Att titta på ”Sopranos” är som att se en filmatisering av mina egna tonår.
”Jag känner igen en bra historia när jag ser den”, skriver Fredrik Sjöberg i sin nya bok ”Mamma är galen och pappa är full”. I hans fall är det en målning föreställande två flickor som dyker upp efter att ha varit försvunnen i nästan hundra år, som sätter igång Sjöbergs svindlande och elegant koncisa essä.
Jag ska inte slå mig för bröstet, men jag tror att jag har ett snarlikt väderkorn: jag känner igen ett bra krönikeämne när jag ser det. Kugghjul hakar i varandra i hjärnan, mobilens anteckningsfunktion åker fram och snart sitter jag vid datorn och skriver. Exakt det skedde i somras – förutom det sistnämnda. Jag har ju haft uppehåll från den här spalten. Idén har därför legat i marinad till dess.
Det började med att jag – förmodligen sist i världen – började titta på ”Sopranos”. Att följa maffioson Tony Sopranos familje- och yrkesliv i New Jersey är så klart spännande, men det var något annat som fascinerade mig mer.
Serien är så välskriven! Tv-serien är den nya romanen! Nej, jag bara skojar, det är inte ditåt vi ska, då hade jag verkligen tappat det här med att vara sist på bollen.
Tony Sopranos son Anthony Soprano Jr., kallad A.J., är nämligen nästan exakt lika gammal som jag. Att följa hans uppväxt från när serien tar sin början 1999 fram till slutet 2007 är därför som att se en filmatisering av min egen: samma tv-spel, posters och t-shirts.
A.J. är dessutom liksom jag en gång en lätt överviktig pojke som smalnar av i naturens klassiska bantningskur puberteten. Jag minns hur jag kom tillbaka till skolan efter sommarlovet mellan sjuan och åttan och insåg att jag inte längre var densamme i andras ögon: ”shit, har du börjat träna?”.
A.J. har svårt att hitta sin plats, ställer till problem i skolan och försöker sig på att bli en idrottsperson fast han egentligen är för dålig, bara för att ha en identitet, vilken som.
Senare börjar han fundera över meningen med livet efter att ha läst Nietzsche, som han uttalar ”Nitch” (öppna inte den dörren, ungdomar!).
Han spelar småbusig slacker för sina polare samtidigt som han börjar läsa poesi och upptäcker tillvarons grymhet och livets meningslöshet via tidningsartiklar och nyhetsinslag. Men upptäckten görs inte iklädd basker och med en filterlös cigarett i mungipan i Paris utan för sig själv i ett helt vanligt pojkrum.
När jag inser att jag måste försöka skriva nästa krönika om det här ligger A.J. i sängen och läser Thomas Manns ”Döden i Venedig”. En läxa från skolan men till synes intresserad ändå. Det får mig att minnas hur mitt läsintresse bortom ”Harry Potter” inleddes när jag på gymnasiet gav mig fan på att läsa båda ”MVG-böckerna” på gymnasiesvenskan (Franz Kafkas ”Processen” och Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff”). För att bevisa för läraren att jag var något mer än han som pratade mig igenom lektionerna.
Redan där känner jag att jag kan sluta titta på ”Sopranos”. Jag vet hur serien slutar: A.J. blir krönikör i lokaltidningen Star-Ledger som Tony Soprano så ikoniskt hämtar från uppfarten varje morgon.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7 november 2018)
Tony Sopranos son Anthony Soprano Jr., kallad A.J., är nämligen nästan exakt lika gammal som jag. Att följa hans uppväxt från när serien tar sin början 1999 fram till slutet 2007 är därför som att se en filmatisering av min egen: samma tv-spel, posters och t-shirts.
A.J. är dessutom liksom jag en gång en lätt överviktig pojke som smalnar av i naturens klassiska bantningskur puberteten. Jag minns hur jag kom tillbaka till skolan efter sommarlovet mellan sjuan och åttan och insåg att jag inte längre var densamme i andras ögon: ”shit, har du börjat träna?”.
A.J. har svårt att hitta sin plats, ställer till problem i skolan och försöker sig på att bli en idrottsperson fast han egentligen är för dålig, bara för att ha en identitet, vilken som.
Senare börjar han fundera över meningen med livet efter att ha läst Nietzsche, som han uttalar ”Nitch” (öppna inte den dörren, ungdomar!).
Han spelar småbusig slacker för sina polare samtidigt som han börjar läsa poesi och upptäcker tillvarons grymhet och livets meningslöshet via tidningsartiklar och nyhetsinslag. Men upptäckten görs inte iklädd basker och med en filterlös cigarett i mungipan i Paris utan för sig själv i ett helt vanligt pojkrum.
När jag inser att jag måste försöka skriva nästa krönika om det här ligger A.J. i sängen och läser Thomas Manns ”Döden i Venedig”. En läxa från skolan men till synes intresserad ändå. Det får mig att minnas hur mitt läsintresse bortom ”Harry Potter” inleddes när jag på gymnasiet gav mig fan på att läsa båda ”MVG-böckerna” på gymnasiesvenskan (Franz Kafkas ”Processen” och Fjodor Dostojevskijs ”Brott och straff”). För att bevisa för läraren att jag var något mer än han som pratade mig igenom lektionerna.
Redan där känner jag att jag kan sluta titta på ”Sopranos”. Jag vet hur serien slutar: A.J. blir krönikör i lokaltidningen Star-Ledger som Tony Soprano så ikoniskt hämtar från uppfarten varje morgon.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7/11-2018)
