Säga vad man vill om skildringar av droger och destruktivt leverne (som att det känns ganska gjort): det är underhållande läsning. I Tone Schunnessons Tripprapporter har denna skildring tack och lov inte en ung man i huvudrollen.
Romanens jag flyr Stockholm och de hon är skyldig pengar och hamnar i Barcelona, Berlin, Bangkok. Ibland blir stycken där jaget är i ruset som att lyssna på en stenad kompis svammel eller läsa just tripprapporter på Flashback (där jag antar att Schunnesson hämtat sin titel). Något som förmodligen skvallrar om att Schunnesson kommer nära en realistisk skildring. Men dessa stycken gör också romanen en otjänst då det blir svårt att veta vad som är nu eller då, fysiskt rum eller hallucination, vilket hade stört i en längre bok.
Med det sagt är det uppfriskande att Tripprapporter börjar i jagets begynnande missbruk, när det fortfarande kan vara ganska härligt. Annars är missbruksberättelser präglade av eftertankens kranka blekhet norm, som till exempel PO Enquists Ett annat liv.
Rent språkligt bemästrar Schunnesson kommatecknet till fullo och fixar till och med det till synes svåra grepp där mer regelrätt prosa abrupt övergår i vad som kan beskrivas som prosalyrik. Den stora behållningen med boken är dock vad som skymtar genom drogdimman, det jag läser som en generationsroman för prekariatet. Med prekariat menas den grupp av människor utanför den etablerade arbetsmarknaden som vuxit sig stark i Tone Schunnessons, och min egen, generation. Att personer som söker sig till konsten, som romanjaget, lever destruktivt är som sagt inget nytt, men skillnaden mot nu och då är att risken finns att det aldrig tar slut. Den förut romantiserade bilden av en fattig och lidande konstnär blir permanent, ett helt liv, i prekariatets tidevarv. Eller som Schunnesson skriver: ”Mitt ingenting är inte värdefullt”.
Några dagar innan jag börjar läsa Tripprapporter hör jag Guy Standing, professor i utvecklingsstudier, prata om just prekariatet på Malmöfestivalen. Han säger att utan de tidigare generationernas trygghetssystem kan man inte vara rationell. Rationell som i att sluta knarka, stanna med samma partner, ”klippa sig och skaffa sig ett jobb”. Denna prekariatets permanenta irrationalitet fångar Tone Schunnesson.
På scen säger Guy Standing att det är dags för oss i prekariatet att gå samman och vara stolta. I så fall behöver vi litteratur. Tripprapporter är en bra början.
(Publicerad i Fria Tidningen 9/9-2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar