Varför så profetiska ord om historien om en amerikansk poet på
stipendievistelse i Madrid i samband med bombdåden i stadens tunnelbana? Jag
har ett förslag. En bit in i romanen dyker nämligen en chattkonversation mellan
huvudpersonen och hans kompis Cyrus som vistas i Mexiko upp mitt i Lerners
prosa. Hela chatten är återgiven och den pågår i elva sidor. Det rör sig alltså
inte om en tidsmarkerande gimmick, som när Gordon Gekko plockar fram en
gigantisk mobiltelefon i filmen "Wall Street" från 1987. I stället är
det en sömlös förening av vardagligt språk och litterärt språk, endast möjlig i
vår digitala tid då vardagskommunikationen i allt större utsträckning sker med
text: chattar, sms och tweets. Om en författare vill överföra det vardagliga
samtalet mellan, säg, två vänner på ett kafé till litteratur så tvingas hen
oundvikligen att linda in det i ett lager av litterärt språk då en verklig
muntlig kommunikation – med harklingar, pauser, felaktiga ordföljder – riskerar
att bli totalt obegriplig i text. Med skriven kommunikation är det annorlunda.
Den kan klistras in direkt på boksidan, komplett med förkortningar och smileys,
utan att något går förlorat.
Också i den amerikanska samtidspoesin syns denna estetik i den
riktning som brukar kallas ”alt lit” (alternative literature) där texterna handlar
om vår digitala tid och ofta också publiceras online. Snart kommer rörelsens
överstepräster Tao Lin och Mira Gonzalez – aktuella med en gemensam samling
tweets – till Sverige med ett besök på Stockholms internationella poesifestival
den 27 november. Förutom att deras texter bryggar mellan vardaglig digital
kommunikation och litteratur har de även lyckats spränga poesin fri från sin
traditionella position som esoterisk konstform jämte opera och klassisk musik
och gjort den till något som konkurrerar om samma publik som indieband från
Brooklyn. Alt lit-poesin är mer lik populärkulturen med en tydlig
samtidskoppling i både tema och estetik (exempelvis genom användandet av
varumärken som jag skrev om i Aftonbladet 7/8-2015) vilket spelar in i att den
tycks ha gjort samma resa över Atlanten som all populärkultur sedan 1950-talets
ungdomskultur. Den alt lit-scen som Tao Lin och Mira Gonzalez representerar har
influerat unga danska poeter som Asta Olivia Nordenhof och Caspar Eric och så
sakteliga börjat sippra in också i Sverige.
Genom sin estetik tycks poeter som Tao Lin och Mira Gonzalez och romanförfattare
som Ben Lerner vara i stånd att utplåna den tidigare fasta gränsen mellan
litterärt språk och vardagligt språk. Det är, tror jag, en av de få
landvinningar som litteraturen har kvar att göra då språket har stagnerat – det
finns inte längre några nyskapande sätt att beskriva, säg, en solnedgång.
Utvecklingen har gått varvet runt sedan ryska formalister som Viktor Sjklovskij
talade om att motverka att litteraturen blev automatiserad och vardaglig genom
att skapa en främmandegörande effekt med något ofamiljärt ("ostranenie").
Nu är litteraturen så litterär att den måste göras vardaglig igen. Vi har redan
sett denna förändring beträffande det tematiska med den starka autofiktiva trenden
och nu är det på väg att ske även rent språkligt. Det familjära blir ofamiljärt
då vi inte är vana att se det mellan bokpärmar. En chattkonversation i en roman
eller en diktsamling bestående av tweets är vår tids motsvarighet till Marcel
Duchamps utställda pissoar.
Att avfärda de som sysslar med "internetlitteratur" som
ytliga är därför direkt felaktigt. Snarare handlar det om just en "komet
från framtiden" vi ännu saknar verktygen för att behandla.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 25 november 2015)