I ena änden brunskaliga fält, i andra färgsprakande fält.
Jag är på van Gogh-utställning på Arken i Köpenhamn när jag plötsligt drabbas av en insikt:
Vincent van Gogh – förutom tavlorna känd för att ha skurit av sitt eget öra – var inte bara
konstnär.
Jag sitter på ett klassisk husmanslunchställe (ni vet: rårörda lingon eller löksås till allt). Jag
lever på lånad tid. Om 50 minuter kommer en stammis som alltid har det här bordet. Rutig
duk. Svag belysning. Jag äter en februarihimmelsgrå grönsakssoppa – visserligen rätt god,
men grå, så grå.
Som Vincent van Goghs tidiga målningar, som jag fascinerat stannade vid på van Gogh-
utställningen på Arken utanför Köpenhamn för några helger sedan medan de flesta andra
hastade vidare mot ljuset och färgerna. Solrosor, solrosor, hela vägen solrosor.
Bland de tidiga verken finns motiv som ”Bondkvinnor gräver upp potatis”, ”Veteskärvar”,
”Bondkvinna plockar spillsäd” (titlar jag föreställer mig förekom i en tidig tv-tablå) i fyra
nyanser av brunt med ett grått streck till himmel. Senare bytte han stil: till färger och ljus.
Den nästa övernaturliga exponering av vardagliga ting vi känner honom för.
Det är när jag rör mig mot solrosorna som jag drabbas av insikten: van Gogh var inte bara
den sorgliga konstnärsmyten som skar av sitt öra – han var också en inspirerande livscoach.
I en av texterna som samsas med verken på väggarna står det att van Gogh identifierade sig
med bönder och arbetare och såg det som sitt värv som konstnär att visa ”det gudomliga
budskapet och skönhet i världen”.
Den gängse uppfattningen är att van Gogh släppte in ljuset i sina målningar efter flytten till
Frankrike. Men jag tror att det ligger något djupare bakom förändringen än ett miljöombyte.
För motiven är snarlika. Jag tror att van Gogh ville ljusa upp och färglägga det banala.
Det är svårt och jävligt att leva (vilket han själv är ett tydligt exempel på) men van Gogh ser
det som sitt uppdrag att förtrolla världen för oss andra – förhöja den och dra den från sin
tydliga enkelhet.
När jag för första gången såg hans ”Stjärnenatt” på Museum of Modern Art i New York
kunde jag inte sluta titta. Det är en av mina starkaste konstupplevelser (jag har fortfarande
motivet som bakgrundsbild på datorn).
Jag har för mig att det var filmregissören Alfred Hitchcock som ska ha kritiserat den
framväxande så kallade diskbänksrealismen i brittisk film med att det är väl ingen som vill gå
på bio och se sådant de ägnar dagarna åt.
Jag gillar diskbänksrealism men utställningen på Arken får mig att tänka att jag nog gillar van
Goghs take på det lite mer. Allt är grått och trist, sysslor, slit och elände: men färglägg det!
Det är det minsta du kan göra. Det förändrar inget men man kan väl få drömma? Kanske
hjälper det någon bonde att plocka spillsäd lite gladare.
Vi återvänder till grönsakssoppan. Rött, orange, blått, grönt i en härlig symfoni. Vintersolen
kastar ett senapsgult ljus genom fönstret och får det vita att bli vitt och det röda att bli
gnistrande vinrött i duken på bordet framför mig.
Men nu kommer stammisen så jag måste gå.
(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 6/2-2019)
