dödlig.

Högsommar, Buenos Aires, ett glas vin på en uteservering, förbyts på några sekunder till höstslask, Ronneby, smuggelvodka med lågprisapelsinjuice på en hemmafest.

Nyckeln till tidsmaskinen? Låten ”Time to Pretend” av bandet MGMT, från skivan ”Oracular Spectacular” från 2007.

Jag var aldrig ett större fan av varken låten eller bandet men under några veckor spelades den på varenda gymnasiefest. Under de drygt fyra minuter låten pågår är det som om ett gäng inre arkeologer gräver fram lagringar av exakt hur jag kände då.

Ordet nostalgi kommer från en sammansättning av grekiskans nostos, hemkomst/hemresa och algos, smärta/lidande och betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet. På 1600- och 1700-talet ansågs det faktiskt vara en allvarlig – och kanske till och med dödlig! – sjukdom. På Wikipedia citeras 1700-talsläkaren Leopold von Auenbrugger om nostalgiska patienter: "De sover dåligt, känner sig deprimerade och har koncentrationssvårigheter. De kroppsliga symtomen är hjärtklappning, ätstörningar, smärta, magont, andnöd. De blir tystlåtna, apatiska och enstöriga. De suckar och stönar i ett och blir till slut totalt likgiltiga inför livet. Ingenting kan hjälpa dem, varken medicin, argument, löften eller hot om bestraffning. Kroppen tynar bort medan hela deras jag är riktat mot denna fåfängliga längtan..."

Det var långt från så illa och inte mitt första nostalgiska ögonblick, men första gången jag kände så av en påminnelse om något som inte hörde barndomen till, utan det tidiga vuxenlivet. Inte en idealiserad längtan, men en känsla som skrämde mig. Så stark, trots att det jag hade framför mig (med all respekt för hemmafester i Ronneby) var betydligt mer spännande. I sin bok ”Nostalgi: en känslas historia” beskriver Karin Johannisson nostalgi som: ”I allmänhet bestäms den av kontrasten – eller den skapade kontrasten – till nuet. Den är den förflutna verkligheten speglad genom den samtida.”

Nostalgi få till och med något ytterst alldagligt att skimra. Kraftfullt – och farligt. Värt att tänka på för alla ”det-var-bättre-förr”-kramare.

Men det är bara att vänja sig. En boll har satts i rullning. Snart blir det retroprogram för 90-talister och våra ungdomsserier inslag i ”Minnenas television”. 00-talsdiskon där vi står och skrålar åt gamla hits på samma sätt vi hånat våra föräldrar för. Sjunger med i låtar som just ”Time to Pretend” med rader som.”This is our decision to live fast and die young. We’ve got the vision, now let’s have some fun. Yeah it’s overwhelming, but what else can we do? Get jobs in offices and wake up for the morning commute”.

Trots att det förmodligen är just det sistnämnda vi har gjort. En passande ironi för oss barn av det ironiska 90-talet.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 5/4-2017)