Frustrerande ojämn

Christian Kracht är en tysk Per Hagman – utan det sentimentala skyddsnätet som
gör att folk kan få varandra till slut.
Fria:s recensent läser hans nya bok ”1979” och blir frustrerad av ojämnheten.

Att ta upp en baksidestext i litteraturkritik bryter förmodligen mot någon oskriven regel

men jag kan inte låta bli. Till Christian Krachts ”1979” lyder den kort och gott: ”en tysk

inredningsarkitekt och hans sjuke vän befinner sig på ett drogparty för jetsetkretsar i

Teheran när den islamiska revolutionen bryter ut.”

Högsta betyg. Också boken börjar på samma sätt. Att använda en dramatisk händelse –

här den islamiska revolutionen i Iran 1979 – som katalysator för att sätta igång något i

karaktärernas inre är ett klassiskt knep. Av Kracht leds man framåt mot den oundvikliga

kokpunkten med korta stycken som både är vackra i sin enkelhet och berättartekniskt

effektiva.

I början är miljön den absoluta överklassens värld och särskilda dekadens. Där pengar

inte är ett problem och ingenting därför spelar någon roll. Här kan en rik europé ha en t-

shirt med hakors och röka crystal meth. I sin gränslöshet både fascinerande och

skrämmande. Och en perfekt miljö för en roman.

Detta dekadenta paradis blir än mörkare av undergångsstämningen – vissa verkar veta

att något är på väg att hända – som får mig att tänka på Lars von Triers ”Melancholia”.

Enda problemet så här långt är att dialogerna känns ganska konstlade:

”Mavrocordato, ha överseende med min vän. Han är ibland lite… simpel”, sade

Christopher.

”Nonsens. Jag uppfattar er vän som alltigenom trevlig och intressant. Christopher, gå och

hämta något att dricka åt oss, var en god vän.”

Vem pratar så, liksom? I den fantastiska inledande delen av ”1979” är det dock det enda

som stör. Men i ungefär i mitten av boken händer något. När revolutionen har brutit ut

och Christopher (spoilervarning) har dött går liksom luften ur boken. Den stämning som

till en början varit så stark och fått en att hungrig vända blad är försvunnen. I stället: lite

känsla av underrättelsethriller och flummig ”Tintin” som kulminerar med att

huvudpersonen ger sig ut på en vandring i Tibet. Först mot slutet när man anar hur de

till synes väsensskilda delarna hänger samman växer ”1979” igen.

Christian Kracht tycks vilja utforska mänsklighetens extremer, nod till nod. Från

armenisk konjak till maskar i avföringen, Teherans överklass till kinesiskt arbetsläger.

På denna resa mellan ytterligheter tecknar Kracht deras respektive elände.

Gott så, men man kommer inte ifrån att de båda delarnas ojämnhet sett till litterär

kvalitet är frustrerande. Det känns som om Christian Kracht velat foga samman två

böcker till en utan att måla över skarvarna. Som väntat av en enfant terrible har Kracht

förmågan att på knappt 162 sidor göra en både djupt imponerad och lika besviken.

(Publicerad i Fria tidningen 9/9 2016)

Generationsroman för prekariatet

Säga vad man vill om skildringar av droger och destruktivt leverne (som att det känns ganska gjort): det är underhållande läsning. I Tone Schunnessons Tripprapporter har denna skildring tack och lov inte en ung man i huvudrollen.

Romanens jag flyr Stockholm och de hon är skyldig pengar och hamnar i Barcelona, Berlin, Bangkok. Ibland blir stycken där jaget är i ruset som att lyssna på en stenad kompis svammel eller läsa just tripprapporter på Flashback (där jag antar att Schunnesson hämtat sin titel). Något som förmodligen skvallrar om att Schunnesson kommer nära en realistisk skildring. Men dessa stycken gör också romanen en otjänst då det blir svårt att veta vad som är nu eller då, fysiskt rum eller hallucination, vilket hade stört i en längre bok.

Med det sagt är det uppfriskande att Tripprapporter börjar i jagets begynnande missbruk, när det fortfarande kan vara ganska härligt. Annars är missbruksberättelser präglade av eftertankens kranka blekhet norm, som till exempel PO Enquists Ett annat liv.

Rent språkligt bemästrar Schunnesson kommatecknet till fullo och fixar till och med det till synes svåra grepp där mer regelrätt prosa abrupt övergår i vad som kan beskrivas som prosalyrik. Den stora behållningen med boken är dock vad som skymtar genom drogdimman, det jag läser som en generationsroman för prekariatet. Med prekariat menas den grupp av människor utanför den etablerade arbetsmarknaden som vuxit sig stark i Tone Schunnessons, och min egen, generation. Att personer som söker sig till konsten, som romanjaget, lever destruktivt är som sagt inget nytt, men skillnaden mot nu och då är att risken finns att det aldrig tar slut. Den förut romantiserade bilden av en fattig och lidande konstnär blir permanent, ett helt liv, i prekariatets tidevarv. Eller som Schunnesson skriver: ”Mitt ingenting är inte värdefullt”.

Några dagar innan jag börjar läsa Tripprapporter hör jag Guy Standing, professor i utvecklingsstudier, prata om just prekariatet på Malmöfestivalen. Han säger att utan de tidigare generationernas trygghetssystem kan man inte vara rationell. Rationell som i att sluta knarka, stanna med samma partner, ”klippa sig och skaffa sig ett jobb”. Denna prekariatets permanenta irrationalitet fångar Tone Schunnesson.

På scen säger Guy Standing att det är dags för oss i prekariatet att gå samman och vara stolta. I så fall behöver vi litteratur. Tripprapporter är en bra början.

(Publicerad i Fria Tidningen 9/9-2016)

Bakom kulisserna i modeindustrin

Hur kan kläder vara så billiga när allt annat i samhället blivit dyrare? Journalisterna Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom ger svar i reportageboken Modeslavar.

Sedan 2014 anlitar Hennes & Mauritz fabriker i Burma där tonåringar jobbar i upp till tolv timmar om dagen. Något som är olagligt i Burma och klassas som en av de värsta formerna av barnarbete. Flera svenska klädföretag, med verksamhet i Burma och andra lågproduktionsländer, granskas av journalisterna Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom.

– Vi ville titta på hur kläder kan vara så billiga när allt annat i samhället blivit dyrare. Vi hade läst rapporter om missförhållanden i olika fabriker och ville titta på om det fanns ett samband mellan dem eller var enskilda fall som företagen ofta vill få det att framstå som, säger Tobias Andersson Åkerblom.

Det visade sig att klädföretag har satt i system att förlägga produktionen till fabriker i länder där produktionskostnaderna är låga, vilket i sin tur ofta medför sämre arbetsvillkor.

Men att nå innanför fabrikernas murar är svårt.

– Det är svårt att som journalist få lov att komma in i fabriker. Några tog vi oss in genom att wallraffa som inköpare, säger Moa Kärnstrand, som berättar att de på plats pratat med många arbetare. I en del fall var det dock svårt, då arbetarna inte vågade prata.

I Modeslavar granskas också andra svenska företag som till exempel Gina Tricot, Blåkläder och JC. Vilket företag som är värst är svårt att svara på, enligt Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom. Men H&M var tidiga in i Burma, och de har inte velat offentliggöra sin analys av riskerna för barnarbete i Burma, vilket bland annat amerikanska GAP gjort.

– Ett annat nytt tillverkningsland med stora risker är Etiopien, säger Tobias Andersson Åkerblom.

Frågan blir emellertid komplex när man tänker på hur viktiga arbetstillfällena företag som H&M skapar kan vara.

– Man får inte glömma bort att dessa arbeten är viktiga för kvinnor och flickor i de här länderna. Problemet är låga löner, långa arbetsdagar och att arbetarna i vissa fall inte får organisera sig fackligt, säger Moa Kärnstrand.

– I många fall handlar det om rena lagbrott. Det är möjligt att bedriva klädindustri och följa lagarna, säger Tobias Åkerblom som även berättar att de blivit hotade med stämning då klädföretagen inte uppskattat deras närgångna granskning.

Hur kan detta fortsätta?

- Det måste ställa krav på företagen att ge ut information till de som granskar, för det första. En annan möjlighet skulle kunna vara att företag hålls rättsligt ansvariga för vad som händer i fabriker de anlitar. Så länge någon är desperat nog att arbeta under de här förhållandena och inga förändringar görs, finns det en risk att brott fortsätter att ske, säger Tobias Andersson Åkerblom.

Vad kan man som enskild individ göra?

– Att lägga hela ansvaret för att förändra på konsumenten tycker jag missar målet. Det är svårt att som konsument välja rätt. Men det kan vara bra att inte alltid välja det absolut billigaste, säger Tobias Andersson Åkerblom.

Vad är det starkaste ni bär med er från granskningen?

– För min del är det våra besök hemma hos arbetarna, de allra flesta kvinnor och de allra flest unga, och våra samtal om deras vardag och hur arbetet i fabrikerna påverkat dem. Det kan vara svårt att som konsument i dag att förstå kopplingen mellan sin mobil eller kofta och människorna som tillverkar dem, säger Moa Kärnstrand.

Tobias Andersson Åkerblom instämmer.

– Det är mänskliga öden inte bara statistik. Det har vi försökt ta fasta på i boken.

(Publicerad i Fria Tidningen 8/9-2016)

”Bokmässan – inget för Emily Brontë”

Än så länge har förhandssnacket mest handlat om den högerextrema tidningen Nya Tiders vara eller inte vara.

Men som vanligt när Bokmässan i Göteborg börjar närma sig tänker jag på de skygga författarna.

1968 utropade den franske författaren och litteraturforskaren Roland Barthes författarens död. Om man tolkar honom bokstavligt fick han tokfel. Sedan dess har hen snarare successivt blivit mer vital än någonsin. Hoppande mellan uppläsningsturnéer, tv-morgonsoffor, sommarprat – och montrarna på Bokmässan som börjar 22 september. Det är må hända en gammal spaning, men jag tänker på det varje år vid den här tiden. Hur hade en författare som Emily Brontë (som enligt nya uppgifter i The Guardian kan ha haft Aspergers syndrom) klarat sig på mässgolvet?

Om författarna trivs där eller inte spelar ingen roll. Liksom andra kulturarbetare tvingas de bli egenföretagare och entreprenörer med en vara att sälja. Och marknadens hetaste vara är ett jag. Hellre en intressant person än en bra text (allra helst båda delar, så klart). En utveckling som medför andra krav på författaren än att bara skriva, som den amerikanske författaren Meghan Trifft påpekar i en artikel i The Atlantic om att vara introvert i en allt mer social bokvärld. Att själva marknadsföra sin bok på olika sätt är ett oundvikligt villkor när man blir utgiven. Och just evenemang som bokmässan är bland de viktigaste skyltfönstren.

Att extroverta författare premieras är inget nytt. ”Historien har inte varit generös mot skrivande enstöringar. Det är oftast en lukrativ position först efter din framgång, och det fungerar bäst om du är en man.” skriver Meghan Trifft.

I Triffts USA tycks utvecklingen, som alltid, ha gått längre än så. Förra året inbringade Garth Risk Hallberg ett förskott på hisnande över 2 miljoner dollar för sin debut (!) ”City on fire”. Risk Hallberg kan säkert skriva, han har gett ut prisbelönade noveller och undervisar i kreativt skrivande på Sarah Lawrence College. Men förklaringen till dragkampen om hans debut är snarare en annan. I en artikel om rekordförskottet i Fokus skriver Madelaine Levy: ”mellan raderna hör vi det vi får bekräftat om vi googlar: den unge familjefadern Garth Risk Hallberg ser minst sagt bra ut på bild”.

Denna den allra ytligaste aspekten är dock bara strössel på tårtan. Viktigast är att kunna tala för sig. En tendens som inte är unik för litteraturen. I nästan varje jobbannons dyker till exempel det vaga ”social kompetens” upp som en efterfrågad egenskap. En formulering som egentligen säger: ”hellre en glad skit som är en i gänget än en kuf som är bra på sitt jobb.”

Ett sådant samhälle och en sådan litteraturvärld är inte för alla. Om vi inte börjar tänka utanför montern riskerar vi att gå miste om litterära talanger som skräms av strålkastarljuset.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 7/9-2016)

Knausgård dubbla budskap

På litteraturfestivalen Louisiana Literature i Köpenhamn premiärläser Karl Ove Knausgård ett stycke från ännu ej utkomna ”Om sommeren”, den fjärde och sista av hans årstidsböcker (i höst finns passande nog den första, ”Om hösten”, på svenska).

Det har alltså blivit en ny bokserie från mannen som efter sista delen av den autofiktiva sviten ”Min kamp” inte längre sade sig vara författare. Det var bara personan han behövde skapa sig för att skriva de böckerna han tog livet av, inspirerad av hur David Bowie gjorde med Ziggy Stardust, säger Knausgård när han intervjuas av Christian Lund på Parkscenen.

Men när man hör Knausgård läsa ur boken låter det väldigt likt ”Min kamp” och jag tänker att den där personan nog inte går att undkomma. Den är nog lika med Karl Oves skrivande jag. Något Knausgård själv berör när han säger att skriva delen i ”Om sommeren” som handlar om en 73-årig kvinna i Malmö var som att skriva om sig själv. Det får snacket om en persona man kan lägga ifrån sig att framstå som en persona. Bättre då att lägga korten på bordet som Carl-Henning Wijkmark senare gör på en annan scen, intervjuad av just Knausgård:

”Även om jag inte skriver självbiografiskt är grundmaterialet och utgångspunkten alltid mig själv"

(Publicerad i Fria Tidningen 31/8-2016)

Superstjärnorna vänder sig till dikten

Var poesin har sin plats i den digitala tiden är en ständigt återkommande fråga. I USA tycks svaret vara: hos superstjärnorna.

I höstas sa basketspelaren Kobe Bryant farväl till sporten med en dikt (”Dear Basketball // From the moment // I started rolling my dad’s tube socks […] I knew one thing was real:// I fell in love with you.”) och i våras använde Beyoncé rader från den brittiska poeten Warsan Shire i sitt visuella album "Lemonade" (”She sleeps all day. Dreams of you in both worlds”).

Senast i raden att pusha poesin in i populärkulturen är Kanye West som i Frank Oceans tidning "Boys don't cry" – en del av lanseringen av hans nya album "Blonde" – publicerade en dikt om McDonalds: ”McDonalds Man // McDonalds Man // The french fries had a plan // The french fries had a plan // The salad bar and the ketchup made a band”.

I Paris Review lästes dikten nyligen som en liknelse vid klasskamp. 

Kanske är superstjärnornas hippa kapitalism kuvösen poesin behöver för att nå framtidens läsare?

Efter ”Lemonade” ökade försäljningen av Warsan Shires bok ”Teaching My Mother How to Give Birth” (utgiven på svenska som ”Lära min mor föda”, 2014 på Rastlös förlag) med 700-800 % och några veckor senare var den tillfälligt slut på Amazon, enligt Publishers Weekly.

(Publicerad i Sydsvenskan 4/9-2016)