Bokrecension: Mysteriet med guldgubbarna

Nu låter Kim M. Kimselius tidsresenärerna Theo och Ramona – som tidigare hamnat i bland annat Pompeji och Andra världskrigets Tyskland – resa till författarens hemlän Blekinge.

Närmre bestämt till Västra Vång på järnåldern. En historia som inspirerats av de 29 gyllene figurer från perioden som hittats i byn.

”Mysteriet med guldgubbarna” presenteras i samarbete med Ronneby kommun och Blekinge Museum, vilket får mig att tänka på hur man inom film pratar om så kallad produktplacering. I stället för en uttorkad actionhjälte som bara måste dricka till exempel Coca-Cola, fungerar här de tumnagelstora guldgubbarna som finns att se på Blekinge Museum som katalysator för handlingen. Syftet är, får man anta, att i förlängningen locka några Kimselius-läsare till Ronneby och till museet. Som journalist känner jag mig instinktivt skeptisk, men tänker sedan: varför inte? All publicitet är kanske bra publicitet för vårt ofta styvmoderligt behandlade län.

Theo och Ramona hamnar hur som helst i Västra Vång där de både möter vänner för livet – och riskerar livet. Kimselius har byggt upp storyn i korta kapitel och en rapp stil som tjänar handlingen. Språket är bra bortsett från några korrekturfel. Det är fler cliffhangers än runstenar, vilket gör undertecknad aningen andfådd. Denna stil skapar spänning men leder också till att det blir svårt att känna för karaktärerna. Så fort någon har kvicknat till står någon annan för döden.

Men en väl påläst Kimselius ger läsaren möjlighet att själv bli tidsresenär: faktan kläs i trovärdiga kläder och miljöerna kommer till liv. Meningar som ”ett blått barn är ett dött barn, det hade hon lärt sig med åren. Hon hade sett många blå barn” kanaliserar effektivt järnålderns lidanden.

I den här typen av historisk äventyrsfantasy finns inga regler. Jag tycker därför att det är synd att Kimselius har missat chansen att sudda bort våld. Jag är medveten om att järnåldern var en våldsam tid, men när tidsresenärernas kläder anpassar sig till tidsepoken och de automatiskt lär sig språket hade de också kunnat oskadliggöra skurkar utan blodvite.

Med det sagt är ”Mysteriet med guldgubbarna” så spännande att man blir allmänbildad utan att märka det. Reklamen för Ronneby hålls subtil och spårar inte ut förrän i slutet där Ramonas pappa brister ut i meningar som: ”Jag vill se Brunnsparken i Ronneby. Den parken lär vara något utöver det vanliga…”

Bortsett från det är ”Mysteriet med guldgubbarna” lyckad på flera plan och kan säkert tjäna sitt syfte i att både locka unga till läsning – och få nyfikna besökare till guldgubbarna.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 20/6-2017)

Filmrecension "Jordgubbslandet": Kärlek i kapitalismens tid

Sommarens enda svenska biofilm är inspelad och utspelar sig i Sölvesborg. "Jordgubbslandet" låter som titeln på en saga, och på sätt och vis är den väl det. En saga som sällan berättas. Om det ekonomiska ekosystem vi kallar dagens Europa.

Till de röda bärens fält i Blekinge åker hela familjer från Polen och Litauen. Där får de jobba under sydsvenska män som egentligen inte tycker om dem, till och med misstänkliggör dem och tar varje chans att maximera sin egen profit. Fack? Sjukförsäkring? Nja.Män som kanske röstar på ett parti med rötter i samma jordgubbsland som inte tycker att människor från andra länder ska vara här. Och lägger fram sådana åsikter mellan jordgubbstuggorna på verandor som också de byggts av gästarbetare.Som ni förstår är det komplext, vilket regissören Wiktor Ericsson inte ryggar för i sin långfilmsdebut.  "Jordgubbslandet" är en otroligt vackert fotograferad listerländsk Romeo och Julia-historia som på ett nyansrikt sätt berör ovan nämna frågor. Jag tänker på filmer som ”Rosetta” av belgiska bröderna Dardenne eller finske Aki Kaurismäkis ”Mannen från Le Havre”.

Kärleksdramat ”Jordgubbslandet” rör den polske gästarbetaren Wojtek och den svenska tonårstjejen Anneli. Kärlek över klassgränserna á la Roy Anderssons "En kärlekshistoria". Men med nyanser: Wojteks mamma tycker inte bonddottern Anneli är fin nog och Annelis vänner och familj tycker inte Wojtek är svensk nog.Anneli jobbar också med jordgubbar men inte som plockare utan med att sitta i de röda jordgubbsformade kurerna längs landsvägen, och få förbipasserande att tänka på den gamla goda tiden då unga blonda huvuden trängdes på jordgubbsfälten. På samma sätt som bilderna på livsmedelsförpackningarna ska få oss att tänka på idylliska gårdar. Som egentligen är försvunna sedan länge. Det är inte meningen att vi ska titta under huven och se hur det verkligen fungerar.

Huvudrollsinnehavarna, Nelly Axelsson (Annelie) och Staszek Cywka (Wojtek), är fynd som kröner en perfekt casting (Torkel Petersson pratar klockren listerländska!). Bortsett från någon enstaka skolpjäsaktigt uttalad replik ("Ska du med till Norge? Fuck Komvux!") är skådespeleriet utmärkt ner till minsta biroll.Efter att glatt mig över att få en av den nya ekonomins skuggsidor belyst stör jag mig på filmers tendens att alltid söka spänning, drama, klimax. Kanske för att ovan nämnda tematik berörs så välavvägt. Men också här visar Wiktor Ericsson upp en imponerande mognad i att han har vett att släppa spänningen i rätt läge. Han frestas inte att ge några enkla lösningar och svar utan håller fast vid nyanserna. Något jag skulle säga är det enda sättet att likt bröderna Dardenne och Aki Kaurismäki göra realism för vår tid, då det är så verkligheten ser ut. Särskilt tydlig blir Ericssons taktkänsla i slutscenen, som utan att avslöja för mycket för tankarna till Karl Marx.Jag spår "Jordgubbslandet" en lysande framtid på festivaler och biografer.

En käftsmäll i fejset på alla som försöker få oss att glömma hur dagens globala klassamhälle fungerar.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 15/6-2017)

Spänning om den tid som flytt

”Twin Peaks” håller mig vaken om nätterna. 
Inte för att det är läskigt i traditionell mening (okej, lite därför) utan för vad den återuppväckta tv-serien påminner mig om.

Jag är snudd på bb-kompis med kultserien om mordet på den unga Laura Palmer som mynnar ut i övernaturligheter. Ugglorna är inte vad de verkar vara, och så vidare. ”Twin Peaks” började sändas den 8 april 1990 och jag föddes den 25 maj. Jag såg den så klart inte då även om den genom min barndom varit exempel när en tv-deckare varit för snurrig, ”nej usch det är som i ’Twin Peaks’!”. Jag såg de två första säsongerna och filmen ”Fire walk with me” (1992) i ett svep långt senare, då jag låg sjuk i feber i ett studentrum i Lund. Rekommendation: gör inte det om du vill undvika att dröm och verklighet flyter samman till en perfekt kopp svart kaffe.

Bara några dagar innan jag fyllde 27 kom ”Twin Peaks” tillbaka. Trots folk som pratar baklänges och armar som växer på träd är det otäckaste när jag ser de nya avsnitten påminnelsen om tiden som gått. Den bästa specialeffekten kommer av att ingen av skådisarna från originalet blivit för stor. Bortsett från Michael Ontkeen som pensionerat sig från skådespeleriet och Lara Flynn Boyle som hoppade av redan innan filmen har hela gänget ställt upp igen. Hårfästen har krupit uppåt, hårstrån tappat färg och magar vuxit. Jag får samma känsla som när jag såg Richard Linklaters ”Boyhood” (2014) som spelades in under elva år och gjorde skådespelarnas egna vuxenblivande till en häpnadsväckande topping på den skildrade.

Det var inte längesen jag skrev om nostalgi här, jag försöker att inte göra det igen, det handlar snarare om hur tid används som konstnärligt verktyg. Den ryske regissören Andrej Tarkovskij har kallat film för att skulptera i tid. Lynch/Frost och Linklater gör sina skulpturer av tid, förfluten tid. Den bästa scenen av den nya säsongen av ”Twin Peaks” hittills är slutscenen i avsnitt två som fångar känslan av att sitta på en bar och helt plötsligt se någon man inte sett på länge. Effekten dubbleras: man ser skådespelarna gestalta det och man känner det själv, känner igen sig.

Kanske påverkar det mig extra starkt vid den här tiden på året, jag blir alltid sentimental av att fylla år, men också för några veckor sedan kände jag likadant. Jag var i Köln och såg på hockey-VM och det var som att gå runt i TV 3:s korniga bilder jag minns från barndomen. Berusade män som tvingat ner sina ölmagar i tajta landslagströjor (märkligt nog verkade många vara av en gammal 90-talsmodell) och ”Sverige!” – klapp, klapp, klapp.

Man kan upptäcka hur tid har gått också genom hur den verkar ha stått stilla. Jämte något statiskt förstärks ens egna förändring. Precis som att mordet på Laura Palmer och allt mystiskt som följde blev extra kusligt av att det hände i det trivsamma lilla samhället Twin Peaks, där det verkade som att tiden stått stilla.

(Publicerad i Blekinge Läns Tidning 8/6-2017)