Framtidens poeter på svensk mark

 "Som en komet från framtiden" lyder en blurb från Observer på framsidan av den brittiska utgåvan av Ben Lerners fantastiska debutroman "Leaving the Atocha station".

Varför så profetiska ord om historien om en amerikansk poet på stipendievistelse i Madrid i samband med bombdåden i stadens tunnelbana? Jag har ett förslag. En bit in i romanen dyker nämligen en chattkonversation mellan huvudpersonen och hans kompis Cyrus som vistas i Mexiko upp mitt i Lerners prosa. Hela chatten är återgiven och den pågår i elva sidor. Det rör sig alltså inte om en tidsmarkerande gimmick, som när Gordon Gekko plockar fram en gigantisk mobiltelefon i filmen "Wall Street" från 1987. I stället är det en sömlös förening av vardagligt språk och litterärt språk, endast möjlig i vår digitala tid då vardagskommunikationen i allt större utsträckning sker med text: chattar, sms och tweets. Om en författare vill överföra det vardagliga samtalet mellan, säg, två vänner på ett kafé till litteratur så tvingas hen oundvikligen att linda in det i ett lager av litterärt språk då en verklig muntlig kommunikation – med harklingar, pauser, felaktiga ordföljder – riskerar att bli totalt obegriplig i text. Med skriven kommunikation är det annorlunda. Den kan klistras in direkt på boksidan, komplett med förkortningar och smileys, utan att något går förlorat.

Också i den amerikanska samtidspoesin syns denna estetik i den riktning som brukar kallas ”alt lit” (alternative literature) där texterna handlar om vår digitala tid och ofta också publiceras online. Snart kommer rörelsens överstepräster Tao Lin och Mira Gonzalez – aktuella med en gemensam samling tweets – till Sverige med ett besök på Stockholms internationella poesifestival den 27 november. Förutom att deras texter bryggar mellan vardaglig digital kommunikation och litteratur har de även lyckats spränga poesin fri från sin traditionella position som esoterisk konstform jämte opera och klassisk musik och gjort den till något som konkurrerar om samma publik som indieband från Brooklyn. Alt lit-poesin är mer lik populärkulturen med en tydlig samtidskoppling i både tema och estetik (exempelvis genom användandet av varumärken som jag skrev om i Aftonbladet 7/8-2015) vilket spelar in i att den tycks ha gjort samma resa över Atlanten som all populärkultur sedan 1950-talets ungdomskultur. Den alt lit-scen som Tao Lin och Mira Gonzalez representerar har influerat unga danska poeter som Asta Olivia Nordenhof och Caspar Eric och så sakteliga börjat sippra in också i Sverige.

Genom sin estetik tycks poeter som Tao Lin och Mira Gonzalez och romanförfattare som Ben Lerner vara i stånd att utplåna den tidigare fasta gränsen mellan litterärt språk och vardagligt språk. Det är, tror jag, en av de få landvinningar som litteraturen har kvar att göra då språket har stagnerat – det finns inte längre några nyskapande sätt att beskriva, säg, en solnedgång. Utvecklingen har gått varvet runt sedan ryska formalister som Viktor Sjklovskij talade om att motverka att litteraturen blev automatiserad och vardaglig genom att skapa en främmandegörande effekt med något ofamiljärt ("ostranenie"). Nu är litteraturen så litterär att den måste göras vardaglig igen. Vi har redan sett denna förändring beträffande det tematiska med den starka autofiktiva trenden och nu är det på väg att ske även rent språkligt. Det familjära blir ofamiljärt då vi inte är vana att se det mellan bokpärmar. En chattkonversation i en roman eller en diktsamling bestående av tweets är vår tids motsvarighet till Marcel Duchamps utställda pissoar.

Att avfärda de som sysslar med "internetlitteratur" som ytliga är därför direkt felaktigt. Snarare handlar det om just en "komet från framtiden" vi ännu saknar verktygen för att behandla.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 25 november 2015)

Bokrecension: Fantastisk frustrerande Franzen

Den amerikanske författaren Jonathan Franzen nya roman heter ”Renhet”.

Något jag önskar i hans författarskap.

Franzen kan som få andra träffa berättandets själva guldåder: när man inte ens reflekterar över själva läsakten utan bara hungrigt vänder blad. Ändå ska han ibland krångla till det. I ”Renhet” finns exempelvis en 23-årig telefonförsäljare som emellanåt pratar som en karaktär i en Woody Allen-film, i konflikt med den episka samtidsrealism jag önskar Franzen var trogen. Telefonförsäljaren i fråga är Purity ”Pip” Tyler, en av romanens huvudkaraktärer. Hon nappar på en praktikplats hos The Sunlight Project – en organisation som avslöjar hemligheter styrd av den DDR-födde visselblåsaren Andreas Wolf – för att försöka ta reda på vem hennes pappa är.

Till skillnad mot Franzens tidigare romaner verkar Pip inte dela blodsband med de andra huvudkaraktärerna. En rörelse bort från de skildringar av dysfunktionella familjer som är Franzens komfortzon. Det är klart att en författare ibland vill utmana sig själv men att se hur Franzen ändå graviterar mot sin kärnberättelse om kärnfamiljens sönderfall är frustrerande. Ett tydligt exempel är det spännande partiet i ”Renhet” om den grävande nyhetsbyrån Denver Independent som har korn på ett scoop om stridsspetsar, som dock snart hamnar i skymundan för journalisterna Tom och Leilas relation.

Ett annat exempel är delarna om Toms första äktenskap med konstnären Anabel som ställt ensamt skulle kunna bli i klass med Leonard Michaels ”Sylvia”, en fantastisk kortroman om destruktiv kärlek, men i ”Renhet” får samsas om utrymmet med visselblåsarorganisationer, mord och DDR.

De många sidospåren vävs dock ihop till en berättelse om det som dikterar villkoren i såväl en totalitär regim som i en organisation som slåss för totalt transparens: makt. ”Hemligheter var makt. Pengar var makt. Att vara behövd vad makt. Makt, makt, makt: hur kan världen vara uppbyggd kring striden om något som blir så isolerande och påfrestande när man får det?” som Pip tänker om världens tillstånd.

Detta är romanens röda tråd, som fästs i Östtyskland innan murens fall och spänner till vår digitala tid. The Sunlight Project-frontmannen Andreas Wolf likställer socialismen i det öst han växte upp i med internet. På samma sätt människorna där inte kunde undgå socialismen kan vi, i vår del av världen, i dag inte fly internet: det väldiga väsen som vet vilka filmer vi gillar och vilka våra vänner är. Denna syn ringer genom boken, är dess ideologiska kärna, men inte någonstans faller den uttalat internetfientlige Franzen för frestelsen att genom Andreas eller någon annan börja predika.

Som sagt kan vi inte undkomma internet, därför blir jag allt mer övertygad om att man måste förhålla sig till det också i en uråldrig form som romanen, om den ska fortsätta vara relevant. Franzen verkar medveten om detta, inte bara i tematiken utan också i estetiken då han träffsäkert införlivar mejlväxlingar och iMessage-konversationer i ”Renhet”, vilket i andra händer hade kunnat bli pinsamt, som en oönskad förälder på en tonårsfest. Enligt författaren David Shields sysslar Jonathan Franzen med en utdöende konstform, ”the dickensian novel”. Och visst, det ser ut som hädelse i tweetsens tidsålder att skriva en bok på nästan 600 sidor. Just därför tycker jag att det är härligt att någon gör det.

Om han renodlar ”Renhet”:s många förtjänster i sin vidare produktion kan Jonathan Franzen – som skriver på en dator med igenlimmat nätkabeluttag – ironiskt nog bli en av dem som för den traditionella romanen in i internetåldern.

(Publicerad i Skånes fria 6 november 2015)

Svar till Modernista

Att illustrationerna på omslagen till Ngũgĩ wa Thiong'os nya svenska och internationella utgåvor är kollage av kenyanska djur iklädda militära symboler har gått mig förbi. Likaså hur detta skulle vara en medveten problematisering av en exotifiering av afrikanska författare. Troligen även de potentiella läsarna som möter omslagen i bokhandeln. Vad som syns är i stället ännu ett exempel i raden av hur den här typen av exotiska symboler används på omslag till böcker av afrikanska författare.

Att liknande symboler och estetik syns på andra omslag till böcker av Ngũgĩ wa Thiong'o på författarens egen hemsida (de tre omslag som syns är samtliga från utgåvor från amerikanska förlag) är enligt min mening inget försvar – det säger mer om hur västerländska förlag fungerar än om den kenyanske Nobelprisfavoritens författarskap.

Det var denna fråga jag ville lyfta. I sitt svar verkar dessvärre Modernista mer intresserade av hårklyverier om leoparder och tigrar. Eller att sila mygg och svälja kameler, som det också brukar kallas.

(Publicerad i Svenska Dagbladet 5 november 2015)