Blekinge - mer än SD-gyttja

Neapel, Malmö, Blekinge. Liksom alla platser omges de av falska bilder i svart eller vitt.
Men sanningen är grå.

Säg Neapel och många tänker nog på Robert Savianos bästsäljare "Gomorra" som kastar ljus på organisationen Camorra, även känd som den napolitanska maffian, och blodiga kriminella uppgörelser. Andra tänker kanske på fotbollslaget Napoli eller på pizzan som sägs ha uppfunnits i staden.
Jag har aldrig varit i Neapel, men jag har börjat fundera på vilken sida som vänds upp, blir den synliga utifrån. Pizza och fotboll i alla ära: i Neapels fall är det oftast den onda sidan som vänds upp, för att låna den tydliga uppdelning av stadens dubbelhet Maja Lundgren gör i "Myggor och tigrar" från 2007. Någonstans mellan dessa ytterligheter, margherita och maffia, ”det goda och det onda Neapel”, finns den riktiga staden, tolkar jag Lundgren – och håller med. Ungefär som den journalistiska principen att intervjua en politiker i styrande ställning och en i opposition för att finna ett mellanläge där något som åtminstone kan liknas vid sanning ligger.
Maja Lundgren skriver:
"... om man blir rik på att producera stereotyp våldsromantik så kan man väl inte intressera sig för det riktiga Neapel."
När jag läser ”Myggor och tigrar” tänker jag på synen på Malmö jag möter när jag berättar för människor i Blekinge att det är där jag bor. Brinnande bilar, mord och skottlossning. Sidan som vänds upp. Trots att vi som bor i staden bortom löpsedlarna vet att man inte blir beskjuten på väg till affären. På samma sätt ser många jag möter från andra platser Blekinge som en gyttjepöl där SD-orcher avlas och väller fram.
Exempel på hur onda sidor blir den som vänds upp. Men lika fel kan det bli av motsatsen. Alla som varit på charter vet att sanden aldrig är lika vit som på vykorten i souvenirbutiken. På Wikipedia står följande om det så kallade Parissyndromet:
"Fenomenet beror på en extrem kulturchock när en idealiserad och romantiserad föreställning om Paris möter upplevelsen av oartig och ohövlig servicepersonal, smutsiga gator, språkförbistringar och andra kulturella skillnader."

Tillståndet kan framkalla snabba hjärtslag, yrsel och hallucinationer. Problem många turister besparats om vi vågade gräva fram den där osexiga mellanbilden mellan ytterligheterna och göra den till den dominerande. Varken svart eller vitt. Grått är den sannaste färgen.
Om det finns något som kan kallas för "riktiga Neapel" tror jag Elena Ferrante kommer nära att skildra det i sina fyra böcker som utspelar sig i staden (två av böckerna i kvartetten finns på svenska, "Min fantastiska väninna" samt "Hennes nya namn"). Karaktärerna är komplexa, staden skådeplats för mänsklighetens avgrundsdjup såväl som svindlande höjder, och allt däremellan. 
Sådana skildringar behövs – också av Malmö och Blekinge.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 5/10-2016)