Tung research i vacker språkskrud

På sin sjukbädd ligger af Chapman och minns.

Fredric Henric alltså, skeppsbyggaren som gett namn åt allt från en gymnasieskola i Karlskrona till en fullriggare som blivit vandrarhem på Skeppsholmen i Stockholm.

I Karlskrona är spåren ännu fler efter mannen, som föddes till brittiska föräldrar i Göteborg 1721 och dog i Karlskrona 1808. På Marinmuseum finns bland annat galjonsfigurerna till af Chapman-ritade fartyg med namn som Försiktigheten och Dristigheten. Och på Skärva herrgård, det lantställe af Chapman lät uppföra efter att ha beordrats av kungen till Karlskrona för att bygga upp flottan, händer det numera att typ Anders Ekborg sjunger visor.

Författaren Eva-Marie Liffner, också göteborgare som blivit Blekingebo, har med sin nya roman ”Vem kan segla” gett sig i kast att skildra mannen bakom det bekanta namnet. I bakgrunden skisserar hon också Karlskronas 1700-talshistoria. Men i fokus står Fred Chapman. En gammal man med barnets fantasi och lekfullhet intakt. Det är hans minnen och febriga fantasier som kastar oss från Göteborg till London, till hovet i Stockholm – och Blekinges skogar.

Liffner klär tung research i festdräkt; hennes prosa är doppad i tidens saltstänk och arrakpunsch. Det sägs att en bra skribent ska få fakta att dansa. Liffner lyckas får historiens marmorbyst och bokstavligt talat grå eminenser att svänga loss i en vildsint sjöfararumba som fått Tony Irving att säga upp sig från ”Let’s Dance” och mönstra på. Och boken är föredömligt kort med tanke på de tegelstenar som annars produceras när en historisk person står i sökljuset.

Att ”Vem kan segla” är en historisk fantasi snarare än sanningsenlig gestaltning står tidigt klart. Om inte redan titelmelodin – ja, som en sådan fungerar den faktiskt – är en ledtråd till att så är fallet. I sin nuvarande form med de berömda raderna som flitigt citeras, publicerades den nämligen först i början av 1900-talet, även om anorna går till Finlands svenskbygder och gamla sjömansvisor (tack, Wikipedia).

Det är hur som helst underhållande läsning. En mångbottnad suggestion på minnen och fantasiers målarduk som sjunger den magiska realismens lov, med avstamp i välkänd local lore (för att låna den svengelska som Liffner lägger i Fred Chapmans mun: ”själv har jag i blåsten alltid varit en middling man…”):
 Guldgubbarna i vång! Snapphanar! Spöken vid Hjortsberga kyrka! Apotekare Johan Ferber!
 Att läsa ”Vem kan segla” är lite som att gå en historisk stadsvandring i Karlskrona med omnejd. Med hallucinogena svampar i matsäcken.

För många är spökena och de magiska inslagen. Kanske lite väl många, stundtals.

Men skickligheten i hur Liffner lyckas färglägga gammal grå historia väger över. Som läsare blir man som Lill-Maja vid gubben Chapmans feberbädd:
 ”En saga om skepp och gastar kan hon bara inte motstå”.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 17/3-2019)

Glöm drömmen om att bli rik – tänk på barnen!

Om man ska tro reklamen (obs: gör aldrig det) verkar det lättare än någonsin att bli rik.

Även om det vore sant: låt bli – tänk på barnen!

I den nya spellagen och kasinoreklamens 2019 är drömmen om miljonerna ständigt närvarande. Det har knappast blivit färre skolbarn som klottrar ner ord ”ekonomiskt oberoende” i en tankebubbla under en svenskaövning om den så luddiga framtiden.

Inget fel med det. Till en början är det säkert toppen, men sedan då, i den där framtiden?

Det sägs att de riktigt rika är osynliga. Oftast stämmer det nog. Men ibland blir de desto synligare. Som vid skandaler. Ofta är det inte de som själva gjort sig förmögenheten som hamnar snett, utan ett barn eller ett barnbarn som med en våldsam krasch slår sig ur elfenbenstornet. Kastar sig huvudstupa från översta trappsteget på det som den amerikanska psykologen Abraham Maslow kallade behovstrappan där till exempel hunger, törst och sömn står nederst. Kanske inte så konstigt att dekadensen lockar: kan man inte klättra högre återstår bara nedåt för att ta sig någonstans.

Tv-serierna ”Trust” och ”Succession” behandlar båda tematiken. Den förstnämnda har verklig grund och behandlar oljefamiljen Getty och den italienska maffians kidnappning av John Paul Getty III 1973. Självmord och missbruk dyker upp bland den snåle patriarken J. Paul Gettys (telefonen för besökare och anställda i hans hem har till och med försetts med myntinkast!) barn redan i de första avsnitten.

”Succession” är fiktiv och handlar om familjen Roy, ägare till ett medieimperium. Behöver jag nämna att överhuvudets barn mår rätt kass och/eller knarkar?

Nyligen läste jag Sigrid Rausings ”Malström”, Tetra Pak-arvtagarens bok om vad som hände med familjen efter hennes svägerska Eva Rausings uppmärksammade död i London 2012.

Hans Kristian Rausing och Eva träffades på rehab och var nyktra länge men fick återfall med champagne på nyårsafton när 1999 blev 2000 – varpå det nya millenniet blev deras förbannelse.

De gick ner sig, som vi alla vet någon som gått ner sig, men inte på en parkbänk utan i ett lyxhus i London. I boken berättas bland annat hur de kommer lindrigt undan med ett rejält innehav, då så rika människor inte har något uppsåt att sälja drogerna vidare enligt den brittiska juridikens logik.

Kanske började min fascination för den här typen av historier med Agnelli-familjen. Som nästan allt jag kan något om tog det omvägen via sport – ägarna till bilmärket Fiat äger också den italienska fotbollsklubben Juventus. Familjen är drabbad av nästan förbannelselik olycka: magnaten Gianni Agnellis pappa dog i en flygkrasch när han var tonåring och hans bror blev bara 35 år på grund av sjukdom. Och så klart har vi även här exempel på de som valt dekadensen: Giannis son Edoardo tog livet av sig år 2000 efter år av missbruk och hans sonson Lapo Elkann fick sluta på Fiat 2005 på grund av ett eskalerande bruk av kokain och heroin.

En gammal klyscha ringer sann genom både de fiktiva exemplen och de verkliga: pengar gör dig inte lycklig. Åtminstone inte på lång sikt.

Inte heller osynlighet kan köpas. Det ska vi som är svaga för fascinerande historier om uppgång och fall vara tacksamma för. Och alla som behöver varnande exempel.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/3-2019)