Kritiska röster tystas i Ungern

Pressarna har bokstavligt talat stoppats på Ungerns största dagstidning, regeringskritiska Népszabadság som funnits i sextio år. Allt från e-post till webbsajt har stängts ner. Något som lett till demonstrationer och att EU uttryckt sin oro. Enligt ägarna Mediaworks handlar det rent krasst om ekonomi. Kritiker menar dock att företaget, som köpte Népszabadság kort innan stoppet, står nära premiärminister Viktor Orbán och hans styrande parti Fidesz.

Oavsett om det sker öppet eller i det fördolda skyr Fidesz inga medel för att skapa sitt eget medielandskap. För några år sedan var jag i Budapest för att skriva om en av de mer öppna metoderna: de nya medielagarna partiet instiftat. Lagarna medförde bland annat ett medieråd med mandat att utdela böter och avstängningar och också utse chefen för Public Service.

Jag besökte också en annan regeringskritisk tidning, socialdemokratiska Nepszava, och fick höra om mer subtila knep för att komma åt regeringskritiska medier. Sedan Fidesz tog makten 2010 har Nepszava tappat annonsörer och liksom andra oppositionella tidningar fått mindre reklamintäkter från statliga bolag.

Men det finns ljusglimtar. Trots att man tappat två tredjedelar av upplagan sedan 2009 kommer Nepszava alltjämt ut. Och chefredaktören för nedstängda Népszabadság, Martin Gergely, säger till P1 att de håller på att bygga upp en ny redaktion.

(Publicerad i Sydsvenskan 16/10-2016)

Teaterrecension: "Varje våg" – Nyttig påminnelse – men lösa delar

 Att försöka föra in Vilhelm Mobergs klassiska Utvandrarserie i vår tid är inget nytt.

Regionteaterns försök ”Varje våg” glimrar till men delarna håller inte riktigt ihop.

I Farnaz Arbabis bearbetning från 2006 kom Karl Oskar och Kristina från Bosnien. Och idén till Daniel Espinosas kommande filmatisering av Vilhelm Mobergs Utvandrarserie fick han av flyktingkatastrofen på Medelhavet.

Emma Broströms utgångspunkt med ”Varje våg” känns på förhand strålande: att utgå från styckena i Mobergs text som utspelar sig på båten mellan Karlshamn och New York samt verkliga berättelser från människor på flykt i dag. Pjäsen växlar mellan dessa delar, det förstnämnda dramatiserat på en flottliknande Briggen Charlotta och det sistnämnda placerat som monologer i de tre skådespelarnas munnar.

I ”då”-delen finns potential till tro och tvivel mitt i den klaustrofobiska smutsen – men till en början blir jag besviken. I stället för enkel realism uttalas replikerna som i en Bergmanfilm – fjärran filmatiseringens tvångsinskolade småländska – och varför skådespelarna är klädda som i en Halloweensminkad Dressman-reklam får jag nog aldrig svar på. Lite väl ofta kantrar det här också över i fars vilket inte limmar med de starka berättelserna i ”nu”-monologerna.

Så fort skiftningarna mellan de båda rummen blir långsammare och vi får stanna hos utvandrarna på båten blir det bättre. I smutsen och klaustrofobin framstår det som förenar dagens läge med deras situation utan att man blir skriven på näsan. Det fruktansvärda man är beredd att utstå för att komma bort, då det man flyr från är ännu värre. När farsdimman lättar syns också hur rutinerade och skickliga de tre skådespelarna, Angela Kovács, Bengt Dahlberg och Olof Bergström, är när de turas om att gestalta välkända karaktärer som Karl Oskar, Kristina, Robert och Ulrika.

Även om delarna inte riktigt fungerar som helhet visar ”Varje våg” att Mobergs text fortfarande är aktuell. En nyttig påminnelse för de som gör skillnad på människor och inte tycker att vi ska hjälpa de som flyr i dag. Svenskar har faktiskt varit i samma sits en gång.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/10-2016)

Blekinge - mer än SD-gyttja

Neapel, Malmö, Blekinge. Liksom alla platser omges de av falska bilder i svart eller vitt.
Men sanningen är grå.

Säg Neapel och många tänker nog på Robert Savianos bästsäljare "Gomorra" som kastar ljus på organisationen Camorra, även känd som den napolitanska maffian, och blodiga kriminella uppgörelser. Andra tänker kanske på fotbollslaget Napoli eller på pizzan som sägs ha uppfunnits i staden.
Jag har aldrig varit i Neapel, men jag har börjat fundera på vilken sida som vänds upp, blir den synliga utifrån. Pizza och fotboll i alla ära: i Neapels fall är det oftast den onda sidan som vänds upp, för att låna den tydliga uppdelning av stadens dubbelhet Maja Lundgren gör i "Myggor och tigrar" från 2007. Någonstans mellan dessa ytterligheter, margherita och maffia, ”det goda och det onda Neapel”, finns den riktiga staden, tolkar jag Lundgren – och håller med. Ungefär som den journalistiska principen att intervjua en politiker i styrande ställning och en i opposition för att finna ett mellanläge där något som åtminstone kan liknas vid sanning ligger.
Maja Lundgren skriver:
"... om man blir rik på att producera stereotyp våldsromantik så kan man väl inte intressera sig för det riktiga Neapel."
När jag läser ”Myggor och tigrar” tänker jag på synen på Malmö jag möter när jag berättar för människor i Blekinge att det är där jag bor. Brinnande bilar, mord och skottlossning. Sidan som vänds upp. Trots att vi som bor i staden bortom löpsedlarna vet att man inte blir beskjuten på väg till affären. På samma sätt ser många jag möter från andra platser Blekinge som en gyttjepöl där SD-orcher avlas och väller fram.
Exempel på hur onda sidor blir den som vänds upp. Men lika fel kan det bli av motsatsen. Alla som varit på charter vet att sanden aldrig är lika vit som på vykorten i souvenirbutiken. På Wikipedia står följande om det så kallade Parissyndromet:
"Fenomenet beror på en extrem kulturchock när en idealiserad och romantiserad föreställning om Paris möter upplevelsen av oartig och ohövlig servicepersonal, smutsiga gator, språkförbistringar och andra kulturella skillnader."

Tillståndet kan framkalla snabba hjärtslag, yrsel och hallucinationer. Problem många turister besparats om vi vågade gräva fram den där osexiga mellanbilden mellan ytterligheterna och göra den till den dominerande. Varken svart eller vitt. Grått är den sannaste färgen.
Om det finns något som kan kallas för "riktiga Neapel" tror jag Elena Ferrante kommer nära att skildra det i sina fyra böcker som utspelar sig i staden (två av böckerna i kvartetten finns på svenska, "Min fantastiska väninna" samt "Hennes nya namn"). Karaktärerna är komplexa, staden skådeplats för mänsklighetens avgrundsdjup såväl som svindlande höjder, och allt däremellan. 
Sådana skildringar behövs – också av Malmö och Blekinge.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 5/10-2016)